väckta förslagen eträffande iniernationel näringsfrihet i allmänhet y och utskottet får endast, ifråga om den af motionärerna särskildt betonade rättigheten att ?i sjötjenst antagas, tillägga, att, enligt kongl. förordningen angående de passoch nationalitetshandlingar, hvarmed svenska, till orter utom Sverge gående farlyg böra vara försedda, den 1 Nars 1841, gäller väl, att svenskt fartyg ej må med sjömansrulla förses, derest icke, oberäknadt befälhafvaren och styrmannen, besättningen till minst tre lTjerdedelar består af infödde eller norske män?. Men då således norrmäns kompetens i detta hänseende är ställd lika med svenskars; då en fjerdedel af besättningen redan vid utgående från svensk hamn kan. hestå af utländningar; och då intet förbud finnes för befälhafvare att på utländsk plats förhyra huru många utländningar som helst till besättande af de platser å fartyget, som: till följd af inträffade förändringar med besättningen blifvit lediga, synes för utskottet anledning icke vara för handen vare sig att hos K. M:t äska förändrade föreskrifter i berörda hänseende eller att i den underdåniga framställning, utskottet ör sinnadi att föreslå, särskildt framhålla sjömansyrket ibland de handteringar,: till hvilkas utöfvande i det ena landet frihet för det andra landets undersåter bör medgifvas; kommande deremot utskottet att här nedan iweddela yttrande ångående ifrågaställd behörighet att föra befäl å svenskt fartyg. På grund bäraf hemställer utskottet vördeamligen, att rikets ständer måtte i så måtto bifalla de väckta motionerna, ehvad de angå nationel näringsfrihet, att rikets ständer uti underdånig skrifvelse till K. M:t anhålla, att K. M:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att, jemte det svensk man tillåtes att vistas ochi bosätta sig i Norge, och norsk man i Sverge, enahauda ömsesidig frihet tillerkånnes de begge rikenas undersåter i afseende på rättigheten att i det ena eller andra riket idka handel och annat näringsyrke; och att rikets ständer likaledes i i underdånighet anhålla att, sedan en sådan näringsfribet blifvit ordnad i förhållande till Norge, K. M:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån likartade bestämmelser emellan Sverge och Danmark kanna vara lämpliga, samt i detta ämne söka tillvägabringa den öfverenskommelse, som för de begge grannfolken pröfvas fördelaktig. Hvad nu vidare angår behörigheten att föra fartyg, derom ofvannämnda kongl. förordning den 31 Mars 1841 innehåller, att svenskt fartyg ej må med sjömansrulla förses, derest icke befälhafvaren och styrmannen derå äro svenska undersåter?, och kongl. förordningen den 7 Maj 1842 stadgar, hvilka kunskapsprof böra vara aflagda för att kunna vinna behör:ghet till den ena eller andra befattningen, har utskottet väl inhemtat, att den lag angående ravigations examen, af den 9 Augusti 1839, som i Norge ännu är gällande, men hvars omarbetande skall vara under händer, icke på långt när motsvarar hvadi detta hänseende fordras af svenska sjökaptener och styrmän; i följd hvaraf och då afläggandet af kompletterings prof, på sätt hr von Koch föreslagit, icke torde befinnas vara ett praktiskt lämpligt sätt att undanrödja hindren för den kompetens, som i vårt land anses böra vara af fastställda kunskapsprof beroende, det måhända icke mot de svenskar, som i förevarande hänseende uppfyllt de i våra författningar fastställda fordringar, vore billigt att på de vilkor hr von Koch föreslagit, m-edgifva norrmän en dylik kompetens. Men om deremot de sednare uppfylla samma vilkor, som i Sverge gälla för behörighet att såsom skeppare eller styrmän föra befäl å svenskt fartyg, eller ock författpingarne härom inom de förenade rikena bringas i behörig öfverensstämmelse, l: kan utskottet ej inse, hvarför icke det enal rikets undersåte skulle få föra fartyg, hemmahörande i det andra, när vederbörande rederi, på hvilket sådant ju alltid komme att bero, funne honom dertill lämplig. Då numera Sverge och Norge på rämmande ! latser hafva gemensamma konsuler och l: inför hvarje utländsk makt betraktas såsom ett politiskt helt, samt följaktligen icke l. några förvecklingar kunna befaras devaf, : att svenskt fartyg föres af norsk man eller i tvärtom, hvilket deremot, i anseende tilll: de hos åtskilliga sjöfarande nationer rådande föreställningssätt i fråga om bevisen för ett fartygs nationalitet, måste antagas li kunna inträffa, derest, i enlighet med hvad . motionärerna åsyfta, danska skeppare och ! styrmän medgåfves att föra befäl å något !: af de förenade rikenas fartyg; och då denl: säkraste borgen, att endast fullt skickliga befälhafvare få sig anförtrodda dylika befattningar, ligger deri, att, på sätt ofvan : är antydt, vederbörande rederi, tom saken : hufvudsakligen gäller, i allt fall ecer be-l! slutenderätt i berörda hänseende, anser ut l: skottet sig bafva skal att tillstyrka rikets ständer alt, med ogillande af motionärernas förslag i hvad det afser dansk mans behöli righet att föra svenskt fartyg, deremot, för: vinnande af reciprocitet i detta hänseende : emellan de begge förenade rikena, hos K. M:t i underdånighet anhålla, i; att K. M:t täcktes tillse, huruvida icke de i Sverge och Norge i fråga om behörighet att såsom skeppare : eller styrman föra befäl å fartyg ällande författningar kunna bringas i öfverenstämmelse med hvarandra, och derefter vidtaga sådan åtgärd, att rättighet för det ena landets skeppare och styrmän till dylik anställning å fartyg, som tillhöra rederi i i det andra landet; ömsesidigt varder i författningarne medgifven. Beträffande slutligen det af motionärerna föreslagna tillgodonjutandet i hvardera afl de tre skandinaviska länderna af de inom något af de begue öfriga aflagda kunskapsprof, som erfordras för bedrifvande af vissa yrken, föranlåtes utskottet jemväl under-? stödja framställningen härutinnan. Till de