vid våra högsta undervisningsanstalter, som sådant är att i ringaste mån befara. Man kan knappt föreställa sig ett bredare svalg mellan olika vetenskapliga åsigter, än skilnaden mellan den religionsfilosofi och etik, som för närvarande föreläsas vid vå:a filosofiska fakulteter, och den religionsoch gedelära, som föredrages från de teologiska katedrarne ; men deraf ha ej försports några obehag eller olägenheter. Vidare skulle litteraturen, och dermed äfven vetenskapen och bildningen, för såvidt de genom den förra främjas, utvecklas och spridas, vinna mycket af en anordning, hvilken är egnad att efterhand blana alla tre ländernas befolkning skapa en publik för en skriftställareverksamhet, som förut fått stödja sig på blott ett lands fåtaliga, bokköpande allmänhet, och som derigenom ofta förlamats, aftynat och dött. Ännu ett tredje skäl har synts oss böra påpekas. Vetenskapens rike flyttar oupphörligt sina råmärken; nya eröfringar läggas alltjemnt under dess spira. Dermed nödgas ock vetenskapens idkare af den arbetsfördelningens lag, hvilken gäller lika väl för den ideella som för den materiella verksamheten, att städse mer och mer begränsa sinu arbetsområden. Konseqvensen häraf för universitetet, såsom undervisningsanstalt betraktadt, är den att — medan tilliörene en enda lärare omfattade en hel vetenskap eller till och med vetenskapsgrupp — nu en fördelning på flere händer är nödvändig, om eljest den undervisning, universitetet har att erbjuda, skall blifva sannt vetenskaplig. Denna specialisering inom vetenskapen kommer helt visst att fortgå framgent såsom hittills, och deana fordran, att universitetet bör i kretsen af sina läroämnen npptaga de nya discipliner, som den lärda forskningen efterhand inrangerar i vetenskapernas system, skall lika visst följa den förra företeelsen i spåren och ej låta sig afvisas. Men för denna fordrans uppfyllelse på det sätt, att gång efter annan nya lärostolar upprättas vid universiteterna, finnes en gräns, som det är tillräckligt att med två ord nämma: statens från alla håll och för oräkneliga ändamål eftersträfvade tillgångar kunna naturligtvis ej tagas i anspråk för nya lärarebefattningar hvarje gång, då man finner att universitetet bör utvidga sin undervisningsverksamhet till ett nytt fält. Väl möjligt, att en del af de luckor, som vid våra högskolor finnas eller komma att finnas i kretsen af de vetenskaper, hvilka böra vid universitetet odlas, måste fyllas genom fasta lärostolar; men det gifves andra fall, der det ej är af nöden att medelst nya professioner afhjelpa en förhandenvarande brist; det gifves grenar af universitetsundervisningen af mindre ingripande vigt, men som dock ej få lemnas alldeles åt sitt öde vid en universel bildningsanstalt,; hvilka kunna på ett rätt tillfredsställande sätt vårdas och upprätthållas genom tillfälliga arrangementer af den art, som de båda här ofvan citerade motionerna föreslå. För att med ett exempel belysa vår mening, må vi fästa uppmärksamheten på den nördiska arkeologien som, alldeles försummad vid de svenska universiteterna, så blomstrat vid Danmarks, att dess lärde med fog kunna sägas stå i spetsen för en väsentlig del af nutidens arkeologiska forskning; vi tro det ej vara nödvändigt, att man vid våra universiteter inrättar lärostolar för detta ämne, men anse för en betydande brist att ej då och då föredrag der hållas öfver denna disciplin, som är af så stor vigt ej blott såsom en historiens hjelpvetenskap, utan äfven för den poesi och konst, som i de nordiska folkens forntid söka inspirationer och derur vilja hemta ämnen att bearbeta.