Ppraklisk kunskap i sjömansyrket, som för Pstyrman af andra klassen är föreskrifven. Nu frågas: hur är det möjligt att ega praktisk kännedom om ett yrke, som man aldrig idkat? Hvarför lägga en sådan makt i händerna på skolans föreståndare? Hvarför icke låta eleven undergå offentlig styrmansexamen af andra klassen, då han likväl, enligt författningen, bör ega de kunskaper, som härför erfordras? — Några förklenande rykten skulle säkerligen då aldrig kunna uppkomma hvarken om skolans föreståndare eller elever. Den, som aldrig så litet satt sig in i här omtalade sakförhållanden, vet mycket väl att maskinister och eldare aldrig gjort fömqngjenst utan äro — såsom de ock i . M:ts flotta upptagas för — handtyerkare, och på samma grunder som dessa ega rättighet att undergå enskild examen vid våra pavigationsskolor eller af dessa skolors föreståndare prötfvas ega skicklighet till erhållande af ängbåtsbefälhafvareplats, kan äfven hvem som helst, hvilken kan styrka sig ha under ett års tid medföljt ett fartyg, vare sig att detta endast gjort resor mellan Stockholm och Westerås och den medföljande ersonen varit anställd som steward eller ypare ombord, ega rättighet att från någon af våra navigationsskolor erhålla kompetensbetyg att föra ångbåt. Och då nu ett sådant kompetensbetyg (enligt k. kungörel:en af den 2 Mars 1854 samt k. förordningen af den 12 Februari 1864) medför rättighet att föra ångfartyg till Norge, Danmark, Finland, Elbefloden samt till tyska, nederländska, belgiska och franska hamnar till och med Brest — således öfver Östersjön, Nordsjön och Kanalen, ä hvilka vatten verkligen fordras god praktik — så finnes väl skäl till den frågan, om vederbörande myndig heter genom författningarne för navigationsskolorna verkligen sörjt för passagerares lif och andrag egendom såsom man har rätt att fordra. Det är icke tillfyllest att, såsom under de sednare åren skett, skärpa författningarne om ångfartygs byggande och konstruerande; ty fartyg och last kunna assureras, men icke passagerarnes lif, för en ångbåtsresa. Vår ångbåtsflotta tillväxer årligen, och några af. de under sednare åren bildade ångbåtsbolag ha blifvit förespeglade en större vinst på sina resp. ångbåtar, om de till befälhafvare å desamma toge personer, som vore kunniga i maskinens skötsel, hvarienom man kunde inbespara antingen beälhafvareeller maskinist-aflöningen och i maskinrummet använde endast en eldare, tagen direkt från gatån eller plogen och således billig i sina fordringar. — Frågas nu: är det tänkbart att en person skall kunna sköta både befälhafvaieoch maskinistlatsen å ett fartyg, som är däckadt? — Vanligtvis finnes å dessa ångbåtar iogen styrman eller underbefäl — åtminstone ingen examinerad — som för n stund kan öfvertaga befälet. Nu skall befälhafvaren tillse att rormannen (der sådan finnes) styr rätta farleden, tillse (såsom -examinerad och ansvarig person) att fartyget styr författningsenligt vid mötandet af fartyg eller båtar (och sådana äro vanligen flera på mindre farvatten än större), för undvikande af ombordläggning och deraf uppkommande faror, sälja biljetter till medföljande passagerare samt bökföra och taxera dessas medörande :fraktgods — och allt detta under fartygets gån ; i-hbamn skall han utlemna och taga betaldt för medfördt fode mottaga annat dylikt samt i öfrigt sköta fartygets angelägenheter. — När har hän då tid att egna maskin och ångpanna den skötsel dessa fordra, för att icke åstadkomma faror för passagerare? Detta knussel har redan för mänga rederier kommit, som man säger, surt efter, hvarpå räkningvr från mekaniska verkstäder och andra häll bära vittnesbörd och som måhända undvikits, ifall dessa särskilda platser — under och på däck — varit besatta med sina befattningar fullt vuxna ersoner: Dessutom är detta rederiernae sätt att spara utgifter högst vådligt för allmänna säkerheten. Kan icke ångbåten bära sig: utan detta inskränkande i dess skötsel, t nåväl, höj då biljettpriset och frakttaxan, ty ingen må väl för några öre billigare afgift vilja lemna lif och egendom i bänderna på en person, som har så mycket att sköta, att han ej fullkomligt räcker till. Ej heller kan väl någon vilja påstå att icke den, som från barnaären både teoretiskt och pröktiskt egnat sig åt ett enda yrke, skall esitta större skicklighet och säkerhet deri, än den, som .Årån ett gammalt yrke öfvergår till.ett nytt och hvari han, till följd af slappa författningar inom kort och utan praktisk -öfning. kan, erhå:la en af detta yrkes mest -maktpåliggande befattningar. Måhända har ännu ingen olycka skett; som direkt. kan tillskrifvas bristande prak: tisk kunskap hos någon på det i denna uppsats klandrade sättet från navigationskolorna utexaminerad ångbåtsbefälhafvare, som blifvit antagen att föra ångfartyg; men det torde vara skäl att ändra hithörande författningar innan någon olycka sker; ty, ehuru. vi; äro. vänner till näringsfriheten, anse vi det-icke böra gå.derhän, att.det skall kunna stå. hvar medborgare. fritt att kunna; experimentera med saker och ting, der medmenniskors lif och egendom. stå på spel. PDet har blifvit oss meddeladt, att redan för öfver ett: år sedan den då varande navigationsskole-inspektören insåg .de vådor, som med: tiden skulle kunna uppstå af de här ifrågavarande; författniogarnes olämplighet. och att ban då afgaf ett förslag till