lig gemensamhet, utan någon mera genom. gripande inre gemenskap, utan inbördes förstånd, utan gemensamt syfte... måste det gå så ojemnt och så långsamt med vår utveckling, som det äfven gör. Man väntar allt af representationsförändringen. För vår del vänta vi mest af det allmänna folkmedvetandet och folkviljans vaknande till en allmän gemensam verksamhet i folkuppfostringsfrågan. Spridda ytsringar af detta vaknande hafva under de sista åren allt oftare låtit sig förnimmas. Men vi äro ännu långt ifrån så väckta som vi borde och :öra vara, för att uppstå som en man, när det gäller de stora inre utvecklingsrörelser, som ovilkorligen förestå. Vi behöfva begagna hvarje tillfälle till-nationalmedvetandets danande och riktande på våra allmänvigtigaste frågor. Den allmänna samverkan, som lösningen af folkuppfostringsfrågan länge kräft och med hvarje dag allt allvarligare påkallar, är äfven ett sådant tillfälle och ett bland de vigtigaste. Må vi begagna det. . Möten hållas årligen för olika ändamål. An är det landtbrukarne, än industriidkarne; än folkskolelärarne, än elementarlärarne, än stiftens prester, än skarpskytteiöreningarne som mötas. Hvad! om allmänna möten af landtbrukare och industriidkare, folkskolelärare och elementarlärare, prester och skarpskyttar, med ett ord af medborgare i alla möjliga slags drägter ock af alla möjliga ständ och klasser och samhällslägen skulle komma att höras till vårt nationallifs diet, allt för den gemensamma, för alla lika vigje folkuppfostringsfrågans skull! an samlades för icke länge sedan till ett allmänt skandinaviskt möte för öfverläggningar i en del vigtiga uationalekonomiska frå :or. Det har äfven blifvit väckt fråga om-ez Allmän skandinavisk industri utställning. Det allmänna sociala lifvet här i Norden är, såsom af allt detta synes, försatt i en liflig rörelse. Bör väl folkuppfostringsfrågan komma i efterhand? Industri, landtbruk, allmän förkofran och allmänt försvar... huru bero de ej alla på en rätt folkuppfostran! Vi hafva med dessa rader endast velat fästa den allmänna uppmärksamheten på en fråga, och ett förslag, som vi tro icke kan falla. Med den lästhet i förbindelser som nu företinnes, både tankens; ordets och rummets, bör det äfven vara lätt att meninarne deröfver komma till utbyte och så avdling följa. — Kostnaderna för dylika möten äro obetydliga i förhållands till den frågas vigt och betydelse, de skulle gälla. Dessa kostnader bestå nästan endast i utgifter för resan och vistelsen på mötesplatsen under en dagar. Bildas enskilda uppfostringssällskaper länsvis, så upprätthällas dessa väl lätt nog medelst ärliga ledamotsafgifter. Staten skall-utan tvifvel, om så behöfves, medelst bidrag möjliggöra begge dessa institutioners bestånd, liksom den gjort med hushållniogssällskapen och landibruksmötenas utställningar. en utgift, som på detta sätt drabbade statskassan, skall utan tvifvel betala sig bättre eller åtminstoue lika väl som em del af de utgifter, hvarmed den nu understödjer folkskolsn. Det synes till och med som låge denna fråga staten närmare än: hvilken annan fråga som helst, och som skulle derför inen vara mera förtjent af uppoffringar än jenna. Med hushållningssällskapen och de allmänna landibruksmötena till förebild och med de ringa kostnader som förslagets lösning ina praxi kräfver, synes det icke böra möta något stort motstånd. Det är endast en såk, som kan finna det opraktiskt, outförbart, omöjligt, förtidigt 0. 8. v., och det är — brist på deltagande för nationens vigtigaste angelägenheter. Vi hafva möten rog ändå, skall måkligheten möjligen säga. — Vi svara: nationerna kunna såsom sådana icke vara nog vakna, nog på sin post mot alla de makter som vilja insötva dem i dolskhet och liknöjdhet för egna nationella intressen. Med frågan om nationelt sjelfförsvarsammanhänger frågan om nationel sjelfuppfostran. FinDes väl någon fråga för nationen vigtigare än deu?... Är väl statens eller kyrkans officiella verksamhet tillräcklig för en sådan uppgift som folkuppfostrans? Mäste ej folket sjelft skaffa sig tillfälle att gifva sina önskningar och behof i detta hänseende tiltkänna: Folkens fordran på upplysning har aldrig variv större än nu, och för intet fölk i verl den har en allmänt utbredd bildning varit någonsin så ovilkorligen nödvändig somm den är för Sverges folk i-dess nya inre förhållanden. Att bibehålla ett på aristökratiska grubder ordnadt undervisningssystem, ses dan demokrätiska grundsatser i de flesta riktviogar gjort sig gällande inom samhället, låter sig icke göra utan att utsätta fol? ken för stora inre faror: Att:staten består de lyckligare lottade klassernas bärn en riklig undervisning för intet; medan den på samma gång tortfarande visar millionens, arbetarens barn i detta fall en njugghet, som-ser ut söm nödtvungen — deta är en alltför skriafide orättvisa, för att icke hela folket som en man: borde restsig upp deremot. Staten bör låta upplysbing spridas likformigt och i obegränsad riklighet öfver alla sina barn; så framt den vill-sitt: eget sjelfbestånd: Misstörhåltanden i detta tall skada numera djupare än hvilka andra miss: förhållanden som helst. Samhället är fara, så länge den allmänna undervisningen är: sken i stället för verklighet. 05 E: UTRIKES.