et i god tid före Storthingets sammanträde, ill hvilket ok i enlighet med kollegiets: örord en kunglig proposition om anslag af. 000 epecier för nämnda ändamål aflåtits, öretogs förslaget till bebandling i Upsala en 14 Oktober 1865, medan det åter först nyligen? förevarit hos den akademiska seaten i Lund, och blef beggestädes afstyrkt. Ej allenast olikheten mellan de resultaer, hvartill å ena sidan akademiska kolleiet i Kristiania samt å den andra univeritetskonsistorierna i Upsala och Lund komnit, är egnad att väcka någon förundran; ika påfallande är skiljaktigheten mellan den astiga och lösliga behandling, ärendet unlerkastats hos de båda svenska, akademika myndigheterna, och den grundliga, ut ömmande pröfning, hvilken blef detsamma ill del hos det akademiska kollegium i Kriania. I det mycket kortfattade upsalienka protokollet beröres ej med ett enda rd någon af de synpunkter, vi förut påpeat, eller af de flere dermed sammanhänvande, som sjelfmant erbjuda sig; der ramhålles endast dels (af prof. Ribbing), utt den kännedom om Norge och norska förvållanden (Danmark låtsar hr R. ej oml), vars allmännare spridning i vårt land måte anses högligen önskvärd, kan, isina bufvuddrag, lika väl, om ej bättre, vinnas ur böcker, medan åter för en mera djupgående nsigt vore af nöden att en längre tid vistas der i landet, hvarföre ett stipendieanlag vore vida ändamålsenligare, än det ifråvasatta föreläsningsanslaget; dels (af prof. iveerona) att den föreslagna åtgärden är ovanlig och alldeles oförsökt?, samt att miversitetet måste anlita rikets ständer om anslag för andra, angelägnare ändamäl; dels (af professor Rabenius) att frågan för närvarande befunne sig 1 alltför ?obestämdt skick? (!!). Med afslag å prof. Säves anhållan om förordande af ett stipendieanslag be: slöt konsistorium afstyrka den remitterade petitionen. Skälen för detta afstyrkande äro, som läsaren finner, förundransvärdt svaga. Det mest betydande och bestämmande låg tvifvelsutan i hr Oliveeronas hänvisning till de öfriga universitetets behof, för hvilkas fyllande rikets ständer skulle anlitas. Ehuru eljest ej obenägen mot anslag, fann den akademiska senaten, som dessutom ej är fallen att bråka med sådant som är Sovanligt och alldeles oförsökt?, förmodligen just häri en hnivudsaklig anledning att anspråkslöst undanbedja sig det ifrågasatta anslaget; att ett koleginm af universitetslärare ä skulle inse åtgärdens behöflighet och gagnelighet, våga vi nemligen djerft betvifla, trots den nästan rörande hjelplöshet, som röjer sig i den ofvan citerade professorns yttrände om frågans obestämda skick?. IK. M:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof äskades ock en årlig förhöjning. i anslaget för Upsala universitet af. 12,500 rdr, utom 6000 rår för en gäng till inrättande af ett konstmuseum. Konsistoriiförsigtighets-åtgärd innebär sålunda alls icke något skäl för rikets ständer att vägra ett — för öfrigt ej särdeles stort — anslag, som antagligen skall bära god frukt. Och det ovanliga och oförsökta? i saken torde ej böra afskräcka från en åtgärd, som kan införa friska luftströmmar i de gamla lärosalarne. Lunds akademiska konsistorium synes väl ha gifvit sig någon smula längre ro atttänka på en sak, som 1 brödrariket omfåttats med så varmt intresse; det behjertar lifligt fördelarne af en starkare vexelverkan mellan de skandinaviska länaerna, och förbiser ej gagnet för universitets-lärarne af att tillgodogöra sig de främmande lärarnes erfarenheter i afseende på undervisningsmetod, föreläsningssätt o. s. v., men kommer ändock till ett afstyrkande slut. Konsistorium anser nemligen att ett undervisningsbehof, om ett sådant finnes, måste vara ständigt, och således ej kan afhjelpas genom en tillfällig anordning, samt att tillräcklig lärarpersonal redan finnes för nödvändiga lärdomsdelar; vidare att de akademiska föreläsningarnas samtidighet vid alla de nordiska universiteterna ej medgifver besök af ordinarie lärare, och att derföre ej det nyss påpekade gagnet för de svenske universitetslärarne är att förvänta; och slutligen att hos en främmande föreläsare ej kan förutsättas tillräcklig Pkännedom om våra förhållanden?. Hvad den första invändningen angår, skola vi tillåta oss att dels hänvisa till hvad vi härom sagt uti en föregående uppsats, dels anföra professor Monrads yttrande i ämnet, sådant det finnes refereradt i det betänkande af norska Kirkedepartementet, som föreslår beviljande af 1000 specier till honorarier för svenske och danske universitetslärare. I departementets föredrag? heter det bland annat: Professoren gjör först opmterksom paa, at paa Grund ar Videnskabernes uendelige Udstrekning vil der alt.d, ieeer ved et Universitet med et indskreenket Leererpersonale, vere mange Fag eller Grene af Fag, der blive mere eller mindre urepreesenterede. Under den stigende Udvikling og deraf fölgende Nödvendighed af Arbejdets Deling vil man mere og mere föle Trang til forögede Leererkrefter, og Tid til anden vil stedse fremkomme Forslag om nye Lererposters Oprettelse. Nogle saadanne ville vistnok fremdeies blive nödvendige; men denne Forögelse af det faste Leererpersonale har dog i Forholdets Natur sin Greendse, idet blandt Andet en Forögelse af Leerernes Mzengde let vil have en skadelig Fotringelse af deres Kaar till Fölge. Det maa fremdeles efter Professorens Meniog indrömmes, at der er mange Videnskabsgrene, som vistnok ikke burde veere ganske borte fra Uni versitetets Undervisning, men hvori der dog ikke tiltreevges stadigt Foredrag. Her antager han, at netop den paateenkte Foranstaltning vil komme os tl Hjelp, i det den aabner Udsigt til at far mangt et Savn athjulpet, som de faste L2e erposter, der stedse maa inskreenkes til det Nödvendigste, maa lade tilbage. Professoren paapeger saaledes, at et Foredrag over svenske eller danske retlige eller kirkelige Forhold Tid til anden vilde vare af stor Interesse for vort Universitet, om det end ikke skulde viere Grund nok til deri at anseette en stadig Laerer, som ogsaa vanskelig vilde findes blandt