TY EA UR AÄCARILEIRGI, SSVPEPLERS BESERS NASSETT B kompetens. Det vore icke barmhertigt (!) att locka qvinnan in på en bana, hvars resultat blefve svikna förhoppningar, hvars mål ej tillhörde hennes kallelse, och det vore ej rätt att locka föräldrår att införa sina barn på en sådan väg. Föräldrar misstaga sig ofta om sina barns snillegåfvor. Hvem vet, skulle de tänka, om ej lilla Fanny en dag kan bli biskop eller statsråd! Tal. vore sjelf familjefar, och just med afseende på sina barns bästa yrkade han — afslag. .. Kyrkoh. Englund talade för afslag, hade dock ingenting emot qvinnans användande i för henne passande befattningar. Förenade sig med prof. Ribbing. Biskop Anjou instämdeien föregående talares mening att förslaget stridde mot den kristliga åsigten, att qvinnan är familjens hjerta, hvartill kom förslagets stora otydlighet. Tal. yrkade också afslag både på utskottets och reservantens förslag. Hvad menades med att lemna qvinnan tillträde till sådana platser, hvartill hon kan finnas lämplig? För detta ändamål borde man då gjort upr en lista, gällande för hela könet. Skulle den åter gälla för hvar och en särskildt, komme den att innebära en vidsträckthet, som ingen skulle vilja erkänna. Qvinnan skulle då t. ex. bli militär, om hon vore modig. — Det vore också förvändt att tala om rättighet att undergå afgångsexamen, så länge inga bildningsanstalter finnas för qvinnor. Samtidigt med frågan om rätt till afgångsexamen bör ovilkorligt förslag framställas om upprättande af läroanstalter, der denna examen kan tagas. Förr kan ej bli fråga om examen. Biskop Beckman hade reserverat sig på samma skäl, som af andra talare blifvit anförda för afslag, delade den åsigten att Herren bestämt en tydlig gräns för qvinnans verksamhet och hos henne nedlagt lagar, som göra dess öfverskrid.nde till ett brott. Men menniskor kunna misstaga sig om hvar denna gräns blifvit satt, och småningom vinna klarare insigt derom. Derför vore talaren ej emot tanken på en utvidgning af qvinnans verksamhetskre:s, och fann det vara en pligt att betänka möjligheten af förändrade förhållanden. Utskottets förslag, ehuru allt för genomgripande, nedrifver dock icke alla naturliga gränsor, då det icke satt i fråga att för qvinnan upplåta det religiösa området. Men den rätta gränsen hade utskottet ändock ieke träffat, ty i dess förslag ligger åtskilligt som förutsätter högre filosofiska och Juridiska examina, och sådant bör utgå. Talaren instämde ej heller alldeles med professor R., anseende det för en oriktig inskränkning att qvinnan blott skulle få befatta sig med enskild praktik, då vid de medicinska klinikerna finnas flera tjenster, som godt kunde passa henne. Det vore skäl att bestämma hviika befattningar rikets ständer ansåge lämpliga; detta vore dock ganska svårt, men som professor R. ij talarens tycke närmast träffat det rätta, instämde talaren med honom. Dr Rundgren ansåg svårt att lagstifta i föreliggande fråga, och fann bekräftelse derpå både i utskottets hemställan och reservantens förslag. Det är klart, att i afseende på qvinnans medborgerliga rättigheter, blir frågan å ena sidan om gränsen för hennes verksamhet och å den andra om den rätta gränsen blifvit funnen. Om man nu ser på utskottets förslag, så är det å ena sidan alltför poetiskt, å den andra för rosaiskt; för poetiskt, ty utskottet tror sig nu unna föreslå rikets ständer att begära radikala åtgärder för utvidgande af qvinnans rättigheter, och frånser det faktiska förhållandet att det ej finns undervisningsanstalter, der uppfostran skulle vinnas för examens afläggande; för prosaiskt åter i uppfattningen af qvinnans ställning och betydelse i samhället, att tro sig tillgodose hennes förmåner genom att gifva henne lika rättigheter med mannen. Båda delarne äro oriktiga. Det är ett fel hos utskottet att endast tänka på det arbete qvinnan skulle kunna lemna i intelligensens tjenst. Utskottet har endast