ev fortsatt skriftvexling icke skulle gagna till något. Kabinettet i Washington är af anInan tanke och återkommer ständigt till I denna sak. Engelska regeringen anför till sitt rättfärdigande, att någon bevärad kapare icke lupit ut från britisk hamn, och, hvad särskildt angå Shenandoah, att denna kapare icke tagit något unionsfartyg, sedan betälhafvaren erhöll underrättelse om det medborgerliga krigets slut, samt att det icke fanns någon engelsk undersåte bland besättningen, då fartyget ankom till Mersey. Amerikanska sändebudet i London, herr Adams, genmälde dessa åsigter ien depesch af den 28 Dec., och lord Clarendon anmärkte i sitt svar derpå den 19 Januari, att någon bevisning icke blifvit åstadkommen, att besättningen på Shenandoah var af britisk nationalitet, samt påminte om, att man icke enligt epgelsk lag kan tvinga någon att vittna mot sig sjelf. Regeringen i Washington upprepar nu sin urspruvgliga klagan, att Shenandoah från början till slut var ett engelskt fartyg och således ett sjöröfvareskepp, hvaremot engelska regeringen Ihåller i sig med, att Shenandoah blifvit på I regelmässigt sätt utrustadt och satt i verkIsamhet af sydstatsregeringen. Unionen förIkastar dessutom helt och hället lord Russells för en tid sedan väckta förslag, att de båda makterna skola söka för framtiden förekomma dylika konflikter genom att införa förändringar i lagstiltningen i dessa ämnen. ) Lordlöjtnanten i Irland har till: följd af de fenianska stämplingarne ytterligare förklarat fem grefskap och tre baronier i Irland i belägringstillstånd, så att nu nästan hela ön befinner sig i detta undantagsförI hållande. ; PREUSSEN. LInternational säger sig ur officiel källa Iha erfarit att hr Bismarck nyligen förelagt konungen en promemoria rörande frågan lom hertigdömena, samt att konungen gillat dess innehåll, som afser en total förändring af Preussens politik i Schleswig-Holstein. — Hr Bismarck visar deri att Gastein-fördraget, som upphäfde den allmänna preussiska militärockupationen i hertigdömena och medgaf en administrativ delving, var ett stort misstag af preussiska regeringen. Genom detta fördrag är Österrike nu absosolut herre öfver ställningen, och österrikiska guvernören i Holstein bar, genom att lämpa sig efter befolkningens åsigter, vunnit en ganska stor moralisk auktoritet, till stort tförfång för Ro ståthållaren i Slesvig. Nästan alla hertigdömenas framstående män ha också hyllat sig till Österrike, medan Preussen endast kunnat samla omkring sig ett högst obetydligt antal. — Hr Bismarck föreslär derföre konungen att helt och hållet öfvergifva tanken på bertigdömenas annexion med preussiska monarkien, och att de i stället må underläggas preussiska kronan, men likväl bibehålla deras sjelfständighet och privilegier i fråga om sin finansiella och militära förvaltning. För detta ändamål föreslär hr Bismarck att Preussen skall utsträcka sitt inflytande på Holsteins inre förvaltning och tvinga Österrike att draga sig tillbaka derifrån mot en kontant ersättning i penningar. Hr Bismarck anställer slutligen en mönstriog med stormakterna, som enligt hans åsigt icke skola lägga sig uti denna fråga, och råder sin monark att öfvertyga konungen af Italien, att konflikten ned Österrike är allvarsam, och sålunda förmå honom att öppna underhandlingar med Preussen. SPANIEN. Tidningen Epoca meddelar att general Prim tillsvidare ämnar stanna i Lissabon, der man visar honom mycken förekommande artighet. Från resan till England skall han ha afstått, emedan han ej anser sig kunna uthärda det engelska klimatet. Från Valencia meddelas att ryktet om chilensiska kaparfartygs ankomst till de spanska farvattnen framkallat allmän förskräckelse i alla konungarikets hamnstäder. I Valencia ligga flera handelsfartyg färdiga att afsegla till Amerika, men våga icke lemna hamnen. I Madrid gingo rykten om att chilensiska korsarer ha förberedt en landstigning på Cuba. På Havana har regeringen redan vidtagit flera åtgärder mot faran af en nattlig öfverrumpling. ITALIEN. De en hvilka Lamarmora afskickat till Madrid öfver åtskilliga akter i Spaniens röda bok, gälla mindre spanska regeringen, än den franska, hvilken länge varit misstänkt för att spela dubbelt spel i romerska frågan. BSedan lång tid har man vetat, att Drouyn de Lhuys icke varit någon vän af Septemberkonventionen eller af de närvarande förbållandena i Italien. Emellertid torde det för honom vara en högst oangenäm öfverraskning, att spanska diplomaterna sqvallrat ur skolan om de förhand. lingar, hvilka, rörande romerska frågan, förevarit, mellan franska och spanska regeringarne. Följande fakta upptagas i Spaniens röda bok: ?1) Att Drouyn de Lhuys gått in på att, tillsammans med Spanien och Österrike, söka åstadkomma ?förbättringar? i Septemberfördraget och 2) att kejsar Napoleon uppfattar detta fördrag sålunda, att pälliga armån skall antaga karakteren af en fransk kår, som skall kommenderas at franska officerare.? Hvad som dernäst gifvit Italiens mivisterpresident anledning till den sednaste notvexlingen med Spanien är spanska regeringens oförsynthet att, endast några dagar efter konungariket Italiens erkännande utan inskränkning och förbehåll, börja ett nytt diplomatiskt korståg mot Italien, utkastande för de katolska makternas kabinetter planen, att Kyrkostaten borde anses som en gemensam tillhörighet för den katolska kristenheten, hvilken borde påyrka en formlig bekräftelse af franska regeringen, att Frankrike af dessa katolska makter öfvertagit förpligtelsen att upprätthålla påfvens verldsliga makt. DONAUFURSTENDÖMENA. Missnöjet med furst Kusas regemente har gifvit sig luft i en sammansvärjning, för hvilken Hebert, chefen för 1848 års nationalregering, samt en viss Joanolulu stodo i RNnÅteren. — Menincoen var att roevnintionen dT REN Raa AR RA ER gg YT RER RR (PRO