flera hushåll måste slå sig tillsammans om ett sådant, som då kunde komma att hysa ända till 9 personer. Man får sälja många träskedar, skura många golf, ro många hvarf och bära många ämbar murbruk innan man får tillhopa den summan! Det fordras ock mycken skonsamhet, menniskovänlighet, välvilja, fromhet i sinnet, fridsamhet, fog och tålamod för att under sådana omständigheter åratal igenom kunna sammanlefva 1 frid under utöfvandet af alla de obegripliga näringsfång, hvarigenom den fattige förvärfvar uppehället för sig och de sina, husrum, mat, kläder, ved och — medikamenter: ty det är tydligt, att då rummen voro kalla, maten klen, kläderna tunna och veden ringa, invånarne till följd deraf äfven voro utsatte för förkylningar och deraf uppkommande sjukdomar. Det är ock en sanning, att de små barnen jemt voro utsatte för åkommor af alla slag; kopporna, skarlakansfebern, bröstinflammationer och reumatism, ha der icke varit främmande. Hur gick det då, när de fullvuxne drogo ut för sina obegripliga näringsfång, den ena att sköta årorna i en roddarbåt, en annan att tvätta, en att sälja potates, en att sköta trädskedshandeln vid Munkbron, en att arbeta vid jernvägen, en att samla grankottar eller lingonris i skoen, en att skura hos ett herrskap 0. 8. V-, uru gick det då med de små sjuklingarne, som lågo med värkande lemmar, flygande pulser och brinnande kinder i sin ofullkomga betäckning utan tillräcklig föda och tillsyn? De friska syskonen krälade visserligen utför berget på den med aska besållade gångstigen för att hemta vatten, men slogo ofta sönder både sig sjelfva och sina ämbaren i halkan, och kunde skatta sig lyckliga om de ej följde med dessa sednare och vattnet de innehöllo, utför branten, tillbaka till Mälaren igen! Likväl var det anmärkningsvärdt, att dessa sammanpackade, fattiga, idoga och omtänksamma bergsboer aldrig hördes klaga öfver sin lott, utan med tystnad och tålmodighet buro sin börda på matta, dignande skuldror utan knot och utan att söka afkasta densamma. Och dock, huru oändligt mycken nöd och jämmer rymdes icke blott i den lilla kammaren med de nio! Den qvinnan som tvättar har blott en helbregda arm, den andra armen är utan hand. Hon lider af giktvärk och har fått frost i den handlösa armen och såren förvärras af den heta luten, men hon tvättar ändå och gör det sina kunder till lags. Hon stickar äfven strumpor och syr åt familjen. En hand mindre hindrar henne icke från att arbeta för barn och barnbarn. Denna brist är heller icke hennes största bekymmer: långt derifrån. Hvad gör det att hon är lemlästad, brukar hon säga, blott icke hjertat vöre så sorgbelastadt! Hon har en son, som sedan 12 år, det vill säga från sitt inträde i verlden, haft falländesjukan, ?så att han aldrig kunnat vara stilla?, det vill säga: haft en beständig darrning i sin kropp, och dertill har han afbrutit sitt ena ben. Hon hoppades visst då, att Gud skulle taga honom till sig, isynnerhet som han har ett svagt hufvud och ett sjukt bröst. Men han lefver ändå, oaktadt sitt svaga hufvud, sjuka bröst, afbrutna ben och sin darrning och ?läser Gud ske lof rätt bra; fast med hopbitna tänder.:? Låt mig se. Det är omkring 4280 dagar och nätter, som detta barn lidit och litet emellan baft konvulsiva anfall, och modren under ångest betraktat hans förvridna ansigte och darrande kropp. 4280 gånger har solen gått upp och ned öfver denna: tröstlöshet, utad att någon mer än hön tänkt derpå. Emellertid göra dessa små hushåll sina lustfärder under sommaren: än lånar rodderskan båten och ror rummets åtta invånare — sjelf den nionde — utåt Mälaren till en holme, hvars grönskande mark, susande träd och sjubgande fåglar de en dagslängd tycka sig rå om. Der kokas potates och man roar sig allt intill aftonen ; än göra de en promenad i Gubbhusbergen under enahanda lyckliga föreställningar och tillbringa en glad dag i det gröna. — Ack ja, det var dä Gän I nu den vägen fram, så äro kojorna försvunna och platsen tom och öde på några förbrända spillror och murar när, der några husvilla barn hålla sin lek och i gruset söka efter de försvunna egodelarna. Natten till den 20:de, just som kolonien insomnat efter att hafva bedit till Gud, såsom de alltid gjorde hvarje qväll, att bevara elden i de skröpliga rucklena, ty stormen rasade vildt och skakade de gamla bristfälliga kojorna — uppvaknade invånarne vid brakande och nödrop, och måste rusa upp och försöka att rädda sig. Flammorna kryssade redan roflystna kring de murkna väggarna och slogo in fönstren. Allt hvad lif öch anda hade störtade ut. Tvätterskan famlade förgäfves efter sparbössan, der hon hade sin dagspenning förvarad, men tordes ej dröjsg, utan samlade bärnen och förde dem nakna framför sig ut i den stormande röda natten, glad att kunna rädda dem, och derefter ?ämbaren med de främmande kläderna uti?, och sist sina egna tvättredskap! Allt det andra gick förloradt. Eldtungorna slickade redan girigt dörrfodret och alla måste söka rädda sina lif. Stormen dref flammorna vidt omkring och snart stod hela berget i lågor; med stormsteg gick eldjätten fram och kojorna förSvamno brakande en efter annan under hans ot. De små nakna barnen hade krupit samman i skydd af ett trädgårdsplank, men det var en dålig tröja, den de dock under flera timmar måste hälla till godo med, intilldess de blefvo funna och af en förståådig polisman införda i ett hus och der för tillfället ombonade på bästa vis. Lördagsnatten var en gruflig natt för de arma husvilla, som; inhysta hos främmande vid Pil-, Bondeoch Tavastgatorna rundt omkring, tyst begreto sina hem och sina rioga, men för dem värdefulla och oumbärliga husgeråd och kläder. Om de någonpång af trötthet tillslöto sina förgråtna ögon,