Bref från en resande landsman. Wien, Januari 1866. S giebt nur a Kaiserstadt, s giebt nur a Wien. Så uttalade sig i fordna dagar wienarnes stolta sjelfkänsla öfser att tillhöra Europas enda kejsarresidens, och eburu Wien numera öfverglänses af andra, ej blott kejsareutan äfven konungastäder, så hör man dock ännu ofta nämnda ordspråk i wienarnes mun. Numera innebär detsamma blott den sanningen, att få af Europas hufvudstäder förete så många egendomliga drag i seder och folklif och erbjuda betraktaren ett så rikt fält för iakttagelser som Wien. Under det öfriga hufvudstäder blifvit alltmer nivellerade och den ena den andr: lik, så har Wien temligen troget bevarat de flesta af sina utmärkande drag. Detta gälJer dock ej om den yttre fysiognomien, ty denna har de egednare åren genomgått en grundlig omskapning, i det glacisens pittoreska befästningar och lummiga promenader lemnat rum för en vidsträckt enformig plan, småningom betäckt med moderna planteringar och präktiga boulevarder d la Haussmann; efter parisiskt mönster uppväxa ock på lägliga ställen dessa väldiga ?monumentala? kasernbyggnader å la Napoleon, som på sednare tider blifvit en så omtyckt prydnad i kontinentens hufvudstäder. Lång egammare framskrida sådana arkitektoniska företag, som ha ett mindre Ppraktiskt? syftemål: det nya operahuset närmar sig sin fullbordan, medan den herrliga Votivkyrkan (i götisk stil) synes hafva stannat iväxten. Är sålunda stadens yttre delvis ända till oigenkännlighet förändradt, så lärer deremot lefnadssättet vara sig i hufvudsaken likt. Dock hafva gamla wienare trott sig efter revolutionsåret 1848 iakttaga hos befolkningen förminskad lefnadslust och större allvar, ja en viss betryckthet och förstämning: en naturlig följd af Österrikes bedröfliga inre förhållanden, liksom äfven den utvidgade kommunala och politiska friheten gifvit en allvarligare riktning åt många, hvilka af brist på annan sysselsättning förut förslösat eina krafter i de under en faderlig styrelse flitigt tillhandahållna hufvudstadsnöjena. Före 1848 under den upplysta despotismens tid, under den prisade Metternichska regimen, då var det ett lif i Wien, som gamla rouger med saknad omtala, då lefde man gladt och obekymrad åf allt detta olitiska bråk, som de sednare åren fört med sig. Denna demoraliserande styrelse har lemnat omisskänneliga spår efter sig hos den nuvarande generativnen. Wienaren är till sin natur godmodig, välvillig, i botten ädelsinnad, men tillika njutningslysten, moraliekt och fysiskt förvekligad, smidig och lätt gifvande efter för maktens och guldets påtryokn ngar; man finner hos honom en esynnerlig blandning af raffinerad njutningslystnad och naiv barnslighet. Ehuru som sagdt andan synes i detta hänseende hafva förbättrats, så klagas dock framgent öfver wien:rnes brist på intresse för offentliga angelägenheter och deras böjelse att hålla till godo med allt, blott de få sköta sina nöjen. Och ungrarne, hvilka hafva sin a itiska? författring att tacka för en beprisad politisk erfarenhet, kunna vid all sin underlägsenhet i bildning dock med skäl skämta öfver de goda wiener-barnens olitiska naivetet. Till denna brist på intresse och erfarenhet kommer äfven brist på principer i por litiskt afseende: en gifven följd af Österrikes onaturliga politiska läge. I förhållande till Tyskland tillämpas nationalitetsprincipen, hvilken åter alldeles kastas öfverbord då frågan blir om magyarer och czecher, då lägges tonvigten på den konstitutionella helstaten, och frågar man, hvad som skall förmå nationaliteterna att lör densamma upp: offra sig, så hopkrymper hela statsteorien till den krassaste ufilitetslära, der det materiella välbefinnandet utgör det enda sammanhållande bandet, Detta är, som sagdt, ingenting annat än en återspegling ef det faktiska förhållandet; vore ej boskilnaden mellan de många somartvingarne åtföljd af ekono: misk ruin, gå skulle de ej länge hälla tillsammans under ett tak. Så tillvida kan man säga. att till den österrikiska gtatens bestånd de ekonomiska obeståndet biorager. i negativ mening. För det enskilda lifvet har staten: finansiella oreda haft de betänkligaste följ der. Hvad skulle man säga i Stockholm. om husegare nödgades betala 30 procent a sin årliga inkomst i skatter? Häraf framal. stras å ena sidan pessimism och misströstar om framtiden, å den anära vingleri och Bri