MVM AVERTATEER AKCERSTTEe Stockholm den 1 Februari 1866. Gustaf Nerman. Nordvestra stambanan. Till Redaktionen af Aftonbladet. Under sistliden Maj månad erhöll jag af h landshöfdingen i Wermland befallning att af gifva utlåtande om skogarnes tillstånd inom der delen af samma län, som är belägen på vestre sidan om Klarelfven, till ledning för bedöman det af lämpligaste sträckningen för nordvestrs stambanan genom provinsen. Till åtlydnad deraf utarbetade jag, efter bästa förmåga och så godt dertill åtkomliga materialie: medgåfvo, under sistliden sommar en beräkning deröfver, hvilken, jemte skriftligt utlåtande : ämnet och karta öfver området, under sednare hälften af September aflemnades. Utgående från den grundsats, att skogarne med fortfarande bestånd icke kunna lemna större år lig afkastning än de årligen tillväxa, sökte. ja; genom verkställda undersökningar, dels at till växten och dels af virkesförbrukningen till de vigtigaste behofven, såsom kol till jernberednin. gen, sågblockar för exportförsågningen, vedbrand, frön och byggnadsvirke, utröna, huruvida år iga förbrukningen af skogsprodukter öfver: elle understiger årliga tillväxtmassan inom ifrågavarande skogar; och ehuru jag saknade materialier för uträkning af förbrukningen till andra än dessa vigtigaste behof — hvarför ingen beräkning kunde göras öfver virkesåtgången till allmänna byggnader, vägoch vattenbyggnader, exporten af bjelkar, sparrar, rundt timmer. och Pitprops, slöjdvirke, skeppsoch båtbyggnad m. m., eller af den virkesqvantitet, som årligen går förlorad inom skogarne vid svedjning och skogseldar m. m., så befanns det dock, att årliga förbrukningen af virke till de. förenämnda större behofven öfverstiger hela årliga tillväxtmassan med0,57 procent af den beräknade befintliga ma: terialfonden. En del af förbrukningen visade sig således större än hela årliga tillväxten, hvarför äfven hela förbrukningen måste vara ännu mycket större än samma tillväxtmassa, sannolikt 1. å 14 procent. V Oaktadt detta har man velat. bestrida riktigheten af den slutsats jag ansett deraf kunna dragas, att Vestra Wermlands skogar i allmänhetäroöfverafverkade och att en ytterligare stegrad förbrukning af desamma skulle ännu mera påskynda deras devastation, fastän ingen kunnat bestrida mina beräkningars riktighet i hufvudsaken, i hvilken syftning uppträdt först riksdagsfullmäktigen Nyqvist från Öfre Fryksdalen, i ett personligt angrepp inom bondeståndets plenum under sistliden månad, och dernäst bruksegaren hr G. Ekman, uti en af Norum—Nilsby-intresset spridd broschyr. Jag anser mig derför skyldig saken att uppträda till offentligt bemötande af dessa offentligen gjorda anfall. Hvad för det första angår Nyqvists uppträdande i denna fråga inför Bondeständet, der han hånligt och omotiveradt antastat min person, litar jag mig till den tro, att det sätt, hvarpå han uppträdde, innebär sin egen förkastelsedom, hvarför jag anser mig icke behöfva här ingå i något vidare svaromål emot honom; men det kan dock icke med tystnad, förbigås, att hans sätt att behandla denna sak förefaller i högsta grad opar lamentariskt och tillika röjande, att an måste hafva ansett sig sakna annan anfallspunkt hos mitt utlåtande; ty det får väl icke antagas, att en person, som ansetts värdig representera så mångas intressen vid ett riksmöte, till den grad skulle sakna förmåga att bedöma sin handling och dess påföljd, att han, utom i yttersta brist på andra argumenter, skulle finna sin förde: vid att ingå på ett så otacksamt företag, som han der gjorde. Vare detta nog sagdt om ria e anmärkningar emot nämnde mitt utlåtande. hvilka hr G. Ekman behagat offentliggöra, skall jag i