2a I grund af det anseende de lyckats förvärf a, joch de skola icke längre bibehållas, d. v. va kunna icke längre bibehölla sig på sin pla rejön detta anseende af dem sjelfva upprät ts I hålles, och deras vitsord bör sålunda allti st kunna ega både större värde och bätti sa klang än fallet torde varit med det vitsor ;h som utfärdats af en och annan regius s Ordinarius? med häfdvunnen oafsättlighet le! Af hvad här blitvit yttrodt framgår et latt frågan om hvad man skulle kunn a kalla ordinarie lärjungars mottagande vi I de nya akademierna torde böra besvaras si el— att dylika ej, åtminstone ej till en bär. ,jan, kuuna der moitagas. Sådant förutsatt I nemligen en hel annan organisation än dei a I enkla, fria, som för dessa nya institiu:one till en början måste blifva den enda möj!iga ol Men — skall man härvid invända— de nye l institutionernas verksamhet utsättes derige nom för farsn att urarta till Pseanceväsende?, .till ?popularitetsjagt?. til! sken, till lättsinne. I Invändniegen ligger pära till hands, och fatl ran likaledes. Men invändningen beror på en, såsom vi tro, kanske nog läg uppskatining af nationens närvarande bildningsgrad eller af dess medvetande om vetenskvpliga I bebof; och faran — är icke faran af den slags grundlighet, som på vissa håll vid de gamla institutionerna i ett och annat tidskifte låtit eig erfaras, åtminstone lika stor? Det må vara en sanning, att det älven för llärarens egen utbildning är nyttigt att han har till åbörare sådana som det är hans pligt att undervisa, och att sålunda hans verksamhet och ställning äro förenade med ansvar. Men hvad är det som hindrar att en föreläsare, i den mening som här afses, tilllika enskildt antager lärjungar, om hans lärareförmåga och makt öfver sin vetenskap drager sådana särskilda lärjungar till bans lärostol. Gitva icke äfven lärarne vid de gamla högakolorna såkallade kollegier? el ler enskild undervisning? Dessutom äfven vid de gamla högskolorna rådde till för icke så länge sedan en fullkomlig frihet för studenterna att höra lärarne eller icke; och ännu i dag eger detta förbållande rum, äfven om man der i sednare tider infört det bruket att låta studenterna teckna sina namn på de lärares listor, hvilka de för en visan termin önska höra. Nögon fullkomlig ?garanti? erbjuder emellertid icke heller en sådan teckning, Den enda garenti, tom i dylika fali finnes, torde vara den, som ligger i lärarens personlighet och förmåga, han må pu vara anställd vid en ny akademi med blott föreläsningsskyldighet eller vid en gammeal med examensslafveri derjemte. Att lärarne vid de nya inrättningaroet skola gifva säkallude ?rurser? i sina föreläsningar faller naturligtvis af sig sjelft. Det vore alldeles falskt, att af det provisoriska i de nuvarande Stockholmska föreläsningarne sluta till den tillämpade akademiens inrättning. Med fasta föreläsare, — och det är ju eådana som från början afsågos och önskades, — följer ovilkorligen, att hvar och en af dem föreläser i ein vetenskap och sålunda gör af sina föredrag sammanhängande kurser. Låpgtifrån att i detta fall komma att stå tillbaka för lärarne vid de gemla högskolorna i fråga om metod, sammanhang, grundlighet, har man fastmer att hoppas, att föreläsaren vid den nya akademicn, såsom vald på grund afsitt anseende inom sin vetenskap, och ej blott för att, sådan han nu än nå vara, fylla en plats, för hvilken finnes lön anslagen och hvil ken sålunda måste fyllas, det måtte blitva väl eller illa. skall göra sin sak bättre än det mången gång varit fellet vid de gamla akademierna. Men vi återgå till utgångspunkten för denna framställning, till frågan om sjelfva l: orguniemen eller det lefvande sammanhan get mellen de inrättningar, som til:sam mens skulle bilda landets stora universitet. Man synes hatva svärt för art imse. hvartill ännu ett universitet skulle tjena, och isynnerhet ett, som endast skulle utgöra en föreläsningsanstalt. År det icke redan för mycket stt hafva två universiteter?.. siger man. Flytten hellse det ena; eller lå:om oss slå tillsamman de beszge gamla i :tt enda stort, och förläggom detta till hufvudstaden. Det har redan här ofvan antydts, hvarför en dylik flyttning eller sammanslagning icke torde vara lämplig. Det begrepp af universitet som måste läggas till gruvd för den nya skapelse, hvarom fråga ar, är ett väsentligen annat än det, som låg till grund för de gamla prestoch embetsmanna-instituterna. Lika litet som man behöfver tänka sig alla de inrättningar, fom afse vetenskaplig bildnivg och förkofran, och som tillsamman skulle utgöra ett 1 nds universitet, under ett tak, — man fäster sig alldeles för mycket vid det ?lokala? i detta fall, — lika livet behöfver man tänka sig dem sumlade i en enda stor inrättning med gemensamma statuter o. s. vDe lokala törbållandena äro numera sådana, aut de inrättvingar, hvarom här är fråga, ganska väl kunna sumverka, äfven om de skulle vara skilda till rummet eller komma att stå under särskilda styrelser. Det organiska sambandet dem emellan måste sökas i och bes:ämmas af det lif, som inom dem råder. De måste alla småningom organiseras inom sig så. att verkligt vetenskapligt lif, ?unda och ifP, kan mom dem ästedkommas, eller så, att de alla må befinnas lefvande i och genom suwma anda. (Forts.) LITTEEATURTIDNING Innehåll: Emelie Carlen, Skuggspel. — B öttiger. Om Dantes lif. — Eneroth, Han bok i svensk Pomolotsi. — Arrhenius, Smärre samlade skrifter i landthoshållkingen. — Normalriinoga till folkskolehvoenader. — Blanche Encelbrekt och hans dal