STOCKHOLM den 5 Febr. Fravska traktaternas slutliga behandling tager om onsdag sin början i riksstånden. De nödrop, som höjas af protektionistligans organ, vittna nogsamt om hvilka stora intressen, som stå på spel för dem och för honom, i den afgörandets stund, hvilken nu är för dörren. Det förtjenar väl bemärkas, att efter hand som striden utvecklat sig, efter hand som erfarenhetens vittnesbörd blifvit med ovedersägliga siffror ådagalagd, har det trån traktatmotståndarnes sida blifvit allt mindre och mindre fråga om det inflytande, som de franska traktaternas tillämpning antagas komma att utöfva på våra näringar, på det allmänna välståndet i landet. Man har i stället hakat sig fast vid sakens formella sida. Protektionisterna sträfva af alla krafter att oskiljaktligen förknippa sitt intresse med grundlagens helgd. Sverges grundlagar hafva aldrig varit så hotade i sina grundvalar som i närvarande ögonblick?, heter det. Landtmarskalk och talmän anropas på det bevekligaste att vägra proposition på bifall till traktaten för längre tid än till slutet af 1867. De erinras om ?den dyra ed? som de svurit, ?att upprätthålla och försvara ej mindre konungamakten än äfven rtiksens ständers rättigheter. Vi icke blott hoppas, vi äro fullt och fast öfvertygade, att hrr talmän skola hålla sin ed i helgd, och att, det oaktadt, icke blott proposition blifver framställd på de franska traktaterna, utan desamma äfven blifva af rikets ständer godkända. Både det ena och det andra kan verkligen ske, utan att grundlagarne på minsta sätt trädas för nära. Grundlagen förbehåller åt ständerna allena att utöfva svenska folkets beskattningsrätt, och den bjuder att de fastställda bevillningarne skola utgöras intill slutet af det år, under hvars lopp den nya bevillningen blifver fastställd. Det är och blir förgäfves man försöker inbilla svenska folket, att dess rätt att sig sjelf beskatta trädes för nära derigenom, att några afgifter nedsättas, så att de icke behöfva till fullo utgöras under den tid som regeringen, enligt grundlagen, har rätt att utkräfva dem. Folkets sunda vett låter sig i detta fall icke förvillas af några förvrängningar, något ordrytteri. Grundlagsstiftaren har velat å ena sidan förbehålla åt folkets egna ombud att pålägga alla de skatter och gärder, som de pröfva för statsförvaltningens gång vara af nöden, och han bar, å andra sidan, velat försäkra regeringen om, att ovägerligen komma i åtnjutande af de beviljade skattebidragen, intill dess folkombuden haft tillfälle att ånyo om dem besluta. Men någonting så oförnuftigt finnes icke stadgadt, och skall, med Guds makt, aldrig blifva stadgadt i vår grundlag, att om regeringen finner det med statsförvaltningens orubbade gång och med det allmänna bästa för öfrigt förenligt, hon skall vara förhindrad att lindra folkets bördor, genom att nedsätta någon bland de skatter och afgifter, som hon blifvit af folkombuden och grundlagen herättigad, men ingalunda förpligtad att utkräfva. Det är lika enfaldigt som det är orättfärdigt att förebrå en styrelse för tillgöranden, hvilka äro så direkt och påtagligt i folkets intresse. Den, som verkligen tänker på folkets bästa och som vill föra folkets talan, skulle snarare hafva anledning att mot regeringen rikta en förebråelse derför, att hon så sällan gör bruk af sin rätt att lindra folkets skattebördor, älven då det visar sig att de fastställda afgifterna lemna betydliga öfverskott utöfver hvad som er1ordras för de af folkombuden till siffran bestämda anslagens utgörande. Det är också alldeles ieke i folkets intresse, som man uppfunnit den splitternya läran om hvad som med begreppet beskatta? rätteligen bör förstås. Det är den krassa egennyttan hos ett ringa fåtal och hos deras legda sakförare, som vill vränga grundlagen, för att uti densamma söka ett värn för intressen, som icke kunna ur rättvisans och billighetens synpunkt försvaras. Under halfva det århundrade, som vår nuvarande grundlag varit gällande och blifvit tillämpad, har det ieke fallit någon menniska in att i densamma finna något sådant bud, som våra protektionister nu vilja der inlägga. Det har blifvit visadt, att ända från grundlagens stiftelse och intill våra dagar regeringen gjort bruk af sin rätt att nedsätta tullafgifter, utan att detta förr än nu blifvit föremål för någon anmärkning. Bevis hafva blifvit framdragna, att hvarje gång ständerna eller någon deras delegation yttrat sig i ämnet, alltifrån den första riksdagen efter det nya statsskickets införande och intill den sednast församlade, hafva de ansett och erkänt konungens makt i detta afseende såsom obestridlig. Vi återgåfvo i lördags den skrifvelse, i hvilken 1810 års ständer formligen anhöllo att K. M:t täcktes tillåta nedsättning af en del tullafgifter, om sådant pröfvades nyttigt; Vid ett annat tillfälle hafva vi erinrat, att 1854 års konstitutionsutskott (der en nuvarande medlem af konungens högsta domstol då tjenstgjorde såsom sekreterare) i ett sedan af ständerna bifallet utlåtande uttryckligen talar om konungens obestridliga makt att nedsätta tullafgifter?. Vidare har vid flera tillfällen blifvit erinradt derom, att ännu sednast församlade ständer, vid beräkningen af statsverkets inkomster, utgingo från den tydligen uttalade förutsättningen, att den då väntade franska traktaten skulle föranleda tullnedsättningar, dem regeringen skulle komma att, ständerna oåtsporda, med anledning af traktaten påbjuda. Och slutligen har denna riksdags konstitutionsutskott,