a oe Till svar å en i Aftonbladet af den 15 December införd artikel, påpekande fördelen af att vid boskapsförsäljningar i London, adressera sig direkte till s. k. Cattle Salesmen (boskapsmäklare) och icke till handelshus har O. N. i en artikel, daterad London, sökt bevisa motsatsen, eller att exportörer böra vända sig till handelshus, och således till andra hand i stället för till första. Som den påbörjade industrien är af allt för stor vigt för landet för att låta O. N:s artikel förbigås, hvarigenom med förhållandena i London obekante landtbrukare kunde tro att det verkligen vore fördelaktigare för dem att begagna mellanhand, så tillåta vi oss att bemöta O. N:s haltande och intet bevisande artikel. O. N. säger att vi äro mycket partiska för galesmen? i allmänhet, och vi medgifva gerna att så är fallet, ty vi önska att exportörerna från början vända sig till rätta mannen. Det är en känd sak att då en ny industri uppspringer, så går afsättningen deraf alltid först genom mellanhänder; vi se till och med att våra trävaror, hvilka i London förr såldes uteslutande genom större handelshus förmedelst s. k. Balter agents, nu först på de sednaste åren, med förbigående af dessa handelshus, till en stor del försäljas genom dessa agents, hvarigenom kommissionen till handelshusen inbesparas. På samma sätt. men i ännu mindre skala, förhåller det sig med jern, och derhän kommer det äfven ovilkorligen förr eller sednare med vår boskapsexport, O.N. måtte aldrig så mycket ifra för sina vänner, handelshusen. Det är endast en tidsfråga; och då vi rådt att adressera sig redan nu till salesmen?, så hafva vi åt landtbrukarn velat inbespara de 10 eller 20 år, som möjligen eljest åtgått innan han kom till rätta afsättningskällan för sina produkter. O. N. säger mycket riktigt att man i främsta rummet bör fästa sig vid emottagarens redbarket, samt arbeta med sådana personer, som alltid varit i affären, äro kända och hafva namn om sig. Om vi namngifvit hrr Slipper Son, så är det emedan vi trott oss göra landtbrukaren en tjenst dermed, och emedan de just besitta de af O. N. äskade egenskaperna. Ty oberäknadt att denna firma har namn om sig, såväl för sin redbarhet och savoir faire, så existerar den redan i 3:dje generationen och är känd i hela England af personer i facket, då deremot af de 2:ne handelshusen, som nu i London sysselsätta sig med ifrågavarande affär från Sverge, det ena började befatta sig dermed förliden vår, och det andra för cirka 3 månader setlan. Vi lemna nu åt hvar och en sjelf att bedöma hvilka komma till korta i de äskade egenskaperna. O. N. anför vidare att man bör framförallt fästa sig vid Smoltagar rens förmögenhet, hvaruti vi äfven fullkomligt instämma. Också hafva vi, på det att hvar man må kunna göra sig derom underrättad, äfven uppgifvit namnet å nämnde firmas bankirer, mess:s Hill Sons, W. Smithfield. (Det torde här upplysningsvis ej vara ur vägen att nämna att det är mycket lätt för hvar och en att i London förskaffa sig underrättelse om firmors ställning, då han kan på samma gång uppgifva firmans bankirer; och såmedelst kan lätteligen hvarje svensk landtbrukare förskaffa sig dessa underrättelser genom att anmoda någon af honom känd svensk bankirfirma att förskaffa sig sådana från London.) Utan att vilja på minsta vis förklena de med boskapshandeln sysselsatta handelshusen, så torde dock kunna påstås, att mäklare i allmänhet erbjuda minst sagdt lika mycken, ja större sä kerhet än handelshus, ty mäklaren har ju alltid sin gifna courtage, och kan således ej förlora. hvaremot ett handelshus som är inne i andra aflärer, genom hvilka förluster kunna uppkomma, har mera probabilitet för sig att kunna falla. O. N. säger att respektable salesmen sagt honom att de icke utan förlust kunna realisera konsignationer till dem, för endast sin mäklarecourtage, och tyckes vilja påskina att ett sädant påstående fälts; men han synes afsigtligen hafva utelemnat att salesmennen dessutom beräkna omkostnader för