förenipgsbanden, hvilka sammanhålla familjerna och det hela, börja slappas och antaga förskämda former. I detta afseende visar historien, att det alltid varit ett betänkligt tecken, när känslan för det anständiga i den yttre sammanlefnaden börjat visa sig svag och lättfärdigheten något ohöljdt framträda. Vi föranledas till dessa reflexioner genom åtskilliga företeelser på våra teatrar och offentliga förlustelseställen. En teaterrepresentation synes visserligen vara någonting mycket underordnadt. Likväl är teatern en bildningsanstalt, och har den vigtiga uppgiften att odla mängdens ?smak, skönhetssinne och känslan för det anständiga?. Man synes säledes hafva full rätt att fråga, om denna dyra offentliga inrättning verkligen motsvarar sin bestämmelse. Vi erkänna villigt, att man der får göra bekantskap med mycket af värde, men vi måste beklaga, att man derstädes äfven anser sig böra skatta till allmänhetens dåliga smak. Det är denna vi ville gissla. Tror man väl, att värdefulla produkter, med undantag likväl, när det gäller musik, uppskattas efter förtjenst? logalunda. en den lättfärdigaste smörja, det ytterligaste skräp, blott det förmår uppväcka ett rått skratt, sådant löper man efter. Att en person, som studerat och är väl bekant med de grekiska sagohjeltarne, en person, hos hvilken blotta klangen af sådana namn som Agamemnon, Menelaus, Ajax och Achilles, kan uppväcka en hel serie af skolminnen, för en stund kan finna det roligt nog att se dessa sina gamla bekanta så besatt karrikerade, finna vi naturligt. Men huru många äro väl de, hvilka känna dessa namn, förrän de få göra bekantskap med dem i ?Den sköna Helena?? Sådan är den klassiska bildning, man består mängden. Och lärjungarne äro tacksamma. Herrar och damer om hvarandra sluka anrättningen, uten att rodna, i den inbillningen, att de här njuta af ett utmärkt konstverk. Hvad som i hemlighet utgör det roliga, behåller hvar och en för sig. En sådan anda står mycket väl tillsammans med fordran på virtuositet i utförandet. Det är gifvet, att ett dåligt innehåll söker skyla sig med en vacker yta. Kon: stighet får ersätta hvad som brister i sann konst. Konstnärerna sjelfva råka på afvägar. Man börjar drömma om framtidsmusik?, framtidsmålningar? o. s. v.:, då deremot sådant, som bär prägeln af äkta skönhet, förekommer gammalmodigt. Insändaren träffade för någon tid sedan en estetikus framför en målning, ytlig till både ämne och uppfattning, men målad med bravur och derföre köpt till högt pris. På tillfrågan, hvad som mest beundrades i stycket, pekade vår man på en stor stöfvel, ungefär midt i taflan, hvilken tycktes nästan skjuta fram ett stycke från duken. Att anse konstens väsende ligga i den yttre virtuositeten är ej något nytt. Det går så nästan alltid, när den allmänna andan på något sätt är förskämd, d. v. 8. när den innersta själen i samhällslifvet icke har en strängt sedlig karsakter, när dygd och moral börja föraktas och menniskan, för att ändå hafva något att fästa sig vid, i stället famlar efter tomma afgudar. Under sådana förhållanden är smakens inbillade högre ut veckling endast ett förebud till dess förfall, ett förebud till en jeraälder i stället för en guldäider. Om man nu frågar efter korrektivet för dessa här antydda afvägar, så ligger detta endast i en sann upplysning och bildning. Massan hos ett folk har alltid en naturlig böjelse att värdera det sedliga och förakta det osedliga. Men dåliga exempel från de s. k. bildade klasserna kunna förderfva dessa naturliga instinkter. Det är således af yttersta vigt att tolket eger en inrätt ning, som gifver ekydd och näring åt den allmänna sedlighetskänslan genom att oupphörligt utsända renande strålar af sann upplysning. Denna stora och för hela folket så ytterst vigtiga bestämmelse har ett universitet i hufvudstaden, försedt med tillräcklig sraft att kunna utgöra sjelfva kärnan i nationens allmänna bildning. L—n.