bestå. Vi lemna derhbän, huruvida Dagens Nyheter ha träffat rätt. Nog af, han ämnade rösta för förslaget, antingen adeln röstade mot eller för detsamma. Och så godt var det. Biskob Anjou såg en himmelskriande orättvisa uti att taga ifrån de gamla fyrhörningarne en rättighet, som de aldrig hade förverkat. Biskopen mente, att det är bra som det är. Biskopen i Lund mente att man ännu i December 1865 kunde ympa i den gamla goda stammen. Detta visar blott, att ett är at vara biskop, något annat att vara trädgårdsmästare. Man ympar säkrast om våren. Men då tyckte högvördiga ståndet det vara för bittida. Nu i vintren var det alldeles försent. Hade ståndet tänkt derpå i tid, så hade det kunnat bespara sig all denna ångsten. Professorn, numera biskopen, Flensburg, ville ha qvar presteståndet såsom en god surdeg i representationen, men dr Moberger ville utrensa den gamla surdegen, emedan han fann den vara katolsk. Han tänkte belt visst dervid på medeltidens hierarki, som också ville genomsyra allt, både stat och kyrka, tilldess alltsammans blef så surt och stinkande, att det till intet annat dugde än att kastas ut. En ståndsledamot, hvars namn vi nu ej minnas, förkastade det k. förslaget, emedan han ej ville återvända hem med den skamfläcken i pannan att ha röstat för detsamma. Men ser han sig rätt ispegeln, så tro vi att han finner nödigt att tvätta sig om igen, innan han företager återresan. Dr Petrelli erkände bristerna i den gamla representationen och ansåg att justitiestatsministern borde hesiras med en tacksägelseadress för det hen erkänt att det nya förslaget äfven hade brister, men troligen fann han ej tillräckligt många deruti för att antaga det; ty han förklarade sig emot detsamma. Dr Rundgren såg vådor för kyrkan och ville taga på de pelare, som skulle uppbära henne, med händerna, och då han ej kunde det, så fann han intet värn, ingen trygghet för densamma. Lekmannen, statsrådet Carlson måste här taga den famlande teologie doktorn vid handen, hvilken, liksom den blinde griper efter stafven, höll hårdt om de vedertorftiga.stadgar. Hvar är eder tro,.eder förtröstan, I-högvördige fäder, I som skolen lära ändra att förtrösta på Honom som bär himmel och jord uppe med pelare som icke ses, med sitt allsmäktiga ord? Om 1 ändå haden tro som ett senapskorn! Prosten Eklund ömmade så varmt för de båda tvillingssyskonen, stat och kyrka?, hvilkas skilsmessa ban nu såg vara förhanden, att det var riktigt rörande att höra hans patetiska utgjutelser. Det hade onekligen varit ej så litet intressant att få höra de kära tvillingarnes födelseår uppgifvas för att få reda på om de verkligen äro årsbarn. Ty hvem förmår väl följa med det högvördiga ståndets stigande upplysning i alla riktningar! Åtskilligt annat kunde här tilläggas som ett godt bidrag till attföreviga minnet, af högvördiga ståndet, om tiden det med: gåfve. Men innan vi sluta vår enkla min: nesteckning få vi ej glömma Fierpdoktorn, -hvilken, ehuru han-som oftast ?naggas? af kyrkoherde Otterström och castigeras? af den nykomnaöstgötadoktorn, likväl ej snart låter modet sjunka. Afvenshan sjönk dock betydligt ihop. Han var vida mindre -morsk de sista dagarne, väl vetande, att han icke lång tid hade. Han -tycktes ana, att högmod går före fall. Diskussionen blef, ju mer det afgörandeögonblicket nalkades, -alltmindre högstämd. Hela högvördiga ståndet sväfvade länge emellan fruktan och hopp. -På adelns afgörande väntade man med otålighet och tvekan. Adeln skulle: gå förut, sedan skulle de högvördige beskedligt följa efter. Så var-beslutet. Men hvart tog den mycket omordade sjeliständigheten och samvetet vägen? De togo begge: till flykten. -Denförra tann herberge på riddarhuset och det sednare smög sig in i det rymliga colleetiva samvelet, ty detta lemnades qvar i: ståndet, då biskop. Briovg begaf sig åstad till Linköping: Nu, sedan dessa stöd fallit, stod det .arma högvördiga-ständet vacklande, än hit än dit, hvilket man tydFgt kunde märka, dä sjelfve pastor primarius, som annärs ej förtalar sig, yttrade: Röstar adeln ja, så röstar också jag ja; röstar. deremot. adeln nej,.så röstar ifven jag nej. Sie transit gloria cleri! Biskop Fahlerantz kom-under-de-ödesdigra dagarne hufvudstupa till riksdagen;förmodligen för. att, när den förutspådda . vådliga yekstloden, kommer, i sin välinredda Noaksark öppnas en fristad: för de. husville ständsbröderna. Vi skola en annan gång till de förskräcktas lugnande meddela ett utdrag af samma Luthers bref, hvarur statsrådet Carlson meddelade, några sköna tänkvärda ord, ehuru. vi förutse, att åtminstone doktor Rundgren ej låter lugna. sig, förrän han funnit de fasta former, de starka :ispelare, som han kan se och taga på med begge händerna. Vissa naturer äro så beskaffade, att de ej. kunna trifyas och finna ro i något annat Jugn än det, som liknar ett:fruset vatten, eller fiona någonting. vara fast och illförlitligt, som. ej. derasegna händer, vore de än. aldrig. så klumpiga, varit. med om. s-(Insändt.)