Den som vill det godas makt försvara, Som af fruktan och af flärd ej vet, — Här skall honom blifva godt att vara, Han har klaven til vår hemlighet. Derefter hölls ett festtal af dr Aug. Soh an, handlande om den nyligen genomförd ora reformens betydelse för det nationel vet och om det inflytande som den stärkt h lifvade nationalkänslan kan och böru va på utvecklingen af vitterhet och kont anat nationel anda och riktning. Härpå följde Sång fill glädjen? (efte hillers An die Freude) för kör och orke r af Aug. Söderman. Härmed var festens förra afdelning afslu I och man begaf sig till den mindre sa igen, för att taga kännedom om den ex sition af taflor, som der var anordnad mlingen var icke mycket stor, men de n med skäl sägas att den var vald oci etedde blott utmärkta arbeten. Störst: jen behandlade nordiska ämnen och vor Ina i nordisk ton och anda; bland dess: rsåg mången med glädje Blommårs skönt fdans? och föröfrigt stycken af Edvarc rgh, Troili, Wallander, Larsson (från er igare bättre period) o. 8. v. Andra afdelningen af festen öppnades d en tonmålning för orkester af F. Ber. d, kallad Minnen från norska fjellbyg, originel och rik på skönheter: Jerefter deklamerades af hr A. Bianni följande af hr F. Hedberg författade sifierade helsning till damerna: I ädla qvinnor allesamman Vår barndoms tröst, vårt ungdoms hopp, Vår mannaålders fröjd och gamman, Då lifvets väg skall brytas opp; I som ännu med, milda händer Bekransen gubbens sarkofag, En enkel sång jag eder sänder Uppå vårt sällskaps högtidsdag. Jag kommer ej att blommor, kransar Och smicker ut för eder strö, Min sång som fjäril icke dansar Omkring din vår, du unga mö! Ack! rtökverk tändts för er så många Att de er hotat qväfvå Hide, Men jag er själ vill söka fånga. Med allvar, från all grannlåt fritt! Det Kar mig synts att uti dikten Som helgats er, man ert behag, Er skönhet, gaf den största vigten, Men plömde teckna hjertats drag. Man har er så i blommor lindat, Som skulle aldrig lifvets tvång Nå detta barn, som man förblindat Med prunkande och högstämd sång. Och dock, hur ofta utur drömmen Er lifvets allvar väckte. opp, Hur rann ej lyckan bort som strömmen, Och huru svek ej vårens hopp? Hur mången brud i löje vunnen, I tårar öfvergifven stod, Sen lyckans timma var försvunnen, En hägring lik på lifvets flod. Och derför vill till er jag tala Om dyrbar pligt för lifvets stuud, Som mäktar trösta och hugsvala Ett djupt förkrossadt hjertas grund. Om pligt som sträfvar, fast förgäten, Och bygger upp med tålamod Ett tempel skönt för menskligheten, Der nyss den nakna heden stod. Och denna pligt för qvinnan vorden Den bästa tröst i sorgens dag, Ar att så kärlek ut på jorden, Med rörande och mildt behag. Men ej den kärlek blott, som brinner Med en rakets snart släckta glöd; Nej, den som, fast dess hopp försvinner, Vet segra öfver qval och död! —— Vi fira hoppets fest i qvällen För Sverges gamla kära land; Jet landet med de blåa fjellen, Jet landet med den gröna strand! Vi tro så varmt på sköna dagar, På rika frukter för vår nord Jtaf de nya samfundslagar, Som skola värna Sverges jord. Men för att dessa skola blomma herrlig fägring, och ej stå, som löften, lysande men tomma — ar är det som vi lita på! y qvinnan tyst i hemmets gårdar, Vär ljusa framtid värna kan, När vid sitt modersbröst hon vårdar Ich fostrar barnet upp till man Ion är det som, då känslor brinna om varmast i en ynglings barm, an, fastän ömsint älskarinna, Jock väpna utan svek hans arm! Ion är det, som med makans milda Men djupa välde, vet så blid M fredlig man en hjelte bilda ör stormarnes och orons tid! å hennes hjerta vill jag klappa )ch säga: gör din ande rik! Jin yttre fägring må du tappa, Blott hjertats fägring blir sig lik! )mhulda oss i barndomsåren Med moderskärleks bästa guld, )ch blif för oss i ungdomsvåren in brud så ren, så öm, så huld! Blif för den mogne man en maka, Som eger styrka, hopp och tro, som allt kan Jida, allt försaka, ch är en engel i hans bo! vägg bort den lumpna flärdens glitter, ;om döljer, prunkande, men arm, Jen himlens rena gäst som sitter djupet af hvar qvinnas barm! ar stor och enkel, nordens qvinna, ch väldig, stark blir nordens man; Jin höga kallelse besinna, Och säg om tung den kallas kan? lur skönt att vid ditt hjerta amma tt slägte för ditt fosterland, om tänder evig frihets flamma rån Vesterns haf till Bottnens strand! —ed— Il slut gafs ett nytt storartadt tonverk, poneradt af den unge danske komposiAsger Hammerich till ord af.chr L. phson. Det var en festhymn för soli, och orkester samt deklamation, meloiatiskt anordnad med ackompsgnoement. lammerich anförde sjelf vid utförandet, gick förträffligt. Solopartierna sjöngos ru Michaeli samt hrr Arlberg och ÄArsor, och den förstnämnda hade rikligt He att visa hvilken -raft, uthållighet böjlighet hennes stämma eger äfven 1 -de , CA nar, 1, 2