Fn rn — Ant ret 5 nn väfva en farsot, hvars spridand m li skulle i ekonomiskt hänseende medföra de sorg ligaste följder. nom alla de länder i östra Europa som oft: se boskapspesten uppträda på deras gränser, ha; erfarenheten fullkomligt bekräftat, att det blot: finnes tvenne medel för att hindra sjukdomens spridning, och dessa äro: det skyndsamma ned slagtandet af alla de sjuka djuren, jemte hela den stam af hormboskap som med nämnde djur varit i den minsta beröring. samt att fenan er fullkomlig spärrning af alla de egendomar, på hvilka pesten uppträdt, förhindra all beröring med desamma tilldess att dels genomgripande åtgärder hunnit vidtagas för att på platsen tillintetgöra allt smittämne, dels äfven tillräcklig tid hunnit att förflyta för att detsamma ej skall kunna af husdjur eller menniskor öfverföras till andra orter; och äro af husdjuren fåren dem som längst synas kunna qvarhålla smittan, hvadan nödig uppmärksamhet alltid bör egnas denna omständighet. Tillika föreskrifves af vederbös rande myndighet äfven huru lång tid som måste förflyta, innan nötboskap får ånyo uppställas på den gård som varit af boskapspesten hemsökt: Öfverallt der dylika föreskrifter förefinnas och med största möjliga kraft och sk samhet tillämpas, har boskapspestens ningar i större skala fullkomligen förhindrats, under det att i de länder der man uraktlåtit desamma, såsom t, ex. i Britannien, så har denna farsot medfört de vådligaste rubbningar afhela den jordbruksidkande befolkningens välstånd, och i högsta grad menligt inverkat på hela landets tillgång på ladugårdsprodukter, synnerligen mjölk och färskt kött. Der man varit mindre förtrogen med boskapspestens natur och ej kännt våldsamheten af dess uppträdande, har stundom den föreställningen ort sig gällande att man genom bildande af olag till ömsesidig försäkring af sina djur, skulle kunna lämpligen betrygga sig mot farsoten. Denna väg 1 stället för att leda till målet, nar städse visat sig medföra de menligaste följder, enär man sålunda kommit allmänheten att, i förlitande på det förmenta skydd som försäkrinen medfört, förbise de enda åtgärder genom vilka boskapspesten kan hämmas, och hafva förskkringsbolagen derföre indirekte bidragit till sjukdomens spridande inom landet, och följaktligen äfven till de svåra olyckor som inträffa såsom en naturlig följd deraf, att landtmannen genom farsoten förlorar en stor del af sin dyrbaraste lösegendom. Det ligger nemligen för öppen dag, att ett försäkringsbolag, som ej redan å boskapspesten utbryter i ett land, omfattar all den Hornboskap som finnes i den affarsoten hemsökta landsdelen, ej kan skydda mot dess härjningar, ty bland icke försäkrad boskap skall pesten rasa ohejdad, och frän densamma sprias till ortens försäkrade djur. På detta sätt spridd från landsdel till landsdel, förorsakar boskapspesten slutligen lika stora förluster som om ingen försäkring hade egt rum. Alla försäkringsbolag emot ifrågavarande farsot, förlama derföre de åtgärder som böra vidtagas, och hvilka endast af regeringen kan åstadkommas, och böra bestå i en så skyndsam nedslagtning som möjligt af alla sjuka eller för sjukdem misstänkta djur, hvem de än må tillhöra, samt i de åtgärder i öfrigt som ofvan blifvit anförde. Ej allenast en bilhg rättvisa utan äfven en klok omtänksamhet bjuder, att alla de djur som på vederbörande myndigheters befallning nedslagtas för att förhindra boskapspestens spridande, till fullo ersättas af allmänna medel. Det är nemligen ej att förbise dels, att den enklaste rättvisa fräfver att den som får sina djur nedslagtade för betryggandet af det allmänna bästa, bör ock härför åtnjuta full ersättning, dels äfven att utom en dylik ersättning, skall den landt-: man, hvars