kanske det är slut nu — hon har ingen vän utom den fattige fanten — ha, ha! Farväl, far! Bonden hade satt sig ned på bänken; det var som om benen ej längre förmått bära honom. Men vid de sista orden reste han sig åter. Han tycktes vilja säga något, men orden kommo ej öfver hans läppar. Han vinkade blott med handen, Ole trodde sig förstå hans mening och sade till fanten?: Blif qvar du. Gå ner i drängstugan en stund, gossar?, tillade han och nickade åt drängarne som genast lemnade rummet. Hvar är Berit? Vet du något om henne?? fortfor han. Ja, det vet jag visst. Hon är med fanteföljet nu, hon, ty det ville ingen veta af henne och ungarne, utan hon gick omkring med dem och tiggde ända tills en vinterqväll, då hon blef trött och led vid allt sammans, och lade sig i svön med småkrypena omkring sig och tänkte att vär Herre, som hon alltid talar om, skulle taga dem allihop, men i stället kom vårt folk och tog henne — hu, hu!? Ingen svarade och han fortfor: Det var väl tre veckor sen, tänker jag, och allt sedandess har vårt folk hjelpt henne hvad de kunnat. Men gamla mor ville ta ungarne hennes med sig ut i bygden, men det ville hon, Berit, icke gå in på, och då svor far min på att han ej skulle e henne en bit bröd till, och nu vet jag inte hur det är med henne. Bist jag såg henne låg hon i en gammal kolarstuga med barnen — hon ligger der nog än och kommer väl aldrig derifrån. Farväl, far! Jag skall helsa henne ifrån er — om hon lefver ! Och med dessa ord var tiggaren försvunnen. En dödstystnad herrskade i rummet, Ingen rörde sig — ingen talade — det var som om ingen vågat andas. Det gamla uret på väggen surrade länge och slog slutligen sex. Vid ljudet af klockslagen var det som om förtrollningen upphört. Den fe bonden såg upp, Ole reste på sig och alene sade sakta: Nu är han borta.? ?Hvart gick han?? frågade Ole häftigt. Fråga snöflingan hvarifråu den kommer, fråga vädret hvart det far och lyssna så efter svar om du tror det lönar mödan? Herre Gud! suckade Ole och satte sig igen. k Ja, sucka nu, sade Malene, Ssucka nu;