a 0 DO AT EA OG lenskaben, der hos os have maattet stan i Skyggen, og som deri ville kunne give gsaa hos os gävnlig Belterelse. For mansen Leerer vilde det endog veere en Opmunring til at dyrke visse Yndlimgsvidenekaber, om ellers kun teelle faa Deltagere, naar han aaledes paa en Maade kunde faa sit Audiorium udvidet over en större Kreds. Ved len paatenkte Udvidelse vilde saaledes hvert nkelt Universitet lejlighedsvis kunne suppleres fra de övrige og dets Leererkrefter faa n i Forhold til de pekuniere Opofrelser betydelig Udvidelse.? vad i prof. Monrads här refererade yttrande säges med hänsyn till det narska: universitetets behof och intressen, torde ega lika full tillämplighet å de svenska universiteterna. Hvad det Lundensiska konsistoriets andra invändning angår, tro vi ej, att den väger mycket. Inses och erkännes gagnet af en åtgärd, sådan som den föreslagna; och går man med god vilja å alla håll att lösa de svårigheter, som kunna vara dermes förknippade; så torde kunna antegas, att oöfvervinneliga svårigheter ej skola möta för äfven en ordinarie lärare att erhålla en semesters tjenstledighet, hvarunder hans lärarebefattning uppehålles af en yngre aspirant, medan hen sjelf talar till ett nytt auditorium vid ett annat nordiskt universitet. Dessutom är det väl ej någon orimlig förmodan, att hrr professorer i Lund skuile äfven å en extraordinarie norsk eller dansk universitetslärares föreläsningar kunna tillgodogöra sig de i konsistorii utlåtande påpekade, önskvärda erfarenheter rörande undervisningemetod, föredragningssätt m. m.?l: Den tredje invändningen — bristande kännedom om våra förhållanden? hos en främmande föreläsare — måste vi naturligtvis fatta såsom allvarsamt menad, då den gäller en allvarsam fråga och härrör från en myndighet, som ej gjort sig känd för att skämta i otid. Men vi måste ock bekänna, att vi lika fåfängt som ihärdigt bemödat oss att utgrunda, hvad meningen är. Att norrmän eller danskar skulle inkallas enkom för att föreläsa öfver våra förhållandenX, har väl ingen föreställt sig eller åsyftat! I Norge har man sett saken annorlunda. Efter ett ypperligt föredrag af professor Monrad förklarade sig den historiek-filosofiska fakulteten enhälligt vara af den mening, att förslaget borde varmt rekommenderas, hvartill fakulteten fogade den önskan, att en så stor summa blefve beviljad, att den tillika kunde användas till stipendier för studerande, som önskade uppehålla sig vid de andra skandinaviska universiteterna. Den matematisk-naturvetenskapliga fakulteten förenade sig — med 7 röster mot 2— om samma åsigt, dock med uteslutande af sistnämnda tillägg, ej derföre att fakulteten kr oe a ogillade sjelfva förslaget om: stipendier, utan derföre att det ej hade att göra med den fråga, hvaröfver utlåtande vore infordradt. Juridiska fakulteten fann — med undantag af en ledamot — iden så riktig, att den ej kunde annat än förorda dess realiserande; och teologiska fakulteten biföll det äfven, såsom syftande till ett mål af mycket stor vigt. Af medicinska fakultetens medlemmar uttalade sig tre obetingadt för, och till samma sida slöt sig sedan inom kollegiet en fjerde, medan åter 2 yttrade sig emot och en ansåg ett detaljeradt program först böra uppgöras. Härefter företogs frågan till behandling i det akademiska kollegiet, som förordade förut nämnda belopp, dock med rätt att utdela det till stipendier, derest det ej komme att användas för sitt ursprungliga ändamål — en klausul, som emellertid uteslöts af Kirkedepartementet. Jemte det vi till ytterligare belysning af ämnet hänvisa till de förträffliga motionerna (n:r 112 bland ridderskapet och adelns, 94 bland presteståndets), bedja vi att få till dem foga ett ändringsförslag, som torde förtjena att tagas i öfvervägande. Detoaf visliga behofvet af en högre bildningsanstalt i landets hufvudstad är numera så allmänt insedt och erkändt, att knappast någon enda röst torde vilja vare sig förneka detsamma eller påstå, att denna angelägenhet är en blott kommunal, för hvilken ej statens medverkan skäligen bör tagas i anspråk. Det af rikets ständer vid förra riksdagen beviljade förelag anslag vittnar ock om, att den skattebeviljande makten i det behof, som man härmed ville i någon mån tillfredsställa, såg ett landets, och ej blott hufvudstadens intresse. Intilldess emellertid en mer eller mindre fullständig akademisk institution här kan ordnas, hvilket, trots den sympati derför, som numera från särskilda håll röjer sig, i alla händelser skall kräfva några års förberedelser, är det al vigt att ej försumma någon af :de — låt vara, föga fullständiga — åtgärder, som nu kunna vidtagas föratt i någon, om äfven ringa, mån ersätta bristen af ett universitet. Viäro ock öfvertygade, att rikets nu församlade ständer skola bevilja det af K. M:t begärda anslag, stort 10, rdr (för ett år), för vetenskapliga föredrag ihufvudstaden. Dessa och liknande åtgärder skola i ej ringa grad bos de enskilda väcka och lifva den in sigt om det trängande behofvet och det omätliga pognet af det hutfvudstadsuniversitet, för hvars upprättande de för bildning och upplysning nitälskande väsentligen päräkna hos de enskilde redobogenhet till uppoffringar för ett fosterländskt ändamål. Derföre tro vi att det vore välbetänkt, om rikets ständer vid frågan om det begärda anslaget till honorerande af norske och danske vetenskapsmän, som finnas villige att föreläsa i Upsala och Lund, ej glömde bort hufvudstaden, utan ställde anslaget till K. M:ts disposition, att efter vederbörandes — akademiska. konsistoriernas och den Stockholmska föreläsningskomit6ns — hörande, och enligt sig företeende omständigheter, användas för föreläsningar såväl i Stockholm som i Upsala och Lund. Sammansatta bevillnings-, lagoch ekonomi utskottet beslöt i gär, efter votering, att tilliK roposition n:r 62 angå