boskap angripes af pesten, söka att i det längsta fördölja farsotens uppträdande, och att så skyndsamt som möjligt afyttra sina skenbart friska djur, hvilka i de allra flesta fall skola öfverallt dit de blifva förde, sprida sjukdomen. Lemnas deremot full ersättning för de djur som nedslagtas, men ej för dem som sjelfdö, så skall ett omvändt förhållande inträffa, i det att hvarje Jreatursegare som ser sina djur angripas af pesten, skall skynda att för vederbörande myndighet anmäla förhållandet. I förstnämnde fall sprides sjukdomen så mycket som möjligt, under sistnämnde förhållande skall densamme deremot så mycket som möjligt är qväfvas i sin linda. Af hvad som hushållningssällskapet ofvan i underdånighet anfört, framgår den stora vigten deraf, att om boskapspesten skulle olyckligtvis hemsöka vårt land, ingenting är angelägnare än att genast kunna hämma densamma, innan den hunnit erhålla någon större spridning. Men om detta skall kunna åstadkommas, så erfordras dertill att redan på förhand alla nödiga förhållningsordres blifva utfärdade till vederbörande myndigheter, så att dessa, utan att behöfva inhemta några föreskrifter, må kunna handla lika skyndsamt som kraftigt. I sådant fall, men äfven endast då, skola vi med den trygghet, som det medvetande medförer att hafva vidtagit alla de åtgärder Bom i mer SO Pesten hemsökta länder visat sig vara fullt ändamålsenliga, kunna motse nämnde farsots uppträdande äfven inom fäderneslandets landamären. Det är under dessa förhållanden, som Malmöhus läns hushållningssällskap i underdånighet vågar anhålla: att E. M:t måtte nådigst, och så skyndsamt som omständigheterna kunna medifva, låta nödiga föreskrifter utgå till veerbörande myndigheter, om huru förfaras skall för händelse boskapspesten inom landet utbryter; och att E. M:t måtte af allmänna medel nådigst bevilja full ersättning för de kreatur som för meranämnde sjukdoms hämmande blifva på vederbörande myndigheters befallning nedslagtade, likasom för alla öfriga åtgärders vidtagande som för ifrågavarande ändamål blifva behöfliga. Frågans stora vigt för hela landets ekonomiska välstånd, samt omöjligheten af att såväl genom enskild omtanka som genom associationers bemödanden kunna bekämpa denna härjande farsot, om så olyckligt skulle inträffa att densamma ippträder inom värt land, är för hushållningsällskapet en säker borgen derför, att E. M:t, om med aldrig hvilande omtanke omfattar alla ör ett älskadt fädernesland vigtiga frågor, skall ifven åt detta ärende skänka den nådiga uppnärksamhet, hvaraf detsamma, enligt hushåll. vingssällskapets förmenande, är i så hög grad örtjent. På Malmöhus läns? ete. Vi motse ej allenast med intresse, utan äfven ned säker förhoppning, att denna framställning kall af regeringen uppmärksammas, och sådana öreskrifter blifva utfärdade, att, om så olyckligt kulle vara att boskapspesten skulle öfverstiga åra gränser, den genast måtte blifva qväfdi sin inda. Det äro dessa föreskrifter. som ensamt unnä betrygga oss mot en fiende, hvars härjingar vi i sanning ej kunna motstå, utan att e en stor del af befolkningens ekonomiska vältånd i grund förstördt. Sedan ofvanstående blifvit nedskrifvet, sänder ss en af våra vänner från Preussen följande ppsats rörande boskapspestens härjningar i Preusen, jemförda med dem England och Holland?. Enligt de underrättelser, som vi till och med en 13 Januari ega öfver boskapspestens fram: teg, förhålla de sig sålunda: England och Skottland 94,256 nötkreatur anripna, deraf döda 55,391, dödade 15,395, tillrisknade 10,008, sjuka 13,462. Syd-Holland. Summa 27,027 stycken nötkreaar, deraf döda 8133, dödade 6899, tillfrisknade 763, sjuka 3204, ej redovisade 28. Utrecht. Su ma 1710 nötkreatur, döda 612,