fa densamma. Man kan ej annat än belaga, att den gamle hederlige och hedervärde doktor Sandberg genom sin anslutning till det prelatensiska partiet i denna riksfråga lät förleda sig att utkasta en så farlig-krok, på hvilken det högvördiga ståndet, trots det myckna ordandet om sjelfständighet och mogen öfvertygelse, så begärligt nappade. Det hjelpte icke att från den liberala fraktionen protester afgåfvos mot detta på sidan om riksdagsordningen gående och ståndet djupt nedsättande förslag, hvilket erkebiskopen dock fann för gudtatt ytterligare utbilda. Om bondeståndet tillåtit sig att fatta ettsådant beslut, hade derom varit mindre att säga, men att ett stånd, som vill anses företrädesvis representera den högre bildningen och ivtelligensen samt framför allt sjelfständighet i tanke och handling, det kan icke annat än förundra en hvar, som har något begrepp om hvad det vill säga att vara — fri och sjelfständig. — Man kan säga, att det :högvördiga ståndet med detta obetänksamma beslut frambar offret af sin politiska sjelfständighet och dermed afsade sig alla vidare anspråk på att anses deraf vara vidare i-besittning. Men när diskussionen öfver rtepresentationsfrågan väl var -börjad och satt i gång, så fick -man detta oaktadt höra än den-ena än den andra tala vidt och bredt om den snö som -föll:i:fjol och som-redan hade bortsmält. -De-begynte åter :aflägga sina försäkringar om -den stora samvetsgrannhet och sjelfständighet, hvarmed-den stora lifsfrågan af dem skulle behandlas, liksom bade hvarken de sjelfva eller någon annan haft den ringaste aning om att de:-tappat bort de-kosteliga -klenoderna, hvarom de så mycket ordade. De liknade vissa :filantroper, som ;hafva den mest öfverflödande -kärlek tungan, långt sedan kärleken förkolnati jertat. Den :Rundgrenska demonstrationen -emot konunvgens proposition om-statsverkets.behöf var, vid riksdagens öppnande, ej heller egnad att sprida nägon-glans öfver det högvördiga ståndet. Redan denna: första krattansträngning beredde det-ett nederlag, som åtröljdes af allt betänkligare och allt mera förödmjukande bedrifter. Den grefliga föreningslänken emellan adeln och högvördiga stävdet kunde lika litet -stärka det -som svagt var. Det var ett sannt ord; som domprosten Bonden yttrade, att ständet numera ej hade vågot annat att berömma sig. af än sin svaghet. Svagheten tilltog -med hvar dag alltmer och mer, tills den ena-lemmen efter den andra domnade bort. Dr Mober: fa bäde bemärkte och anmärkte, att trötteten och vanmakten sträckte sig från fotabjellet ända upp till hufvudet. Han använ: de ett starkt irriterande medel föratt söka pigga upp de domnande ledamöterna. De qvicknåde till för nägra ögvnblick, blodet sattes i ett snabbare omlopp, men steg snart uppåt hufvudet och förorsakade yrsel. Dessa symtomer märktes tydligen under den fortsatta diskussionen genom tankeoredan, som i en och annans föredrag uppenbarade sig. I detta snarlikt somnambuhstiskatillstånd frigjörde sig förunderligt nog divinationsoch profetians gäfva, sä att än den ena än den andraaf det högvördiga ståndet be gynte profetera och tala med tungomälj och nu uppstod deraf en riktig spräkförbistring. Egendomliga, splitternya dogmatiska och kyrkhistoriska begrepp fick man lära af det lärda, högvördiga ståndet. -Så t. ex. visste biskop Annerstedt att göra be: greppet protestantisk -såelastiskt, att han deruti kunde inrymma-sekteraf:alla-möjliga denominationer. Så riktar -riksdagspolitikendet teologiska vetandet.;Men visronerhas område är Obegränsadt. Att den olycksprofeten doktor Ternström eller, för att ur erkebiskop Reuterdahls-bekanta -sätdebref till honom --låna epitetet mördengeln, att-han, denne väldige siare med sjunde basunen för munnen utstötte-ett trefaldigt ve öfver det nu antagna kongl. representationsförslaget, förundrar ingen, som vet att Metternich ärhans: man, hans hjelte, hans ideal. ?Vår nuvarande? (den gamla) representation?; så försäkrade han, Pär den väckraste, den bästa pågot:fölk eger. Här måste man med talaren fråga : ?Hvart tager hu intelligensen, omdömesförmågan vägen??Jo, den: for-sin kos-och kom sen aldrig igen. --Hans sista ord -voro dessa: Jag har med ed förpligtat mig att försvara det konungsliga väldet, hvilket nu synes Kotadt:; Jag är kallad att värna, icke att afskaffa de fyra: ständen.? Och likväl afskaftades de. Får se, hur det kan gå med konungamakten, sedan mordengeln är borta. En annan skänsk ledamot af högvördi ståndet, dr Falck, fann det vara ett sjeltmord att upplösa den väckra konstrike fyrdelningen. j fall talaren får lägga sista handen vid den afsomnade katekeskormitens arbete, så drager han helt visstförsorg derom, att litet Boströmsk filosofi kommer derin med och att småbarnsskolan får ett mera utvidgadt begrepp om sjelfmörd vidförklaringen af5:e budet, liksom biskopeniStrengnäs har lemnat ett värderikt bidrag tilbvidgande af det kyrkohistoriska vetandet. Dr Säve tviflade på uppriktigheten hos dem som önskade en representationsförändring men motsatte sig det hvilande k. för: slaget, Det var naturligt. Ingen söker gerna den perlan bländ pölitikens -stenskärfvor. Prosten Bergvall hörde till derädda. Han fruktade för demosråtien,; för absolntistiska makter och för tidvingspressen, som skulle af: och tillsätta Ministören och göra konunu till en krönt slaf. Prosten Palmlund ckades ej med sitt lugnande föredrag befria hönom från denna-vräldomsfruktan. Men tänk, bvilken blutndet af värgoda minister och vår goda kondvg att derpå icke bafva tänkt! Men det kom väl helt enkelt deraf, att hvarken på tronen. eller på taburetterna sitta några harar! Dr Lundberg hade varit en: afrde tveksamme, met håns tvekan hade försvunnit fr den hos honom på sedhaste tiden uppkomna fruktan att komma ien obehaglig och ofördelaktig ställning till församlingen, om han motsatie sig det kv förslaget. Om