fästat sig vid förståndets intelligens och alldeles förbisett hjertats intelligens Den förra tillhör mannen, den sednare qvinnan, och detta utgör jast skilnaden mellan man och qvinna. Man bör således ej söka göra henne lika i förståndsintelligens, utan tvärtom göra hvad som är henne egendomligt, hjertats intelligens, kraftig; i samma mån familjens inflytande vinner tillbörlig kraft, i samma mån skall hon bevaras för de förvillelser som äro egendomliga för den nya tiden. Hvarken utskottets eller reservantens försla; kunde således befordra qvinnans bästa. Då rikets ständer vid förl. riksdag gjorde framställning hos K. M:t om qvinnas anställning i för henne lämpliga befattningar, om hon egde derför erforderliga kunskaper, så öfverlemnades detta ärende utan all inskränkning till K. M:ts afgörande. Månne det då är skäl att biträda reservantens förslag? Hvad som i dess sednare del talas om post-, telegrafoch jernvägstjenster, ha rikets ständer redan förut begärt. Talaren erkände qvi-nans lämplighet för medicinsk verksamhet, hon är af naturen särdeles passande både till läkare och sjuksköterska; men en annan fråga är om en examen bör göras till vilkor för denna verksamhet, och om ej någon annan utväg finnes. Tal. afstyrkte derföre både utskottets och reservantens förslag. Snarare ville talaren förorda att qvinnor, som genomgått seminarium, finge besöka klinikerna, der inhemta nödiga kunskaper för behandling af speciella fruntimmerssjukdomar och efter aflagda kunskapsprof erhålla venia practicandi inom en viss bestämd gräns. Biskop Bring yrkade afslag både ä utskottets och reservantens förslag, men talade föröfrigt så fort att ref. ej förmådde följa hans föredrag. Med talaren instämde många af ståndets ledamöter. Dr Söderberg ansåg att då isen redan är bruten och vägen beträdd, det är för sent att diskutera huruvida principen är riktig eller ej; men det var bestämdt orätt att vilja behandla frågan med ironiens och raljeriets vapen. Tal. kunde ej instämma med utskottet, ty dess förslag var onaturligt, men väl med professor Ribbing. Anmitrkte föröfrigt att hjertats intelligens alldeles icke utesluter, utan tvärtom understöder förståndets intelligens. Bristen på läroverk för qvinnor är icke något hinder att inhemta kunskaper, hvilket bevisas deraf att många ynglingar, som endast njutit privat undervisning, anmäla sig till undergående af examen. Förenade sig med prof. Ribbing. Dr Lindgren begärde åter ordet för att, besvara anmärkningarne om ett opassande skämt med en vigtig fråga. och hvarmed man ej kunnat afse någon annan än honom. Talaren erkände att hans ord haft en anstrykning af skämt, men han hade alltid varit van att sätta svaret i samma kasus som frågan. Utskottets förslag vore så orimligt att det ovilkorligen satte talarens skrattmuskler i rörelse. Men om det verkligen vore allvar med att för qvinnans räkning göra anspråk på kompetens till snart sagdt alla statens tjenster, så borde dermed förnuftsenligt uppskjutas tills qvinnan fått sig tillerkänd den dyrbaraste af alla rättigheter, in att vara representant. — Talaren erkände att den medicinska verksamheten vore för qvinnan lämpligast, men om hon dertill eger kallelse, bör hon erhålla derför nödig undervisning och tillfälle att utöfva sin kunskap på helt annan väg än genom akademisk examen. Talaren kände föröfrigt ingenting som redan nu hindrade qvinnan att vid läroverk anmäla sig för examens undergående. Tvärtom skulle professorerna helt säkert i sådant fall med nöje anställa förhör, Häruti instämde prosten Lundholm, samt biskoparne Anjou och Bring. Kyrkoh, Otterström ville icke göra sig till riddare för utskottets åsigter, då ingen enda tycktes vilja omfatta dem, men talade deremot varmt för prof. Ribbings förslag, samt fästade ståndets uppmärksamhet på att det skulle väcka en stor och obehaglig uppmärksamhet om presteatåndet senom ett afslag förvägrade qvinnan de RAR MN