drifning ete., och genom att vilja förändra eller utelemna meningar, så bevisar han sin sak vara sjuk. Om O.N. hört motsatsen, så måste han hatva vändt sig till sådane salesmen, hvilka employeras af handelshusen och hvilka gerna se att sakerna gå som de gå, så länge deras patroner. af hvilka de utfå sin courtage etc., söka tillskansa sig monopolen. af boskapskonsignationer; dessutom tyckas dessa salesmen hafva litet smått dnrfvit med O. N., då de gjort af honom antörda påstående, ty då de nu för endast sin courtage jemte sina omkostnader realisera konsignationerna till handelshusen, hvarföre skulle de då ej kunna likaväl realisera konsignationer till dem sjelfva — då detta ej skulle för dem medföra mera besvär än nu. Man får nemligen ej förglömma att det är salesmannen, som i hvad fall som helst, antingen han verkställer försäljningen för fären ifrån dess början till dess slut, ifrån det att boskapen lemnar fartygets reling tills den blifvit såld och betald till honom. Vidare anför O. N. att många salesmen visserligen emottaga konsignationer från främmande länder, men att de då taga sin skada igen genom att knappa af det erhållna priset eller genom att uppgifva höga omkostnader. Vi väga tryggt påstå att detta i allmänhet icke är fallet, ty 1 sådan händelse skulle ju tyskarne, fransmännen och danskarne ånyo ätergå och vända sig till handelshusen, men det akta de sig vackert för. O. N. glömmer att det naturligtvis ligger i hvar och en salesmans eget intresse att realisera konsignationer så tördelaktigt för afsändarer som möjhet, ty derigenom förvärfvar och bibehåller han för sig sjelf kunder, och blifver sjelfständig, då han deremot i anuat fall blefve beroende al handelshusen. Dessutom fråga vi hvilken garanti finnes för att handelshusen sjelfva ej knappa al få priset eller i sina afräkningar till exporten rhöja salesmans omkostnader — ingen annan än dess redbarhet, och i det fallet torde salesmennin vara lika redbare som handelshusen. Såsom ett slående bevis på att det rättaste sättet att bedrifva saken är att vända sig till han delshus, anförer O. N. att boskapsaffären från Spanien, hvilket land han uppgifver hafva den betydligaste exporten, ligger i händerna på hanTdelshus, Vi få bekänna att vi icke finna detta vara ett slående bevis, icke ens det ringaste bevis, ty om O. N. hade rest också i Spanien, så skulle han hafva funnit huru långt efter detta land står i allt hvad industri heter. Nej ointresserade O. N.! låtom oss hellre hålla oss till Holland och I Holstein, hvarest man hunnit längst i denna af fär, efter hvad O. N. sjelf litet längre ner antyder, då han säger att vi der hafva våra svåraste konkurrenter, hvilka hunnit så långt att de göda sin boskap efter den engelska smaken. Och ifrån dessa länder liksom från Frankrike och Danmark försändes boskapen nästan uteslutande till salesmen; och detta kan icke O. N. förneka, O. N. anför mycket naivt som ett annat bevis för sin sak, att smör, ost, fläsk, saltadt kött från främmande land sändas till handelsfirmor i London och icke till mäklare; men han glömmer helt I och hållet att dessa artiklar utgöra rent af hande!svaror, som kunna uppläggas och förvaras i lager: och om han endast har en id om affärer i allmänhet, så borde han hafva insett att det är skilnad på dessa artiklar och sådana produk ter, som afsändas till omedelbar förbrukning, såsom boskap, färskt kött, mjölk, grönsaker etc. Förgäfves söker derför O. N7 att vilja ät handelshusen qvarhå!la en för landtbrukaren onödig afgift. Om än detta kan lyckas för någon tid, så kan det dock icke dröja länge innan man slår in på rätta stråkvägen. Början är redan gjord. Af de 3:ne i Göteborg existerande husen, sysselsatte med boskapsexport för egen eller andras räkning, har ett aldrig vändt sig till andra än salesmen, det andra, som förr använde handelshus, begagnar sig numera, till sin belåtenhet. äfven at salesmen. och hvad beträffar det handelshus eller för sig sjelf, handhafver hela af-)