fall ej kunde underlåta att draga en bibana äfven till Carlstad, hvilken i anseende till den mycket brutna marken deremellan och Norum under en sträcka af 2!2 mil svårligen kunde utföras för mindre än 2 å3 millioner, hvartill borde läggas den större kostnaden för norra linien at 1,150,000 rdr, förutom bibanans egna kostnader. Vidare har blifvit påpekadt, att äfven om norra linien skulie hafva företräde, punkten Norum ingalunda ä densamma är den närmast belägna, utan Mosserud (1 mil östligare), genom hvars antagande den direkta vägen mellan Carlstad och Filipstad skulle förkor tas med en hel mil, i förhållande hvartill äfven kostnaderna blefvo mindre. Dessutom har bliivit framhållet, att en bibana med förmodligen samma kostnad skulle kunna dragas till södra linien, t. ex. vid Ölme, som till norra lnien vid Norum; afståndet är visserligen 23 mil längre, men terrängen är så mycket bättre, att kostnaderna, enligt hvad nyss afslutade undersökningar gilva vid handen, lära blifva 170,000 rdr mindre, än för Norumsbanan. Skulle detta bekräfta sig, synes frågan på ett enkelt sätt löst. Emellertid finnas mänga, som betvifla möjligheten för en bibana till bergslagen att bära sig. Som man känner, existerar redan förut en god och mycket anlitad förbindelse-linie af kanaler, insjöar och jernvägar mellan Persberget och Filipstad å ena sidan samt Kristinehamn å den andra, på hvilken större delen (man har uppzgifvit närmare 34) af bergslagens produkter (hufvudsakligen tackjern) utforslas. Af de sistnämnde föres åter en mindre del till vestra Wermlands hamnar samt derifrån uppför de stora vattendragen till de bruk i nämnde landsdel, der de i anseende till bättre koltillgång kunna förädlas. Återstoden af bergslagens produkter forslas på hjuldon vesterut, dels såsom malm för att bläsas till tack jern vid de mestadels öster om Klarelfven belägna hyttorna, dels såsom tackjern till de tå i samma trakt befintliga bruken. Det är dels för att underlätta transporten af dessa produkter, dels för att bespara en annan del krokvägen öfver Kristinehamn och Wenern, samt slutligen för att äfven under vintern, då sjöförbindelserna upphöra, skaffa bergslagen tillträde till det stora jernbansnätet, som norra liniens och Norumsbanans anhängare verka, Men de hafva dermed äfven ett annat syfte. Utgående från den synpunkten att i östra Wermland finnes en outtömlig tillgång på jernmalm, då koltillgången deremot beständigt förminskas, men. i vestra delen af landet en riklig tillgång på kol, då jernet deremot saknas, tro de ati genom en direkt jernvägsförbindels emellan båda produktionsorterna icke allenast skulle ästad komma en särdeles blomstring i jernförädlingsindustrien och höja skogarnes värde, utan äfven jernvägarne genom den lifliga vexeltrafiken mellan båda produkterna erhålla tillväckliga medel till underhåll och amortering af snläggningskostnaderna. . Detta är grundtanken i den vid förra Wermlandsandstinget nedsatta jernvägskomitas betänkande, på hvilket äfven innevarande ärs landstings pluralitet grundat sitt beslut. Mvt dessa beräkningar har man likväl invändt, att om äfven den påräknade koltillgången skulle finnas, allenast en at de båda rörelserna kunde ega rum, nemligen att antingen kolet fördes till bergslagen eller också maimen fördes till koltrakterna, då således den dubbla vexeltrafiken blefve omöjlig; ej heller kunde tackjera gerna föras till skogstrakten, då malmen just derstädes ekulle blåsas till tackjern. Emellertid har man ifrågasatt hela den antagna koliillgängen i vestra Wermland; man har visat att skogarne derstädes genom dälig hushållning länge blifvit afverkade utöfver den årliga tillväxten, hvarigenom de på sednare tider både förminskats och försämrats; skulle någon afverkning i ännu större skala än hittills ega rum, kunde man motse deras snara undergång. År så förhållandet — hvarpå man knappast kan tvifla, då man läser den häröfver af en jägeriembetsman afgifna officiella rapporten, som ännu ej blifvit vederlagd — då förfaller naturligtvis hela den ofvananförda beräkningen angående den genom koltillgången uppkommande lifliga trafiken. För bibanan återstår då blott vinterrörelsen, samt under den blida årstiden trafiken med den mindre del af bergslagens produkter, som hittills på hjuldon förts rägra mil vesterut samt sjöledes från Kristinehamn till vestra Wermland äfvensom någon uppfrakt. Nu är frågan, om denna trafik kan blifva så stor, att dess inkomster kunna bestrida icke allenast driftoch slitningskaostpaderna jemte ränta och amortering å bibanans av läggningskapital, utan äfven upp väga de större kostnaderna för norra stambanan, plus bibanan till Carlstad, Viharfva i detta hänseende tagit kännedom om vermländska jernvägskomitens egna beräkningar, och af dem vill det nästan synas, som om norra liniens och Norumsbanans anhängare sjelfva misströstade. Bruttoinkomster för bibanan är upptagen till 147,507 -rdr rmt; 6 procent i ränta och amortering ä den sörst till 1,800,000 rdr beräknade andlägg ningskostnaden utgör 108.000 rdr; antager man nu 60 procent af bruttoinkomsten för trafikkostnad och underhåll, hvilket likväl af många anses för litet, så gör detta 88,504 rdr, eller tillsammans en årlig utgift nf 196,504 rdr, hvadan en årlig brist af 47,997 rdr uppstår; ja, om man äfven ej antvoger trafikoch sluningskostnadena till mera än 40 proc., såsom från ett håll blifvit påstädt, så uppstår dock en årlig brist af närmare 20 000 rdr. Men nu uppgr anäggning-kostnaden icke till 1.800,000 rdr, utan till 2,258,000 rdr förutom driftmaierielen, hvadan den ärliga förlusten må