häfvor och med kristendomen och menniskokärleken på läpparne — vilja mot dess lärare och studerande ungdom slunga de gröfsta osanningar och grundlösaste beskyllningar. Får man af detta den 7Gamle Lundensarens? beteende sluta till lynnet och andan under hans ungdomstid, så måste man säga, att om Lund förr var mera lysande än nu, så är det nu i moraliskt afseende aktningsvärdare än förr. Talar man med äldre och medelåldersmän, som varit i tillfälle att följa den inre utvecklingen vid Lunds universitet, så erkänna de villigt, att den närvarande uppsättningen af lärare, om än i snillegåfvor vida underlägsen det Tegnerska tidehvarfvets män, dock kan fullt ut mäta sig medla dessa i allvarlig uppfattning af sitt kall såsom ungdomens ledare och i bemödandet att göra den akademiska undervisningen frukibärande. De akademiska lärarne i Lund kunna ock derföre i allmänhet, utan att träda sanningen för nära, göra anspråk på arbetets ära och på den aktning som trogen och samvetsgrann pligtutöfning kräfver. — Skulle då dessa lärare kunna vara så glömska af samvetets röst och pligtens fordringar, att de skulle dristigt håna sanning och rättfärdighet, frihet och kärlek? och allt ?gudomligt i menskligheten?? — Hvad särskildt ?de Boströmska professorerna? beträffar eller rättare den Boströmske professorn — ty det finnes för närvarande, till följd af inträffad ledighet, blott en filosofie professor i Lund — så får han härmedelst uppmana den ?Gamle Lundensaren? att hos den jemförelsevis talrika krets af åhörare, som under åratal behagat följa hans föreläsningar, göra sig närmare underrättad om dessas verkliga halt. Den ?Gamle Lundensaren? skall då säkert få höra, att denne Boströms lärjunge ingalunda kan räknas till dem, ?som söka att ur nngdomenrs förstånd och hjertan bortrensa sådana begrepp som rättfärdighet, försoning, frihet och menniskokärlek4, utan fastmera till dem, som icke utan all framgång bemödat sig att åt dessa för mensklighetens sanna lif så högst vigtiga begrepp gifva en större vetenskaplig klarhet. Att jag icke blott icke föraekar, utan fastmera, efter förmåga, förfäktar frihetsbegreppet, kan ses icke allenast af mina utgina afhandlingar, utan äfven af det omdöme öfver en af dessa, som — afgifvet af etatsrådet professor C. F. Sibbern — stod att läsa den 7 Juli 1855 i danska tidningen Fedrelandet och hvarur jag tillåter mig att anföra följande rader: Forf:n aaer herved iser ind i Leren om den mennesklige Frihed, saavel med specielt Hensyn til Hegel, som overbovedet. Og her finde vi nu den samme Nöiagtighed og omhu for Sagens rette, fulde Betragtning og Betenkning, som vi tidligere have funden.? Att mina åsigter och läror icke heller i öfrigt äro fiendtliga mot religion och sedlighet torde kunna slutas deraf, att en så oförvitlig man som BSibbern rekommenderar den ifrågavarande boken ) till öfversättning på danska, ?da Bogen kun derved tör kunne komme til at vorde lst af mangen af vore Studerende ogimangen Prestegaard eller mangt et Prestekammer?. Hvad slutligen mina åsigter i statsläran beträffar, så bör man redan af den ofullbordade skriften ?Om statsmaktens grund och väsende? kunna finna att jag är så varm vän som trots någon annan af verklig politisk frihet, ehuru jag ej — i likhet med den ?Gamle Lundensaren? — tror att denna vinnes genom allmän jemlikhet i rättigheter (som äfven skulle förutsätta egendomens lika fördelning, d. v. s. kommunismen) eller består i folkets besittning af statsmakten d. v. s. det republikanska styrelsesättet. , Men, lika så ur luften gripna som de anklagelser äro, hvilka af den ?Gamle Lun densaren slungas mot den akademiska lärarekåren i Lund, lika så ogrundade äro de beskyllningar, som af honom riktas mot den studerande ungdomen derstädes. Ty, äfven om man hos denna ungdom skulle kunna önska något mera eld och entusiasm, så bör å andra sidan oafkortadt erkännas, att den i lefnadssättets enkelhet och flärdfrihet, i allvar och redbarhet, i jemn flit och arbetsamhet torde kunna framhållas såsom mönster för de flesta ändra studentkårer. Af de vilda, tygellösa upptiäden, hvilka fordom icke heller i Lund hörde till sällsyntheterna, vet man der pumera intet. Ville man härtill söka den förklaringsgrunden, att Lunds studenter skulle vära EtyTörvekligadt slägte, hos hvilket ungdomskraften är uttömd, så må man betrakta deras gymnastik och fäktöfvingar hksomderas skarpskytteexercis. Man skall då finna dem röra sig med enkraft, en fasthet och ett eftertryck, som kunna gifva åskådaren anledning att tänka på skäningarne vid Leipzig under Cardell och vid Bornhöft under Sköldebrand. De flesta af Bverges provinser hafva sitt egendomliga grundlynne, så ock Bkåne, hvars söner numera genom sitt öfvervägande antal företrädesvis bestämma andan och tonen inom I Lunds studentkår. Skåningen är i allmänI het mindre liflig än Uppsvensken och flaroIlmar icke så lätt upp i idsel och poetisk I hänförelse — isynnerhet icke för det nya Toch obepröfvade, men deremot eger han i Åheia sitt lynne en viss soliditet, som icke lalltid i sanima grad förefinnes hos Sverges löfriga inbyggare och genom brist på hvil I ken dessa mer än skäningen förtjena det I klander, som ligger i benämningen ?Nordens fransmän?. Må man i det öfra Sverge, vid bedömandet af skånska förhållanden, -licke förbise dessa det skånska lynnets egenI domligheter! -Att den Gamle LundenI densaren4, som sjelf tillbragt många ör vid det sydsvenska universitetet, kunnat i nämnda hänseende vara så blind, synes ej I xunpa förklaras på annat sätt, än att han, änskönt han förer frihetens och menniskokärlekens namn i skölden, är ganska ofördragsam emot andras öfvertygelser, då de icke delas af honom sjelf, och i trots af sina år — föga lärt att skilja mellan sken och verklighet, lögn och sanning. Lund den 12 Jänuari 1866. Axel Nybleus. ) Ar eh vraktisk filosofi möjlig efter Hegels