förverkligas endast med det, kom de frivil-,. lige skarpskytteföreningarne kunna direktuträtta. Vi tillåta dss icke heller förutsäga . huru länge skarpskytterörelsen kan i sin nuvarande gestalt och på den fullkomliga frivillighetens grund fortfara att ega bestånd, så framt den icke genom okloka lagstiftningsåtgärder förqväfves; men så mycket torde vara oomtvistligt, att så länge skarp-. skytteföreningarne finnas, äro de dock bättre än intet. Det kongl. förslagets landtstorm j: är dock alldeles detsamma som intet. Detl vore derföre ingalunda välbetänkt att förqväfva skarpskytteföreningarne, för att ersätta dem med denna landtstorm på Ppapperet. Det har blifvit sagdt, att skarpskytterörelsen i sjelfva verket är att betrakta såsom ett folkets votum i handling i fråga om behofyvet och nödvändigheten af en allmän folkbeväpning för betyggande af vårt lands sjelfständighet. Det ligger sanning i. detta yttrande. Man har derföre väntat och hoppats, att regeringen skulle begagna sig af den anda, af hvilken skarpskytte-j rörelsen är ett uttryck, och som den bidragit att utbreda, för att vinna nationens medgifvande till genomförande ef en i lag stadgad folbeväpning. Men huru söker nu l regeringen, om man betraktar reorganisationsförslaget i sin helhet, tillgodogöra sig denna folkets stämning? Jo, hon vill be-l gagna den för att skapa något, som är den raka motsatsen af folkbeväpning — en konskriptionsarm! Hon vill vidare, och i sammanhang dermed, tillintetgöra den form, i hvilken folkbeväpningsiden på visst sätt redan varit hos oss på laglig väg genomförd, nemligen genom den allmänna beväringspligten. Och slutligen vill hon gifva oss ett sken af allmän folkbeväpning genom en landtstorm på papperet, hvars enda praktiska resultat skulle blifva förqväfvandet af den frivilliga folkbeväpning, som vi för tillfället verkligen ega. ; Vi beklaga djupt, att ett så beskaffadt förslag skall bära kontrasignation af en man, som man vant sig att betrakta såsom en folkbeväpningens uppriktige vän. Har han någon annan del i dess tillkomst än den, att han derunder tecknat sitt namn, kunna vi icke förklara saken annorlunda, än att han, oaktadt sitt ofta ådagalagda intresse för den frivilliga skarpskytterörelsen, icke kunnat, till följd af sin ställning, vinna en fullt klar insigt i den frivilliga folkbeväpningsrörelsens verkliga anda och väsen. Det är visserligen ingen lätt uppgift att utfinna en form — om icke den bästa, så åtminstone en god och praktiskt utförbar — för folkbeväpningens genomförande. Men en hög grad af förvåning måste det väcka, att man, vid uppgörande af förslag härom, skall helt och hället förbise ett föredöme som finnes inom vårt eget land. Vi påstå icke, att fastelandets befolkning, som har att underhålla den stående armen och fullgöra sin beväringspligt, hur än Yenna må bli ordnad, kan ätaga sig, i hela deras utsträckning, samma skyldigheter som Gotlands nationalbeväring. Men i dennas organisation är dock en riktning angifven, på hvilken, mom vårt land, en allmän folkbeväpning kan genom lag påbjudas. Toge man derjemte någon lärdom af de frivilliga skarpskytteföreningarnes erfarenhet, synes oss problemet ingalunda omöj-, ligt att lösa, helst om man för ändamålet ville uppoffra litet af de kostnader, som fordras för danandet af en stor armå af idel paradsoldater. Chefen för den Gotländska militärbefälhafvarens stab, majoren v. Axelson, hari en redan i början af förlidet år utgifven skrift ) meddelat upplysningar om den gotländska organisationen, hvilka vi rekommendera till hvar och en, som önskar i ämnet bilda sig ett sjelfständigt omdöme. Men äfven om man för tillfället icke dristar uttaga något så djerft steg, — ehuru utsigten att kunna göra det aldrig torde blifva så gynnsam som just nu —, så saknas dock icke möjligheter attilag dekretera en landtstorm, utan att derigenom förqväfva den befintliga frivilliga beväpningen, på sätt genom det koogl. förslaget skulle ske. En nyligen från trycket utgifven ströskrift, ?Bref behandlande skarpskytterörelsen?, i hvars anonyme författare man tycker sig igenkänna öfverbefälhafvaren för en af rikets apsenligaste skarpskytteföreningar, framställer i detta hänseende ett förslag, hvilket, åtminstone såsom öfvergångsätgärd, synesi hög grad förtjena uppmärksamhet. Hufvuddragen deri äro, att de frivilliga föreningarne, med en något fastare organisation än för närvarande och förenade till länskårer under gemensamt öfverbefäl, skulle utgöra landtstormens första uppbåd, medan alla öfriga till tjenstgöring i landtstormen pligtige medborgare skulle såsom andra uppbådet utgöra reserven åt det första. Förslaget har, såsom man ser, det ofantliga företräde framför regeringens, att ej i det ögonblick landtstormen skulle användas, spränga en organisation, som finnes i verkligheten, !ör att ersätta den med en annan, som haft tillvaro endast på papperet. Klart synes dock vara,att målet till hvilket man bör sträfva, är en öfvergång från den frivilliga beväpningen till en obligatorisk, hvilket icke hindrar att vissa öfningar, t. ex. mäåälskjutningar kunva frivilligt utsträckas utöfver det lagstadgade minimum. Men må man vid framläggande af iörslag härom se till, att man får en verklig folkbeväpning, icke en pap ersorganisation, med hvilken man möjligen kan slå dunsteriögonen å några kortsynta, som taga sken för verklighet, men som säkert skall lika litet imponera på landets fiender till förebyggande af anfall, som den är egnad att skyada landet då anfall en gäng verkligen egt rum. ) Några ord till svenska skarpskytterörelsens vänner om Gotlands nationalförsvar?, Andra och tredje hufvudtitlarne äro nu af rikets ständer afgjorda, sedan i dag de ofrälse stånden antagit utskottets förslag rörande den redan förut af adeln bifallna iradia — hafondtteln — och äfven färedla