hvarje dag, skola vi ej för ögonblicket 1 tala något. mera detaljeradt omdöme; anföra endast fakta. Men vi kunna ej u derlåta att med lifligt intresse och stor up märksamhet följa detta betydelsefulla st dium i de nordiska folkens politiska lif. S—————— — Festmiddagen för Olof Strandberg me anledning af hans femtionde födelsedag oc 25:te årsdagen af hans första uppträdanc å kongl. teatern gafs i går å stora Börss len och var bivistad af omkring 200 pers ner, bland hvilka många litteratörer och a tister, ledamöter af sällskapet P. B. san för öfrigt konstälskare och enskilda vänne Festsalen var rikt upplyst och middagen y terst splendid; en oöfverträfflig kör, beståend af Jen lyriska scenens förnämsta artister oc några framstående amatörer utförde körsånge och orkestern spelade stycken ur de operor, hvilka Strandberg uppträdt samt ett särskilc för tillfället komponeradt festpotpourri, kal ladt ?Glada minnen? af A. F. 9. (Schwarlz och innehållande reminiscenser af Strand bergs förnämsta sångpartier. Baron Knn Bonde föreslog i ett längre tal skålen fö hr Strandberg, hvarefter lektor Bjurste uppläste följande verser, dervid öf:erlem nande till hedersgästen en genom subskrip tion anskaftad ciselerad större dryckeskann: af silfver : Ett halft århundrade! Är det väl möjligt? en spänstig än och rak din gång du styr. Ett kärnfriskt träd står fast, ty det är böjligt Och reser sig på nytt, då stormen gnyr; ch tidens stormar skola länge ryta nnu, förrn de förmå den stammen bryta. I dag slogs alltså ut din lefnads flagga. Din Fåe kom ej med Paktols gyllne svall Och staplade ej guld omkring din vågga, Men lade dock uti ditt bröst — metall. Frikostig var hon, ty du fick en grufva, Och Fåen — det var sångmön sjelf, den ljufva, Ditt arf var rikt, det fann du snart och tänkte, Som mången annan arfving: låt det gå! Och ur din grufva kungligt ut du skänkte Och slösade måhända då och då. Men verlden, som fick njuta mest af skatten, Dig firade om dagen och om natten. Och hvar du gick, du sångens perlor strödde, Och mången fäste dem i minnets krans. Och fald du fick och-drufvor sen, som glödde, Och lifvet gick på rosor, som en dans. Men mot dig log i qvällens frid en tärna, Din första kärlek och din ungdoms stjerna. Nåväl, du varit lycklig du, som ingen! Ack! ej åt mången sådan vår böstås. Men lyckliga du gjort också, i ringen Af syskon städs den sköna kedens lås, Som sammanhöll dess länkar. Öch du känner I dag, som förr, att du också har vänner. Ditt hjertas vänner, men din lyras äfven! I minnet klingar ännu mången gång, Så frisk, så ljuf, som vindens sus i säfven Omkring din sommar-ö, din sköna sång. En lista, lika lång, som Leporello, På vunna segrar, har vår Masaniello. Ett fjerndels sekel — kanske att jag borde Ha kommit med den reflexionen strax — Förflutit har i dag, sen verlden sporde, Att scenen fått en furste till; sen Max Frikulor skickat kring uti salongen Och träffat bland dess hvita dufvor — mången. Förstummad blef hon tvärt, kritikens skata, 1 Som eljest gerna snattrar i hvar vrå, Då Olof-Max och :Jenny-Lind-Agatha Romantiskt svärmade i toner så, Att hvarje hjerta skälfde och att mången Med andlös undran lyssnade till sången. En skål för flydda, minnesrika stunder Af konstens högtid, från dess högmod skild, Då än i Mozarts underfulla lunder Din sångmö svärmar, ack, en engels bild?, Då luttrad genom helig eld du stiger Och med Pamina till hans tolk dig viger. Då än du sjöng: -— åt vin och spel och könet Jag offrar mina nätter, mina dar, Sjöng, hur Robert helt plötsligt gör det rönet, Att In sitt finger med i spelet har, Och vänder om, när barndomsminnet smiläar Med sitt: ?min son, på dig mitt öga hvilar?! Så — om du ock blef klandrad — i förtreten ; Du, som Tegnår, sjöng recensenter bort, Stod vördnadsbjudande uti Profeten, Han, som bar kronan, fastän alltför kort. Och att du var aktör -kan man väl tycka; Då till och med som Joseph du gjort lycka. Arbetet adlar mannen, och du lägger Ej armarne i kors, fast dagen flyr. Hvad! hafva vi ej sett, hur man förlägger En Olof Strandberg, som ej mödan skyr Att först niurkena Törok för oss ställa Och syssla sen med — den öfficiella. Far fort och håll dig modig än, så länge Dig Tiden skonar och du upprätt står. Nog. kommer han en gång till slut; den stränge Skolmästaren och luggar af vårt hår; Men än står solen högt utöfver dalen, j Och än för Olof brädda vi pokalen! 1 H. Bon N 0. Strandberg besvarade den. honom så-li lunda egnade hyllningen i ett särdeles vac1 kert, enkelt och flärdfritt tal, som på allals åhörarne gjorde ett synnerligen angenämt inc ryck till följd af dess frihet från all upp-s skrufvad patos och den anda af hjertligf het och okonstlad blygsamhet, som genomsick detsamma; han afslutade sitt föredrag t med några för tillfället författade kupletter, som han sjöng med lif och värma. Krigsrådet Forsberg tog derefter ordet och erinrade derom, att det var under den tid , lå han interimistiskt förvaltade kongl. tea-, ern som: Strandberg der anställdes och g redogjorde för de närmare omständigheterna f lervid. Hr Svante Hedin framför.ie derefter g tt af kandidaten Hultin författadt versifie-å adt föredrag i den humoristiska stilen, hvilet mottogs med lifligt bifall. Efter mål-!a idens slut framsattes i mindre börssalen, pålar och åtskilliga skålar druckos, och samIvämet f.rtsattes till sent på qvällen. en. Doktor Runsten, som under debatten i oresteståndet öfver traktaten så grundligt ehandlade frågan, att han gick tillbaka inda till konung Nehukadnesar. har nu till 8 e Zz Doktor. Runsten och franska trakta-!4 g b