torde rättfärdigas af det sätt, hvarpå vederbörande för öfrigt handhaft vapenanskaffningen. Det nu anförda torde, för att bedöma behöfligheten af andra åtgärder än de hittills vidtagna, vara tillräckligen upplysande. När nemligen 1860 en krigsmateriel af helt och hållet ny konstruktion skulle anskaffas, läto ständerna ändtligen förmå sig att, vid beviljandet af dertill erforderliga anslag och för att komma ur den dåvarande villervallan, göra anslagens utgående beroende deraf, att någorlunda betryggande garantier vidtogos för erhållande af ändamålsenliga vapen, hvarjemte de framhöllo nödvändigheten af den nya materielens snara åstadkommande och angelägenheten af att enhet och öfverensstämmelse i konstruktionen blefve iakttagne. Vederbörande synas deremot trott sig kunna lemna allt detta utan afseende. 1 stället att iakttaga ständernas förbehåll om nödiga garantier meddelar krigsministern vid den följande riksdagen, att man ämnar på annat sätt förfara; och i stället att fästa afseende vid ständernas uttalade önskan om skyndsamhet i tillverkningen och enhet i konstruktionen, dröjer man öfver 5 4 6 år med den förra och söker i stället för enhet åstadkomma så många olika konstruktioner som möjligt. I förbigående kunna vi ej undgå att fästa uppmärksamheten vid generalfälttygmästarens ofvananförda och af krigsministern i 1862 års statsrådsprotokoll upprepade undskyllan öfver att ingen konstruktion till ifrågavarande materiel då ännu blifvit uppgjord. I densamma framhålles, såsom vi nyss anförde, att fäderneslandets lugna politiska förhållanden -ej dittills gjort antagandet af en sådan nödvändig. Det vill eljest synas som om man under lugna tider ej borde försumma att sätta sin krigsmateriel i bästa skick, emedan man annars vid inträffadt fredsbrott löper fara att ej hinna få den färdig inom behörig tid. Vi kunna således lika litet gilla ifrågavarande ursäkt, som vi uti en föregående artikel, vid fråTR CR tee rr — gan om det antal gevär, som årligen behöfde anskaffas, kunde dela generalfälttygmästarens deröfver uttalade åsigt, hvilken, såsom läsaren måhända påminner sig, också grundade sig dd våra nuvarande kona politiska förhållanden, och hvilken, om den blefve antagen, skulle föranleda att vi i öfver 18 år finge vänta på vårt behöfliga antal gevär. Vi vilja visserligen icke förmena någon, eho det vara må, att politicera; tvärtom glädja vioss, när vi erfara, att man äfven inom militären har sinnet öppet för vårt vare sig yttre eller inre tillstånd, men vi kunna dock ej underlåta att på grund af det ofvanstående hemställa, huruvida ej vårt förevarsväsen skulle varit bättre betjenadt dermed, att krigsministern, i stället att lyssoa till generalfälttygmästarens politiska funderingar, med allvar sökt att uppfylla såväl de ofvannämnde vilkor, hvilka ständerna uttryckligen föreskrifvit, som de fordringar man billigtvis alltid måste ega att på honom ställa, nemligen att med kraft tillhålla den, åt hvilken vapenanskaffningen blifvitanförtrodd, att utveckla tillbörlig verksamhet och omtanka. Öfvergå vi nu till frågan om gevärsanskaffningen, visar erfarenheten, att den af 1859 års utskott uttalade grundsats, nemligen att statsutskottet hvarje gång fråga om ny krigsmateriel f ;rekomme skulle göra framställning om behofvet af sakkunnige mäns pröfning och undersökning deraf, hvarken då eller sedermera i detta afseende till någon sådan framställning föranledt. Vid 1859—60 årens riksdag beviljades nemligen anslag till 12,000 refflade gevär, utan att-dervid fästades något vilkor, förmodligen emedan man ej ifrågasatte någon ny gevärsmodell. Emellertid antogs en sådan 1860, utan attjsakkunnige män haft tillfälle att afgifva förslag till densammas konstruktion. a Vid riksdagen 1862—63 beviljades anslag till 18,000 gevär, utan att någraj garantier för anslagets ändamålsenliga användande fordrades.. Tvenhe nya kammarladdningsmodeller antogos också året derpå, utan att sakkunnige män fått yttra sig om konstruktionens lämplighet. Utom nämnde anslag har af krigsrustningsmedlen äfvensom sannolikt af lilla kreditivet stora summor blifvit för gevärsanskaffningen afsatta. Vid. innevarande riksdag har man begärt och statsutskottet utan några vilkor tillstyrkt ganska betydande summor till gevär, ehuru man förklarat, att desamma komma att tillI verkas af ny modell och ej ifrågasatt att sakkunnige män skola med deras konstruktion taga befattning. Enda sättet att ordna vapenanskaffningen synes oss derföre vara inrättandet af en I ständig vepenkomit, bestånde af artilleri-, sjö-, infanterioch kavsllerioffieerare. Denna komit skulle hufvudsakligen hafva till åliggande alla förberedande försök, vapnens konstruktion, anskaffande och besigtigande, öppgorandet af instruktioner för vapnens vård och begagnande samt genom det till densamma börande kammarkontor äfven handhafvandet och redovisningen af de för utförandet af ofvanstående åligganden amt för vapenoch ammunitionsverkstäders m. m. behöriga drift nödige medel. Utan att nu vilja uttala någon bestämd åsigt angålende komitns lämpligaste sammansättning, synes oss likväl ledamöterna från de olika vapnen deruti böra ingå till följande antal: Landartilleriet 3. I Skärgårdsartilleriet 2. Infanteriet ..... RR Örlogsflottan .. Lr Kavalleriet .. hvartill måhända bör komma en särskild ordförande, utan afseende på hvad vapen han tillhör. För att nu visa hvad grund den af mot-. ståndarne till en vapenkomites inrättande vanligen förespeglade stora kostoad kan ega, skola vi i största korthet, jenite de nuvarande organisationsförhållandena, framställa de hufvudsakligaste ändringar af desamma, som af ifrågavarande institutions tillkomst skulle blifva en följd. Generalfälttvoemästaren har för närvarande.