BV PMA RR EV EA ERS yrken, såsom läkarens, veterinärläkarens, apotekarens m. fl. der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i det ena landet, äfven må tillgodonjutas i det andra, såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika. Den amerikanska karakteren. En ansedd fransk skriftställare, hr Auguste Laugel, har nyligen offentliggjort en märklig bok under denna titel: Les Etats Unis pendant la guerre (1861—1865). Författaren är ej bland dem, som icke antaga demokratien utan med ett slags sorgsen undergifvenhet, såsom ett faktum, såsom en social nödvändighet; han älskar den af tycke, han beurdrer den af fritt val, ?då den lycekas sätta jemnlikheten under frihetens e id och icke under despotismens?. Han har hegökt Förenta Staterna under kriget, han her studerat detta folks institutioner, han har sett dem i verksamhet vid den mest kritiska perioden af deras historia, och han har kunnat bekräfta att uti detta land friheten och jemnlikheten äro förtroligt blandade och i lika proportioner för att bilda den demokratiska andan. De teoretiserande filosoferna ha i afseende på demokratien uttryckt tre farhågor: de tänkte att den yt!erliga utvecklingen af individualismen skulle bli olycksbringande för denra oegenny!tiga passion som man kallar patriotism; att mejoriteternas okontrollerade och otyglade välde kunde gradvis, midt ibland alla friheterna, tillintetgöra sjelfva frihetssinnet; ändtligen, att en allmän och likformig odling borde gradvis sänka alla intelligenser till jea nbredden af en gemensam medelmåtta. I en lysande ech raskt skrifven inledning ådagalägger hr Lungel på ett afgörande sätt grundlösh-ten tf dessa förhåägor, och han frågar sig derefter om det är sannt att demokra!ier är en fiende tiil all storhet och all originalitet, ait hon tillintetgör oberoendets anda, att hennes seder äro ohyfsade, simpla och tyranniska, att hon icke bär aktning för annat än rikedomen och framgången ? Här lemna vi ordet åt hr Laugel, ty det porträtt han framställer af det amerikanska folket, är, man kan säga det, tecknadt med en mästares hand: Mer än en främling, inkastad midti den amerikanska demokretiens böljande lif såsom en prick öfverlemnad åt alla strömmar, bar måhända rönt dessa intryck. Man slutar med att i sitt eget land icke mera märka en viss botten af alldaglighet, af platthet, som man har sett sedan barndomen. I ett nytt land är det denna botten som först träffar ögonen, och man ser länge icke något annat än den. Den amerikanska grofheten bar också något jag vet icke hvad för skarpt och utmanande, mera lifligt och derigenom mera särande än den ödmjuka, undergifna, nästan fänktiga grolheten hos massorna i Europa. Men man eger icke i något land rättighet att döma en nation efter slumpens taflor från torget och ;atan. Ingenting är, efter hvad jag tror, svårare än att rätt uppskatta den amerikanska karakteren, att taga reda på hvad som är för densamma egendomligt och hvad som blott är tillfälligt, hvad som tillhör landet och hvad som blott är importeradt, en oren och temporär tillsats. Amerikanarne pästå ibland att ingen annan kan begripa dem än de sjelfva, och jag har hört så många löjliga omdömen fällas pä deras räkning, att jag icke är långt ifrån att tro stt de ha rätt. ?På samma gång brinnande och kall, retlig och tålig, hämdgirig och ädelmodig, meddelsam och inbunden, snål och slösande, synes amerikanaren strax vara en väfnad af motsägelser. Man förvånas att finna så mycken slughet med så mycken godmodighet, planer så sammanhängande med en bekymmerslöshet så naturlig, vanor så enkla i rikedomens sköte, förfiningar så stora i obskura vilkor, så mycken diplomati på landsbygden och så mycken bondaktighet i staden. Amerikanaren är alls icke systematisk: han underordnar alltid medlen under målet; han vet ätt draga fördel af omständigheterna, af menniskorna, af slumpen till och med. Det han icke kan tega med väld erhåller han genom tålamod, men han nöter icke sitt tålamod der djerfheten kan lyckas. För honom existera inga inbillningar: han ber djupa känslor, men icke någon känslosamhet. Man imponerar aldrig på honom: i statsmannen, i presten, i skriftställaren, i talaren söker han alltid menniskan. Också öfvergår han, efter hvad jag tror, alla nationer och alla racer i kunskapen om menniskohjertat. Detta utgör hans stora, hans enda, hans omätliga förvetenhet; konsten, de abstrakta föreställningarne, naturen, filosofien komma först sedan och långt elter. Hans minne synes i stånd att omfatta alla namn, alla slägtledningar, alla anekdöter, alla data: om han studerar en doktrin, intresserar sektanföraren honom lika mycket som sekten. Ha: älskar poeten i samma grad som poemet. Longfellow, Bryaet, Lowell äro för hvarje amerikanare personliga vänner, de kunna sätta sig vid hvarje härd, allt tilihör dem: de äro de verkliga konungarne i denna demokrati, som man säger så simpel, så rofgirig, och som man framställer på knä för guden Dollar. Om amerikanaren reser, så är detännu för att träffa å menniskor; han behöfver alltid, som Poussin, några figurer på en tafla; det som han på hvarje ort finner mest förvånande, är att se sig der. Han har icke ännu kommit derhän att fly sig sjelf, att söka halfdagern sf dystra betraktelser: ban är utmärkt umgängsam, men hans umgängsamhet är icke denna utnötta förbindlighet, som leker med tomma talesätt; hon är mera anspråksfull; hon säger till den nykomne, till den obekante: hvem är pi? hvad medför ni åt mig? hvad kan ni lära mig? är ni bättre än jag? är ni en man? utmärker ni er i någon sak? Kan ni ge