varit en god son mot er och en god vän och broder emot mig, ända sedan vi lärde gå Jag tror att den onde måste hafva farit ir i mitt hjerta, men jag skall köra uthonom antingen han vill eller ej. Jag säger, at Robert skall ha flickan, min gubbe, oct mer än det, jag har en tusen pund i reda penningar i WaHipgford-Benken ; dem skola de hafva att sätta bo och få sig en farm med: det är litet nog att gifva Robert — jag är honom skyldig mer än så för Drayton, att icke tala om många års vänskap och välvilja. Så der ja, nu ämnar han börja gråta, tror jag. — Bob, gråt icke, för Guds skull; jeg kan ej uthärda att se en man gråta.? Det är du som narrar mig till det, Rose, som berömmer mig just när alla tyckas vända sig emot mig.? ?Du gråter sjelf, Rose?, snyftade mrs Hathorn. firOm så är, känner jag ej af det, sva rade mrs Mayfield. Rachel darrade — men hon sade med sin låga, stadiga röst: Vi gå härifrån af egen fri vilja, mre Mayfield, och vi tacka er på det högsta för denna vänlighet och för allt — men vi måste gå.? ?Ni älskar då icke Robert?? ?Nej, mrs Mayfield?, sade Rachel med en min, som om hon bekänt stöld eller helgerån, jag älskar icke mr Robert!? och hon sänkte sina ögon med deras långa mörka fransar mot golfvet och väntade sin dom. Säg det ät karlärne?, svarade Rose, ?men icke kan ni slå blå dänster i ögonen på en qvinna, min lilla vän.? ?Den unga flickan är den erda ibland er, som her ett grand af sundtförnoft, sade gamle Hathorn sträft. Hvarföre låter ni