Vecko-krönika. — Hvilket möte! Ni här, i Bedoirsgränd... Min sköna fröken! törs jag taga Mig friheten att er ledsaga?? — Är fröken ej, ej skön, jag er Att ostörd få gå hem blott ber?, svarar mig, skämtande, den sköna med Marareta i Faust, som det för resten icke skulle örundrat mig att höra henne citera på originalspråket i en tid som denna, då våra unga damers uppfostran hufvudsakligen är anlagd på linguistiska studier. — Jag ber om förlåtelse, min fröken, men det är just hvad ni är, fortfar jag, följande henne några steg; hvarför ha vi eljest upphäft vår gamla stäåndsförfattning, om icke för att åtminstone i våra skönas jemnlikhet få se en frukt af reformen? Således inga mamseller mer, hädanefter skall här blott finnas fröknar. Tanken på den titelförbättring hans älskade dotter sålunda vunnit skall nog slutligen försona frökens far, herr öfverrevisionsdepartementskamereraren, med vår nya statsform, fast han, som de flesta af våra gamla embetsmänv, ännu är densamma obenägen. — Men fröken Pettersson, fröken Lindqvist, fröken Lundberg, fröken Bergström... medgif att det skulle låta besynnerligt! — Icke .besynnerligare här än i Norge, Danmark och Tyskland, der alla hyggliga och väluppfostrade unga fruntimmer kallas fröknar. — Nå ja, för min del har jag visst ingenting emot att låta kalla mig fröken, förklarar min vackra följeslagerska glädtigt. Det är dock märkvärdigt, tillägger honisamma ton, hvilka raska framsteg till frihet och oberoende vi fruntimmer sedan någon tid göra! Att en ung dam låter möta sig, som jag nyss, i Bedoirsgränden... — Det blir väl värre, mina damer, när vi en dag finna er på vår väg i kansliet, i hofrätten och i kollegierna; när ni komma att täfla med 0ss om den akademiska lagern; när pi börja trängas med oss om platserna i posten och vid telegrafen; när vi få se er som deltagare i våra kapplöpningar efter medicinalrådsembeten och jeravägstrafikdirektörsbefattningar... Nå, de sistnämnda äro icke svåra att sköta; dervidlag synes det mig förnämligast komma an på att vara vederbörligen parerad och uppsträckt i uniform och handskar när något kungligt tåg passera och för dessa befättningars ordentiga skötande synes då naturen ha gitvit det täcka könet de bästa anlag; men med erhålländet af de erforderliga qvalifikationerna för statens öfriga embeten hafver det sig litet svårare: här, hulda varelser, lären I nogsamt få erfara att konsten är lång och lifvet kort. Läran om bevisningen inför rätta och kameralväsendet bli allt bra mycket besvärligare att studera än toilettsläran och konsten att behaga. Jag vill ej tala om de öfriga vetenskaperna, statsekonomi, filosofi, medicin, fysik... — Jag finner att jag för min person icke har något att vinna derpå att qvinnans rättigheter blifvit utvidgade... Hvarför föddes jag tingo år för tidigt? — Åh, min fröken! — Fröken nu igen? Ni är rolig. Glöm icke bort oss när ni går åt våra trakter. Farväl, min herre. — Farväl, min fröken. Ekonomiutskottets i dagarne gjorda högsinta uttalande af den sanningen (med reservation af åtta prester, en professor och åtta adelsmän, bland hvilka hr Treffenberg, naturligtvis), att den qvinliga hälften af menniskoslägtet icke blifvit af skaparen utrustad med mindre förmåga af andlig utveckling och moralisk förädling än den manliga, har redan bragt en och annan mensklig individ af det sednare slaget till insigt om sin oförmåga att reda sig på egen hand och -om sitt behof af ett qvinligt stöd genom lifvet. Dagbladet innehöll sålunda för nåora. dagar sedan ett par annonser, af hvilka den första lydde: ?En ädel och ridderlig man af bättre klassen, nyligen kommen från landet, önskar sig en ledsagarinna genom lifvet, som bör vara god och dygdig samt har förmöenhet eller inkomstbringande yrke och är vid en ålder af 30 år. Allt gyckel undanbedes. Svar inlemnas å Dagbladskontoret, till Oförderfvad.? Den andra: En 30-årig, redlig, ordentlig och nykter man af bättre klassen (med blott 200 rdr skulder) önskar sig en hustru. Hon bör ramför allt hafva god uppfostran, vara 20 . 30 år, god, enkel och okonstlad samt nafva en förmögenhet eller ett yrke, hvarrid mannen, som är temligen praktisk, kan rara behjelplig, samt hvaraf familjen kan xistera. Allt skämt undanbedes! ?Svar inlemnas å Dagbladskontoret, till Tystlåten.? vilka stora anspråk under den ton af noderation dessa herrar äntegit! Godhet, nkelhet, dygd jemte förmögenhet eller inkomstbringande yrke — det pretenderas in: senting mindre i utbyte mot ?Oförderfvet? As don ene onnusären och MTvstlåtorkoetpn?