J VISSYG SVEDA H. N. Rättegångsoch Polissaker. Gefle den 20 Februari. Tryckfrihetsmålet mot Förnuftets tidehvarf? afdömdes i går af rådhus. rättens 1:sta afdelning. Som juryn med nej be svarat frågan om bokens brottslighet, förklarades utgifvaren fri från det yrkade ansvaret å arbetet: men äfven för försvaret för hvilket den stränga åklagaren yrkat ansvar enligt 7 kap. 1 straff. lagen, blef han helt och hållet frikänd enär wet ej ansågs hafva sträckt sig utöfver gränserna för sin befogenhet och ej innehöll något farligare än referater ur den åtalade skriften och ur bibeln eller utöfver hvad som för svaranden kunde anses såsom hans laga rättegångsförmån vid försvaret. Rättens utslag skall i hufvudsaken, enligt tryckfrihetsförordningen, underställas Svea ofrätt. Westerås den 27 Febr. En inbrottsstöld af ovanligt djerf beskaffenhet föröfvades på aftonen den 23 dennes kl. 6—7 e. m., då tjufvar beredde sig tillfälle att i vaktmästaren Larssons bostad i s. k. Storgården i Tibble och Badelunda socken genom uppdyrkande af klaffen ur en byrå borttaga 70 rdr i penningar samt en större guldkedja jemte två ringar, deribland en vigselring, och en rosch, allt af guld och den sednare med infattade perlor och stenar. Ur ett annat rum, dertill dörren blifvit uppsprängd, borttogs en kjol af siden samt en äkta dubbelschal, värd omkring 75 rdr rmt. Allt detta skedde, då husmodren på aftonen, för att helsa på någon af grannarne, för någon stund lemnat sina rum, under det folk uppehöll sig både i den nedre våningen äfvensom i rummen ofvanför den af husegarinnan begagnade mellersta våningen. — Råbelöfsmålet. Majoren John Kennedy, innehafvare af Råbelöfs och Odersberga fideikomiss, hade till den 16 Febr. uttagit stämning till Willands häradsrätt å trettiosex af sina åboar, med yrkande om det strängaste ansvar å dem, enligt uppgifna lagrum samt omedelbar vräkning från deras innehafvande hemman för det de upproriskt och olagligt vägrat att uppfylla sina skyldigheter, enligt mellan dem och godsens innehafvare upprättade kontrakter, hvarjemte hr majoren begärde ersättning, enligt räkning för de genom böndernas upproriskå handlingssätt uppkomna förluster och för rättegångskostnaderna. Då målet påropades inställde sig en f. d. handlande vid namn Holmberg såsom ombud för major Kennedy; å egna och medparters vägnar uppträdde åboarne Sven Larsson och Hans Persson i Filkestad. Svaranderna inlemnade till rätten ett skriftligt svaromål, undertecknadt af alla de instämda med undantag af tvenne, som lära träffat förlikning med käranden. I denna skrift, som var illa sammanfattad och utan någon reda eller klarhet och så otydligt skrifven att den med största svårighet kunde läsas af rättens ordförande vice häradshöfdingen Lundeberg, sökte svarandena att framställa orsakerna till deras handlingssätt. De hade kommit till insigt derom att de at dem innehafde hemmanen icke lagligen innehades af käranden och att de sjelfva på grund afarfsrätt efter sina förfäder kunde betrakta sig såsom de enda lagliga innehafvarne deraf, och att innehafvaren af Råbelöfs gods icke hade annan rätt till hemmanen, än en viss årlig ränta eller landtgille. De bestredo yrkandet om vräkning och ansvar för uppror, yrkade ansvar på käranden för beskyllning samt för det han velat lägga tunga och skatt på konungens undersåter, framhöllo förbindelserna, enligt åbokontrakten såsom ett slafveri samt bestredo stämningspåståendena i sin helhet. Derjemte yrkade de att käranden skulle åläggas att genom dokumenter visa om han eger någon laglig rätt till de hemman som tvisten rörer. Tvenne åbokontrakter företeddes och upplästes; de voro af alldeles lika lydelse och underskrifna i vittnes närvaro af öfverstinnan Sofia Peyron, född Rosen, och åboarne som de gällde. På fråga om de sjelfva skrifvit sina namn, svarade det ena omburet att sådant icke skett godvilligt; men det andra ombudet ville icke besvara, hvarken denna eller andra frågor, utan åberopade den inlemnade skriften. Om han sjelf under.ecknat sitt eget kontrakt kunde han ej minnas. Kontrakterna voro i alla fall ogiltiga, då de blifvit utfärdade af den som ingen rätt hade att utfärda dylika handlingar; om de sjelfva undertecknat dem, skedde sådant, emedan de då icke inde annat än att de oundvikligen skulle vara vungna avt förblifva i slafveriet. På fråga om le blifvit kallade att infinna sig till arvete utan att sådant efterkomma, yttrade ena ombudet ja, emedan den menniskan major K. ia vi ingen befattning med. På fråga om de örut fullgjort kontrakterna, svarades att de fullsjort dem under öfverstinnan Peyrons tid, men utt detta då skett godvilligt, utan att de dertill insågo sig ega någon skyldighet. De räkningar käranden företedde öfver ersätting för icke fullgjorda skyldigheter besteg sig ill omkring 40 rdr för dem hvardera. Derpå företeddes den handling, hvarigenom fverstinnan Peyrons testamentsexekutorer under ardagstiden till den 14 Mars 1866 till majoren I. öfverlåter brukningsrätten af egendomarne Våbelöf och Odersberga med underlydande, samt len handling, hvarigenom frih. v. Böhmen till najoren Kennedy och hans fru Celestine Kennedy, ödd v. Böhmen öfverlåtit sin rätt till ofvanämnde fideikomiss. Sedan kärande ombudet inlemnat en skrift, vari majoren K. förklarat sig afstå från sina trängare ansvarspåståenden och vara villig att nlåta sig i underhandling om förlikning, hvarill dock såsom ett oeftergifligt vilkor fordras att len uppsats som svaranderna låtit införa i tidingen Kristianstads-Bladet genom en förklaring Postoch Inrikes tidningar blir åter ad — nen att han fortfarande yrkade på vräkningsom och ersättning för icke fullgjorda skyldigeter och svaranderna begärt uppskof, hvilket ter bestreds af kärandeombudet. beslöt rät