ter genomgått kompaniskolan samt de första dagarne af andra årets öfningar nödtorftigt återerinrat sig det förut inlärda, hade de bort insättas i stammens leder och sedan deltaga i all dess exercis, och förnämligast i bataljonsexercisen, såsom den i krig vigtigaste. Men huru har man genomfört denna vigtiga tanke, hvarigenom den så länge påkallade sammansmältningen mellan stam-: men och beväringen skulle försiggå? Man har låtit beväringen lägra sig särskildt, öfva sig särskildt, formerat den på särskildta kompanier och gifvit den särskildt befäl, hvarienom under största delen af andra mötet varje beröring med stammen blifvit förbindrad. Först under de trenne sista dagarne har man ändtligen inställt bevärin, gen till ett antal af 45 proc. af stammens manskapsstyrka (mellan flygelkarlarne iandra ledet); men som då en stor del af tiden återigen måst upptagas af kompaniexercisen, hafva oftast blott några få timmar blifvit öfriga för den maktpåliggande bataljonsexereisen. De, som ej ingått i de 45 procenten, hafva aldrig blifvit sammanglagne med stammen. Och som man sålunda på mötesplatserna bildat ett särskildt stamregemente och ett särskildt beväringsregemente, har befälet å båda hällen blifvit otillräckligt, samt beväringen ej kunnat åtnjuta det äldre manskapets nyttiga föresyn vid såväl öfningarne, som den inre tjensten. Frågar man efter skälet till det envisa motståndet mot sammanslagningen, så kan intet annat utfinnas, än å ena sidan detsedan gammalt inrotade föraktet för beväringsinrättningen, samt å andra sidan en barnslig fruktan attskämma bort stammen, dess superba hållning och pli samt dess vaekra handgevärsexerols m. m. d. Fast man omöjligt kunnat neka, att det första steget vid ett hastigt inträffande krigsutbrott ovilkorligen blefve beväringens införlifvande, bar man likväl ej kunnat förmå sig att i fred konseqvent genomföra denna oundvikligen nödvändiga åtgärd och uppoffra litet exercisprål, utan hellre riskerat att gå i elden med en ny organisation, vid hvilken hvarken befäl eller trupp varit vande. Hvad detta vill säga, har på ett klart sätt visat sig i det sednaste danska kriget. Om man således ej kan säga, att beväringsinrättningen under sednaste tider vunnit någon särdeles utveckling i praktiskt hänseende, så kan man ännu mindre påstå det i teoretiskt, d. v. s. i afseende på åsigterna om dess vidare utbildning. Snarare hafva dessa åsigter tagit en riktning, som på ett betänkligt sätt hotar hela beväringssystemet med undergång. Anda sedan konung Oscars sjukdom och död har inom vissa inflytelserika militära kretsar en ide gjort sig gällande, som tydligen åsyftar en öfvergång från beväringsinrättoingen till konskriptionen, från den principen, att alla inom vissa åldersklasser skola underkastas samma militärbördå; till den att blott ett mindre antal slumpvis uttages, som underkastas en så mycket större börda. Hösten 1858 nedsattes en komit, som med anledning af de vid föregående riksdag skedda förändringarne skulle utarbeta ett detaljeradt förslag till lämpligaste sättet för beväringsskyldighetens fullgörande. Dess händer bundos likväl från början genom en instruktion, enligt hvars första punkt den skulle föreslå: ?lämpligaste sättet att af hvar och en af årets tvenne beväringsklasser till öfning uttaga endast ett bestämdt antal, emedan regeringen? — på grund af ett i kommandoexpeditionen befintligt mobiliseringsförslag, hvari beväringen blott till 45 proc. at den aktiva armens styrka beräknades ingå i ledet — varit betänkt på att af hvarje klass årligen blott bese 10 000 man för armen och flottan tillsam. mans? ; derjemte skulle komiten föreslå: ?nägöt medel, hvarigenom ur beväringens le der den bristavde tillgång på underbefäl, hvilken nu såväl under fredsöfningarne, som vid krigsutbrott anses vara förhanden, skul!e kunna fyllas? o. 8. v. Som man känner, uppnå bland 50,000 af mankön födde årligen öfver 30,000 beväringsåldern; bland dessa dels uteblifva, dels undanhålla sig, dels kasseras på grund af sjukdom eller undermålighet ungefär 13, så att enligt regeln blett något öfver 20,000 män approberas och årligen exerceras. Nu föreslog komiten att bland dessa 20,000 årligen blott de 10,000 längsta borde uttaas och exereeras för att sedan un er namn af förstärkningsmanskap insättas i stående armens leder; återstoden skulle såsom reservmanskap dels användas till atskilliga förrättningar utom striden, dels vid krigsutbrott samlas i depoterna till ersätt ning af lidna förluster. Härigenom nedsät tes antalet exerceradt beväringemansker från omkring 100,000 till allenast 50.000 man, utan att dessa sednare likväl finge någon ökad öfning; men bland dessa 50,00 skulle blott 38,795 tillfalla armen samt åter stående 11.205 flotten. Den fältärme a 50,000 man, som erhölls a att i infan teriets leder blott insätta 45 proc. beväring. var alldeles otillräcklig till fverges försvar: och då man det oaktadt hade 21,437 mar beväring till ersättning af lidna förluster. syntes hela den öfriga beväringsstyrkan all rig komma att användas. Derigenom att biott halfva den approbe. rade beväringsstyrkan exercerades, skulle man årligen erhålla en besparing af omkring 309,000 rdr rmt, hvilken borde användar till den s. k. elitinrättningen, hvarigenom ofvannämnda brist på underbefäl skulle kun. na fyllas; de beväringar nemligen, som första året exercerade 15 dygn, det andra 30 och de följande hvardera 15. skulle er