Article Image
hvilken ej kunnat annat än högst ofördel aktigt inverka på hela planens utveckling Denna jemnlöpande behandling går så längt att t. ex. först och främst de båda syskon aren korsvis älska hvarann, att vidare de båda älskarinnörna rädda hvar sin älskare ur lifsfara, att älskarne för hvarann i längre tal utveckla sina mötsatta åsigter O. 8. vw. Genom detta fel mister den eljest ej oskickligt invecklade händelsen en stor del af sit! behag; och hvad värre är, just för vinnande af denna skenbart konstmessiga anordning af stycket har författaren uppoffrat det väsentligaste af ailt: karakterernas helgjutenhet och bestämda utveckling. Icke nog med att uppkomsten af det ömsesidiga kärleksförhällandet mellan de båda till vanor, lynne och äåsigter fullkomligt skilda syskonparen alldeles för dunkelt vidröres och alls icke förklaras; utan äfven de särskilda personernas själsdaning får allt efter författarens behof gestalta sig olika. Så uppkommer hos den klarseende, praktiske, kraftfulse och arbetsamme Georges Morell beslutet att begå sjelfmord till följd at det älskade föremålets förmodade förlust; så söker den lika förståndiga systern ej att hindra honom derifrån, oaktadt hon får veta både tid och sätt för den förtviflade handlingens utförande, utan beger sig i stället ut för att beveka den andra älekarinnan ati ändra sitt beslut att taga slöjan och blifva brodrens maka, ett företag, hvars utgång, äfven om den blir lycklig, dock kan inträffa för sent för att rädda den älskade. Vi ha bland flera andra drag af godtycklig karaktersbehandling anmärkt dessa, emedan de både äro de mest slående och de som ohyggligast störa den sannt dramatiska utvecklingen af det hela. Sedan vi känna Morells beslut, förlora vi icke blott allt intresse för honom, utan äfven för stycket, då utgången, oaktadt den på hemsk spänning beräknade början af femte aktens andra tablå, dock är nästan matematiskt viss. Bland återstående fel i planen vilja vi anmärka slumpens alltför synbara herravälde och anbringandet af temligen löjligt hopkomna knalleffekter. Att i enskildheter bevisa detta vårt påstående, torde vara öfverflödigt för hvar och en som sett stycket. I detta hänseende synes oss dramat mer än mycket erinra om den goda fru Birch-Pfeiffer, om äp naturligtvis jemförelsen mellan Feuillet och henne ej där utsträckas till andra områden. Bland styckets förtjenster räkna vi teckningen af några bifigurer och den folkliga bakgrunden, det hemlighetsfulla gamla Bretagnes gestalt, som lätt skymtar förbi åskådaren. Vi känna ej originalet, men förmoda, att den fria öfversättningen, af för öfrigt ganska riktiga skäl, isynnerhet gjort uteslutningar inom detta parti af stycket. Tid och utrynime medge oss ej ett mer noggrannt ingående på Feuillets arbete, ehuru åtskilligt utbyte derigenom kunde göras, beträffande dramats begrepp och anläggning. Återgifvandet af stycket på vår scen var jemnt och bra; någon högre lyftning kunde man ej deri begära... Hr Blmlund (Georges Morell), som i tisdags uppträdde för första gången efter en längre tids sjukdom, gjorde af sim roll hvad göras kunde och framsade med god omvexling de flera predikande ställena deri. Den plågsamma scenen i femte akten gjorde han så dräglig som möjligt; och det är allt hvad man kan fordra. Fru Hwasser som Louise var förträfflig i tredje aktens slutscen och i scenen med Blanche i femte akten. Hennes passionerade bön på sednare stället var verkligt skakande. Hr Fredrikson-Guy-Chåtel och fru Swartz-Blanche fyllde båda väl och smakfullt sin plats, ehuru dessa kerakterer ej gåfvo dem tillfälle till utvecklande af något mer gripande :konstnärsskap. Hr Fredriksons fina hållning och lugnt afmätta spel voro isynnerhet passande här. Bland de flera i förbigående inflätade bifigurerna kunna vi ej underlåta att omnämna grefve de Penmarch och grefvinnan hans mor, fom i hr K. Almlöf och . hans fru fått utmärkta framställare. Vissa af hr Almlöfs repliker Iräamsägas på ett sätt, som bär prägeln af verklig fulländning, och hela hans uppträdande vitthar här som flerstädes om den l lugha måtta, den fulländade smakr och den : innerligt godhjertade komik, hvaröfver denne skådespelare förfogar. — Ett par nya dekos. vationer af hr Ahlgrenson, den ena ett land skap i Bretagne, den andra en mekaniskt verkstad, voro synnerligen utmärkt målade: nere ONT

12 januari 1866, sida 3

Thumbnail