nelse?; stadgan om eder och sabbatsbrolt 1665 menar, att svordom retar och förorsakar Gud till hämnd och plågor?; och åbuden om barnamord 1681 och 1684 bealla, af samma skäl, att på blott vissa juridiska presumtioner döma till döden för barnamord, äfven mot den tilltalades nekande att barnet vid födseln haft lif. — Till systemets fullständigare belysning tjena 2 stadgar af 1620 och 1621, som med lifvets förlust belägga dödandet ef en elg eller svan! Att man till bålet dömde trollpackor? efter andras utsagor, efter ordalier (de som kunde flyta på vattnet ansågos skyldige), eller vidunderliga liknelser, vigar huru rättvisan sjunkit ned till en fasaväckande blandning af vidskepelse och blodtörst. Förf. anför ett märkligt exempel, huru man för att injaga skräck, befallte hofrätten att, tvärt emot lag, döma till döden några studenter, som gjort sig skyldige till våldsamma uppträden på gatorna; men in secreto åtvarnades landshöfdingen att ?ej fortsätta med exekutionen?. — Och följderna af denna stänghet? ?Lizsom uppfostran utvecklar individens anlag och gifver dem en god eller dålig riktning, så äfven? — säger förf. träffande — så äfven i viss rad lagarne med afseende på folken. Ett arn, som känslolöst och med hårdhet handteras af sin uppfostrare, blir ofta en vildginnad menniska, som låter andra umgälla den svåra behandling, hon sjelfi ungdomen erfarit. Der barbariska lagar vänja fo!ket vid blodiga skådespel, såsom akter af rättvisa, blir folket ock blodtörstigt, dess seder förvildas och mord och våldsgerningar blifva betraktade med likgiltighet eller såsom ohetydliga tilldragelser.? Emellertid började man under loppet ef 17:de seklet anse många i lagen stadgade, qvalificerade dödsstraff och stympningsstraff alltför grymma, och upphörde derför att tillämpa dem — en förändring i tänkesättet som ock i viss mån fick sitt laggiltiga uttryck i 1653 års straffordning. De tre ofvannämnda hufvudpunkterna — talion, försoning af Guds vrede, samt isynnerhet afskräckning — bilda den teori, som ligger till grund för användningen af dödsstraffet i 1734 ärs lag, hvilket der förekommer dels säsom enkelt (halshuggning eller hängning) dels såsom qvalifceradt (rädbråkning, halshuggning jemte högra handens afhuggande, halshuggning ochoden: dödaj kroppens steglavde eller brännande å bål), stadgadt för en stor mängd olikartade brott — i ej mindre än sextioåtta särskilda fall, hvartill genom kongl. författningarneaf 1743, 1745; 1746 och 1747 lades: ytterligare fyra lifesaker. Här triumferar afskräcknivesprincipen öfver sundt förnuft och rättvisa, i.det M: B:-kap. 66-2 stadgar att bland upprofsmän skall anställas lottning och utan hänsyn till den större eller mindre brottslighe. ten hvar tionde mista lifvet; ytterligare utsträckning vann denna upprörande orimlighet genom ett Kongl. bref af 1752, som sä-. er att enär sådana mål förekomma, att flere . agt hand å den döde och ej utrönas kan af hvars handaverkan ban döden ljutit, må tilll, lottkastning dömas. Det uttalas sålunda, att; det ej. var-så noga .om den minst skyldige ginge till döden, blott staten -?androm: till skräck och varnagel? komme i tillfälle att. släcka sin blodtörst. Med Gustaf III:s tidehvarf inträder en reaktion möt detta system. Konel. förordningen af den 20 Januari 1779, hvarigenom allt ansvar för trolldom ut lagen borttogs, dödsstraffet för barpamord inskränktes och för åtskilliga andra brott uppbhäfdes; ständerva gingo icke så långt, som konungen föreslagit, men denna förordning har emellertid en stor betydelse derigenom, att den till-en del bryter såväl med. afskräckninge prnäpen som med den ur mosaiska lagen emtade grundsatsen, att vissa sedlighetsbrott endast genom blod kunde försonas. Från 1779. dröjde det lävge, innan något ytterligare steg togs till dödsstraffets inskränkning, men benådningsrätten synes hafva allt oftare mellankommit till förhindrande af den summa injuria, som den allmänna. meningen ej-kunde undgå att finna. i tillämpningen af bokstafvens summum jus.; Från 1823 (kobgl. förordningen af den 18 December om borttagande.at dödsstraffet för förskingring af allmänna medel) tager åter en ny och humånsare riktning sin början: rådbråkningsstraffet utplånades genom kongl. förordningen den 30 Maj 1835, alla qvalificerade dödsstraff borttogos i kovgl. förordningen den 10 Juni 1841, för lasteligt tal om konung, drottning eller tronföljare införde kong. förordningen den 30 Maj 1835 oltermativet: fängelse å fästning, kongl.förordningen den 6 Februari 1849 afskaffade dödsstraff för de i M. B. kap. 6 1—2 anförda brott, kongl!. förordningarne den 4 Maj 1855 och den 7 Septersber 1858 un: danröjde cetsamma för rån och nidingsstöld samt:falsk-myntning; och slutligen blef det genom kongl. förordningen den 29 Januari 1861 dels upphäfdt för -barnamord, fosters fördrifvande och hvarjehanda våldegerningar, dels ej ens för mord ovilkorligen stadgadt, hvarefter 1864 års strafflag för alla de gröfsta brotten, utom i ett enda fall — af lifstidsfånge begånget dråp, der mildrande omständigheter ej förekomma — uppställt straffarbete på lifstid såsom alternativ mot dödsstraffet, hvilket enligt nya strafflagen kan ådömas i 23 särsärkilda fall. t Den i nya strafflagen genomförda grund-, gats att stadga dödsstraff endast alternativt, , ?innebär utan tvifvel den mest betydelsefulla 1 omskapning af hela vår broitmålslagstift-, ning sedan 1779. Härigenom — yttrar för!, fattaren — har nemligen lagstiftaren utsagt, ; r 8 I Vv T j NR —— M ON kt vt 4 OR rt rt jr rt Q O -— oo —— JA mn tt rn dels att äfven vid de allra gröfsta brott förmildrande omständigheter kunna förekomma, hvilka skulle göra ådömandet af dödsstraft till en orättvisa, dels att dödsstraffet såsom medel att afskräcka, äfven från de svåraste brott, i ke kan anses ovilkorligen erforder-,, ligt. Detta-erkännande, ätt dödsstraffet icke l, absolvt erfordras för åttafskräcka från delt svåraste brott, innenåller ett medgifvandelk att detta straff icke längre är en nödvändig-!, het för rättsordningens upprätthållande. Ar).