1I het i konsumtionen deraf låter sig kännas sås statsnederlag medelst aftagande statskredit oc t ) tilltagande njutningslystnad, börjande statsafh: gighet och hotande nationaldöd. . En sådan finare stridsoch segerkonst är do d licke en uppfinning först gjord i vår tid, ut thäfdvunnen från fordom, och synnerligen red o emot vära egna germaniska stamfäder påtän ända från början af deras inflyttning inom Eur ropas landamären. Med blott vapnens mak l öppet krig fanns snart det hjeltemodiga folk licke kunna afvärjas, än mindre dermed besegra i lochi den segerdruckna kejsarstadeni det verld 1 Iherrskande samt ändtligen sjelft militäriskt b r herrskade Rom kändes behofvet af en strid kraft, starkare än dess legioners. — Vilja Vv tänkte man, för romarväldets egen trygghet äfven dessa eljest okufveliga bjelteskaror brag :Itill underdånighet och lydnad, så står oss, vel lingar, intet annat vapen till buds, än det, a vi, med ymnig tillförsel af våra njutningar, lä dem våra laster. ) Så vittnar derom den statskloke häfdatec nare, som med beskrifning om forngermane nas seder lemnat åt deras efterkommande en oförgätlig erinran om den rätta vården af en hc dem anboren nationalkraft, den han förutsåg a drig skola på slagfältet. utan först i flärdens oc vällefnadens hvimmel kunna nedbrytas. Me dermed var ock tänkt och antydd plånen för e nyromersk folkbesegring främst medelst infl telsen af en kroppsoch själsförlamande verlde kultur, som, utan svärdsegg, vänskapligen bord i folklifvet inledas. Och just den vapenkonste är det väl omisskänneligen, som, från den ra merska kejsartiden fortlefvande, i och med de; romaniskt-gallikanska kulturens stigande öfver vigt ändtligen efter halftannat årtusende syne med bättre framgång vilja öfver det undanträng da och försämrade nordiska germantolket blifv rådande. Det är alltså bakom freden ett besiöjadt inr krig, som länge förts emellan de tvenne så skilj aktiga folkracer, Germaner och romaniserade Galler; eller — emellan dessa båda i motsatte riktningar täflande kulturfolk — emellan kri stendomens germaniska och den kristnade hedna kulturens romaniskt galliska vapendragare, ha städse qvarblifvit såsom oförsonad, och från de sednares sida såsom oförsonlig, en väl gallisk förklädd oeh galliskt artig, men desto farligare romarehämd öfver det gamla romareväldets ger. maniska omstörtare, och dessa sednare böra väl deremot hålla sig dessmera varskodde. Sålunda må nu åtminstone vara antydd en historisk hållbar synpunkt för bedömandet af en fransk-svensk vänskapsförbindelse, i berörda hänseende af så vådlig beskaffenhet — en förbindelse, som likväl så djerft under sken af ömsesidigt jemlika fördelar beramats, atttraktatsmessigt emellan tvenne sä politiskt ojemna och industrielt ojemförliga — kontrahenter för en mängd af år äfventyras. Också beträffande en sådan traktats blo ot bemötande bör det väl ur samma synpunkt finnas, äfven utan detäljbevisning, sjelfklart, att vårt fattiga och emot det industrielt öfvermäktiga franska så platt vanmäktiga svenska folk, enär det tillförene, i följd af ofta medgifna tullnedsättningar, med deraf föranledda så väl franska seders som franska sakers allt ymnigare införsel, redan nog mycket rån dess allvarligare förfäder vanslägtats, visjerligen icke må böra af dess egna ansvariga nålsmän blottställas för vådan att i följd af en egt tillstadd ännu friare dylik införsel af njutlingarnas retelsemedel än ytterligare förvekligas, itarmas och skuldsättas, för att ändtligen under ket af både inoch utländsk penningetyranni arda förslafvadt. Redan är, som man väl vet, för salderandet f öfverimporterade öfverflödsvaror, en ej ringa el af den fäderneärfda fosterjorden pantsatt i tlandet; och den vanliga invändningen att skulen derför hvilar på afnämnarne sjelfve, såsom lla, hvar för sig, sjelfmyndige, är väl ej annat n en protest emot behofvet och verkan af all ig och regering. Vore i i daglig handel och andel privatmännens sjelfmyndighet esomoftast otsatsen till folkets och statens, så behöfdes hvarken folkrepresentation eller statsstyrelse, n mindre årliga riksdagar. Också derest nu aktaten fastställdes, vore ej — må väl frågas — ermed för folk och rike så bestäldt, som funes här redan intetdera, åtminstone intet sjelfändigt, hvarken folkförmynderskapet eller riksgemente? — Af dessacofvan anförda skäl kun? tal. ej annat än ovilkorligen underkänna utotts-förslaget.