personer sala för att från någon utländsk plats mMförskrifva vin, för att derigenom få det billigare och mera obemängdt, och upprepar min fråga, om det ej är för mycket begärdt af en landtman eller dagakarl utan uppföstran, atthan skall ega nog själsstorhet, för att af ren vördnad och kärlek till en lag, den han knappast känner till och mot hvilken hans förnuft och rättkänsla rotestera, offra sina surt sammafiskrapade penningar för att han skall köpa sina förnödenheter till betydligt högre pris på ett ställe, än han kan få dem för på ett annat ställe, med det enda vilkoret att han uppdrager en granne, kanske en bror eller son, att köpa åt honom på samma gång som för sig sjelf. Jag tror ej att alla essa lagöfverträdare förtjena det förakt, hvarmed insändaren behandlar dem; det vore i sanning sorgligt, om några oförnuftiga författningar skulle kunna göra halfva Sverges invånare föraktliga; men deremot borde insändaren helhe dragit sitt strå till stacken för att befria nationen från nesan af sådana lagar. Jag vill äfven bjuda till att taga deras försvar, som 1 insändarens artikel, alla öfver en bank, få heder och värdighet af lagöfverträdare och lönnkrögare. Jag medgifver först och främst, att det vore lyckligt om ingen ville sälja bränvin; men derpå kan man ej tänka i de förhållanden vi lefva. Så länge det ej anses för en skam att köpa och förtära bränvin, så kan man ej fordra att det skall vara skamligt att handla dermed, och insändaren klandrar för öfrigt ej dem, som tillverka eller handla med bränvin; endast de, som göra det på så vis att de komma i delo med rättvisan, kallas för lagöfverträdare och lönnkrögare. Många förtjena kanske dessa öknamn, men till deras försvar, som till följd af en oriktig uppfattning af en förordning träffas af insändarens skymf, kan jag först åberopa hvad jag sagt om salace och sedan tillägga attinsänaren medgifver, att författningen är till den grad sksar och tve:ydig att han sjelf, som tyces vari en bildad man, ej iörstår den. Paåiallande är att insändaren sjelf medgifver att lagen bokstafligen åtlydes vid de flesta af dessa salningsfall som szulle stämpla en köpman till Iönkrögare. Men hvad fordrar insändaren då egentligen af försäljare? Jo, att sedan försäljningen, som i och för sig ej är något moraliskt ondt, af lagstiftningen blifvit underkastad en hel hop otydliga reglementer, skall försäljaren rätta sig, ej efter dessa reglementers bokstaf utan efter deras aldrig uttalade mening, uttydd, ej såsom försäljaren sjelf uppfattar den, utan såsom insändaren behagar uppfatta den. Om lagst.ftarer s mening kan ej bli fråga, ty den kan ej någon finna, såvida den ej blott och bart går ut på att ställa till polismål och processer. Om folk 1 allmänhet uppfyllde de anspråk som insändaren tyckes hafva på bränvinsförsäljare, så vore det en småsak att stifta lagar, men som nu. folk i allmänhet omöjligen kunna motsvara sådana idealiska anspråk så vore det kanske nödvindigt att våra lagar skrefvos med litet mera eftertanka. Insändaren anmärker mycket rätt, att af 37 kan man ej lära huruvida de femton kannor, som äro den minsta qvantitet en köpman får sälja, få bestå af en eller tjugo sorter. Samma tvetydighet fördunklar paragrafen angående försäljning i minut (ej utskänkning); minst en half kanna får säljas, men om den får bestå af en eller flera slag, det kan ej utredas om man än läser författningen från början till slut. Skulle man emellertid strängt följa lagens bokstaf så tyckes det som meningen vore att de båda i dessa fall lemiterade qvantiteterna kunna bestå af flera slag. Detta är det enda sätt på hvilket dessa paragrafer kunna tolkas, och ingen rättvis domare kan döma annorlunda. Jag är angelägen att detta offentligen uttalas, ty det är naturligt att polismyndigheterna tolka för.attningen till förmån för bötesbudgeten, och det lär visat sig att det funnits kraftiga? domare som ej fäst sig vid författningens ordalydelse; men jag kan ej finna det rättvist att man skall dömas efter lagens andemening, då man endast får dess ordalydelse att rätta sig efter, isynnerhet då de äro raka motsatsen af hvarandra. Jag drager häraf den slutsatsen att insändaren först bör ifra för att lagarne blefve sådana att det blir någon möjlighet att straffa dem, innan han kallar folk för lagöfverträdare m. m., derföre att de ej kunna begripa hvad ingen kan förstå. Lazare. (Vän af rättvisa.)