det följande söka vederlägga, förutsättande dervid, ati de som intressera sig för saken, hafva nämnde brosehyr tillhands. Med reciterande af mitt utlåtande i den delen, som angår grunden och orsaken till den pågående skogsförödelsen, synes hr Ekman vara med mig af samma tanke, att denna skulle vara: befolkningens otillräckliga inkomstkällor, som tvingar skogsegare till att af skogen hemta nästan all den kontanta inkomst, deras bergving kräfver, äfven med insigt af att de derigenom förstöra,skogarne; men det oaktadt är han af annan tanke än jag, då jag söker afhjelpa detta onda medelst åkerbrukets tipjelpande och öppnandet af andra inkomstkällor för befolkningen, af hvilka de, genom att derå använda sin arbetskraft, kunna vinna den delen af sin bergning,. som skogarne visat sig icke kunna med framtida uthållighet prestera, på samma gång deras håg och sträfvan a en annan riktning än den, som föranledt jet onda. Han säger nemligen: den naturliga slutfö!jd, som borde kunna härledas ur dessa Norrbys premisser, kan väl endast bli denna: eftersom skogen i dessa trakter har varit och är den närmaste källan till folkets bergning och uppehälle; men det erkännes att skogsprodukterna betalas allt för lågt för att ersätta det arbete, som skogsvården bör påkalla, så måste en skogshushållare yrka, att ett bättre förhållande blir tllvägabragt, och hvartill. fordras att skogsprodukterna, d. v. s. hufvudsakligen, kolen, betalas högre. Medlet att åvägabringa detta förhöjda pris är naturligtvis en vidgad afsättning, och det vill derför synas påtagligt att en förbättrad kommunikation skulle för denna bygd vara af största behof och bli högst välgörande. Men hr Norrby. anser sig detta oaktadt böra varna för. bättre kommunikationer, derför att de skulle vålla en förhöjning al skogsafbrukningen, den han istället förmenar säkrast nedsättas genom försvårad afsättning. Denna tankegång synes sakna sammanhang, och det är ej heller möjligt på det af hr Norrby föreslagna sätt utföra hvad han äåsyftar, utan resultatet skulle blifva att skogarne finge, såsom hittills, fortgå till gagnlös förstöring. Med reservation emot både hans påstående att jag skulle varnat för bättre kommunikationer, hvilket jag tvärtom förklarat mig anse vara en för en bittre skogshushållnings införande fördelaktigt verkande angelägenhet i hänsigt till. den derigenom påräknade förbättringen i förmögenhetsförhållandena på antydt sätt, samt-att jag skulle anse bästa sättet för skogsförödelsens hämmande vara en försvårad afsättning, hvilket jag äfven förnekar, får jag härmedelst förklara: att om hr. Ekman, genom godtyckliga tillägg till mina yttranden, kan få dessa att se utsåsom en Ptankegång, utan sammanhang, må han sjelf svara för, om detta ser ut som en orättvisa. Att man skulle lyckas förhindra skogarnes förödelse, om det sätt jag föreslagit, dertill användes, Nr jag icke försäkra; dock synes det mig sannolikare än att en vidgad afsättnina skulle föra till en sådan föbättring, äfven om ett förhöjdt virkespris deraf skulle blifva en följd; ty den erfarenhet virkesprisets successivastegring och skoarnes afverkning hitintills erbjuder inom Wermand, synes strida deremot. Under den tid, då endast groft sågtimmer till mycket låga priser var afsättligt inom Wermlands skogar, afverkades naturligtvis endast groft sågtimmer och föga; efterhand, då allt smärre och smärre timmerdimensioner rönte efterfrågan till allt större och större priser, afverkades äfven allt smärre och smärre ståndskog till sågtimmer, och i allt större och större myckenhet ; och i vår tid, då nästan alla virkessorter kunna vinna afsättning, ända till d pitprops, afve ka rrträden af