STOCEHOLM den 27 Jan. Frågan om landtförsvaret. IV. Om K. M:ts förslag till en landtstorm. Enligt landtförsvarskomitens förslag skulle skyldigheten att deltaga i landtstormen vidtaga 2 år tidigare än beväringsåldern samt fortgå till fyllda 50 år. Landtstormen utgöres följaktligen dels af ynglingar mellan och 22 år, dels af de i beväringsåldern befintliga men ej approberade, dels af beväringsskyldige som ej blifvit uppbådade, och slutligen af allt vapenfört manskap mellan 32 och 50 år. Den delas i 2 uppbåd, den första bestående af alla vapenföra män mellan 20 och 40 år, det andra af dem mellan 40 och 50 år. Första uppbådet tjenstgör inom ett län eller större del deraf, det andra inom socknen. Första uppbådet kan blott uppkallas under 14 dagar i sender, det andra blott under 8 dagar. Första uppbådet indelas i kompanier af minst 100 mans styrka samt i bataljoner af minst 600 mans styrka. Landtstormen står under landshöfdingens befäl tills den uppbådas i krigstjenst, då den träder under militärbefäl. Den kan uppkallas såväl i krig, som i fred, då inhemskt lugn störes; uppkallad, står den under krigsartiklarne. Officerare, från och med kompanihefs grad, utnämnas af konungen bland , som landshöfding föreslagit; de öfriga af landshöfdingen bland 3, som kompaniet föreslagit; underofficerare och korporaler af kompanichef bland 3, som manskapet föreslagit. Kompanichefen är skyldig att föra rullor. Landtstormens första uppbåd bör till frivilliga vapenöfningar sammankomma kompanivis 2 söndagseftermiddagar årligen. Då landtstorm i krig uppkallas, hvilket sker af konungen efter statsråds beslut genom landshöfdingen, skall den kläda och föda sig sjelf, men af staten erhålla vapen och ammunition, der så erfordras. I öfverensstämmelse med ofvanstående förslag ändras stadgan af den 8 Mars 1861. Komiten beräknar landtstormens styrka sedan en mängd afdrag blifvit gjorda, till ungefär 200,000 man. Regeringens förslag ansluter sig temligen nära till komitens. Blott några ändringar i ett par punkter. Så hart. ex. K. M:t borttagit det stadgande, att landtstormen äfven under fred, då inhemskt lugn störes, skulle kunna uppbådas; i afseende på föreskriften att den uppbådade landtstormen skall stå under krigslagarne, är det tillägg gjordt ?på samma sätt som Gotlands nationalbeväring?, hvarigenom prygelstraffet uteslutes; de 2 årliga öfningarne äro borttagne, bataljonerna allenast formerade på 500 man, samt att bataljonen (ej landshöfdingen) medgifvet att uppsätta förslag till bataljonsechef; de fattiga skola vid uppbåd af kommunen förses med kläder och föda; slutligen må de nuvarande frivilliga skarpskytteföreningarne fortfara efter gällande grunder, i hvad de icke strida mot landtstormen. Detta förslag synes oss i högsta grad otillfredsställande, ja betänkligt. Det innefattar icke den minsta tillstymmelse till förverkligande af folkbeväpnings-ido, men skulle deremot ofelbart hafva till påföljd det snara förqväfvandet af den frivilliga beväpning, som för närvarande finnes och som, hur ofullständig den än må anses såsom folkbeväpning betraktad, dock utgör ett steg i denna riktning. : Organiserandet af en landtstorm endast på papperet, på sätt det kongl. förslaget ifrågasätter, kunde hafva något skäl för sig, under förutsättning att, såsom hittills, hela den manliga befolkningen genom deltagande i beväringsöfningarne erhållit åtminstone någon vapenöfning. När deremot blott ett fätal beväringssoldater blifvit vapenöfvade, under det hela den öfriga befolkningen är fullkomligt fremmande för vapnens bruk, är det alldeles gagnlöst att göre sig besvär med dess indelniog under fredstid i kompanier och bataljoner, och med utnämnande af befäl, som icke skulle få något annat åliggande och någon annan öfning, än på sin höjd att föra rullor. En sådan organisation kan ganska väl genomföras på några få dagar då fara hotar och blir i alla fall lika mycket, eller rättare sagdt, lika litet effektiv, lika litet gagnande som om den figurerat på papperet under mansåldrar. Att förslaget är gagolöst, utgör dock icke dess största brist. Det har nemligen icke ens den negativa förtjensten att vara oskadligt. Vi ha sagt, att det skulle hafva till påföljd det snara förqväfvandet af den frivilliga folkbeväpning, som för närvarande finnes, och vi vilja gifva några skäl för denna åsigt. Både landtförsvarskomitens och rTegeringens förslag tala om, att lemna den friviliga skarpskytterörelsen i det närmaste oberörd, och der förekomma i komitns betänkande åtskilliga vackra fraser om det gagn skarpskytteföreningarne skulle göra, genom att bereda tillgång på befäl för landtstormen. Man har dock härvid visat sig sakna all föreställning om de frivilliga skarpskytteföreningarnes karakter och om den anda, som skapat och uppehållit dem. De tänkande män i alla delar af landet, som bildat frivilliga skarpskytteföreningar samt ordnat och ledt deras angelägenheter, hafva icke gjort det för att bereda sig själ och andra nöjet att i fredstid leka soldat. De ha gjort det med tanken stadigt fästad på det stora målet: fosterlandets försvar i faTans stund, och med liflig öfvertygelse derom, att de bland fosterlandets söner, som till detta försvar vilja medverka, ingenting kunna uträtta, såframt de icke på förhand förvärfvat någon öfning i vapens bruk och, likaledes på förhand, slutit sig tillsammans i militäriskt organiserade afdelningar. Regeringens landtstormsförslag lemnar, såsom vi sett, denna organisation oberörd — under freden! Men i farans ögonblick, så snart landtstormen uppbådas, då spränges densamma fullständigt. Hvarje skarpskytt, LL