dighet, att, på sätt ock af erfarenheten be: kräftats, det ena riket i händelse af krig icke skulle kunna med egna läkare till nödigt antal förse sin armå, innefattar en uppfordran till åtgärder, hvarigenom de vådor, som af ett så betänkligt förhållande kunna uppstå, måtte, såvidt möjligt är, aflägsnas. Ett af medlen härtill kan otvifvelaktigt er hållas derigenom att de tre skandinaviska länderna ömsesidigt tillerkänna hvarandras läkare rätt att praktisera i hvilket af de tre länderna som helst, med hvilken förmån icke derför behöfver följa rättighet att befordras till de embeten, som äro hvardera statens egna undersåter förbehållna. Med åberopande således af motionernas innehåll och af hvad utskottet här ofvan i fråga om norsk mans kompetens att föra befäl å svenskt fartyg, samt tvärtom, anfört rörande nödvändigheten att tillse, det de kunskapsprof, som i ena landet äro fastställda för vinnande af kompetens till en befattning i det andra, motsvara hvad i det sednare landet fordras, ett vilkor, som torde befinnas lika oundgängligt, ehvad yrkesutöfning må vara i fråga, hemställer utskottet, att rikets ständer måtte till hvad motionärerna i nu sist omförmälda hänseende föreslagit, i så måtto lemna bifall, att rikets ständer hos K. M:t i underdånighet anhålla, att K. M:t täcktes söka åvägabringa en sådan öfverenskommelse mellan Sverge, Norge och Danmark, att den kompetens som till utöfvande af vissa yrken, såsom läkarens, veterinärläkarens, apotekarens m. fl. der yrkesexamen är i lag föreskrifven, blifvit vunnen i det ena landet, äfven må tillgodonjutas i det andra, såvida i de särskilda rikena kunskapsprofven äro och fortfara att vara hufvudsakligen lika.