STOCKHOLM don 9 Febr. Fastän franska traktaten blifvit af tre stånd godkänd fortfor debatten på riddarhuset i går afton med icke mindre utförlighet än förut. Hos en del talare började derjemte uppenbara sig denna samma lidelsefulla hetta, om representationsreformen bemäktigade sig talarne på den sida, som började känna i luften, att deras sak var förlorad. Grefve Henning Hamiltons justitiestatsministern kort och godt betecknades såsom ?mordbrännare?, fann sin motI svarighet i baron Klinckowströms dystra tafla, der finansministern framställdes gående obekymrad fram öfver grusade fabriker, störtade näringar och spillror af Sverges grundlagar?. Vi skulle mycket misstaga oss, om icke baron Klinckowströms taktlöshet skall visa sig gagna hans motståndare lika mycket som grefve Hamilton gagnade sina motståndare då han lät den politiska bitterheten öfverväldiga det diplomatiska lugnet och föll ned från sin roll af den fine, elegante debattören till den konsiderationslöse emagogens lidelsefulla språk. Baron Klinckowström gjorde i går äfven en annan god tjenst åt traktatens enhänare. Han framlade en beräkning, grunad på 1864 års importqvantiteter, och utvisande skilnaden i summan af de tullafgifter, som kommer att, för samma qvantitet varor erläggas under hvarje af de 12 år, för hvilka den franska traktaten till en början är afsluten, och summan af de afgifter som skulle ha erlag:s, om 1863 års tulltaxa fortfarande förbhfvit gällande. Vi hysa icke :ltför stort förtroende till baron linckowström såsom räknemästare, men vi vilja här utan vidare pröfning taga hans siffror för goda. Man skall troligen häpna då man erfar, att skilnaden i tullafgifter enligt den gamla och nya taxan gör för dessa 12 år, och för samma importqvantitet som år 1864, i det allra närmaste tjugofem och en half millioner rdr! Och i samma mån som införseln ökas blir skilnaden större, såsom frih. K. mycket riktigt anmärkte. Frih. K. trodde sig med dessa siffror förmodligen gifva dråpslaget åt traktaten. Detta, mina herrar, är vår förlust på traktaten! utbrast han, och han antog att hvar oeh en skulle rysa tillbaka för densamma.? Den ärade tälaren glömde dock att upplysa huset om, hvad han troligen också glömt att göra sig sjelf reda för, nemligen hvilka dessa ?vi? äro, som göra denna förmenta förlust. Skulle dermed menas svenska folket, så beklaga vi, för talarens egen skuld, att han i så hög grad misstagit sig, att han betraktar såsom förlust för detta folk hvad som hvarje annan förnuftig menniska måste betrakta såsom en vinst för folket! Det är solklart, om eljest frih. K:s beräkningar äro riktiga, att svenska folket skali kunna, under de 12 år för hvilka traktaten är afslnten, erhålla samma qvantitet varor för tjugofem och en half millioner rår billigare pris, än om 1863 års tulltaxa fortfarande under denna tidrymd förblifvit gällande. Dessa 25!2 millioner rdr, som det eljest fått utgiva i skatt till staten, kan det nu i stälet, antingen lägga upp såsom en sparpenning, eller nedlägga i nyttiga företag, eiler använda till inköp af mera varor af samma som mot slutet af förhandlingarne ktbara bild, i hvilken j eiler af endra slag för fyllande af sina bohof. Om icke detta är en vinst för folket, icke en förlust, så veta vi sannerligen icke hvad begreppen vinst och förlust betyda. Och detta är dock blott en del af folkets vinst. Lägger man dertill den skatt, som inhemska fabrikanter kunnat utkräfva af folket i form af öfverpris, om de förra högre tullsatserna förblifvit gällande, så finner man hvilken enorm vinst som tillskyndas folket genom den i sammanhang med franska traktaten vidtagna tullreformen. Vi taga emellertid för gifvet, att frih. Klinckowström icke tänkte på folket då han talade om ?vår förlästt. Vi vilja icke förnärma honom med en sådan beskyllning. Förmodligen tänkte han på statskassan. Men han behagade dervid förgäta, att erfarenheten alltid gifvit vid handen, och gjort det redan nu under den korta tillämpningen af den nya tulltaxan, att tullinkomsterna icke minskas i samma mån som tullsatserna nedsättas, emedan delg införseln ökas, dels, och förnämligast, lurendrejeriet minskas. För statskassan kan hr frih. således i denna del vara lugn. Dess inkomster af tullen skola troligen icke minskas, och om så sker, så är detta i sjelfva verket ingenting annat än — en lindring i folkets skattebördor. Medan vi tala om frih. Klinckowström tillåta vi oss kortligen antyda bufvudpunkterna för öfrigt i deita hans andra anförande. Han upprepade sin beskyllning att regeringen genom bestämmelserna om drufbränvinet gifvit Frankrike, i strid med grundlagen, ett monopol. Han påstod att regeringen bundit sina händer om hon t. ex. till följd af en boskapspest ville förbjuda införseln at vissa varor; att det ingen olägenhet skulle medföra om representationen afsloge traktaten, emedan, exempelvis, holländska kamrarne förut vägrat bifall till en bestämmelse i en med Frankrike afsluten postkonvention, som till följd deraf ej kunnat träda i kraft; att traktaten ej blifvit antagen på 12 år, utan på obestämd tid och att upphäfvandet gjorts beroende ensamt af regeringen; att tullen å linieradt apper blifvit grundlassstridigt höjd; att an skulle kunna? bestyrka riktigheten af sina kalkyler rörande bränvin och socker oe SR FOSS SAASEEE NERE EON