ger han reda. på allt som rör henne, och er dränggosse Tom har 0. mig att Robert är så kär i henne som en ko i en kalf. Han kär i den der Rachel! Nej, det är inte möjligt! cÅh, Rachel är en vacker flicka, om vi komma på det kapitlet. uSå är hon med, funderade mrs Mayfield; och i ett ögonblick blefvo många omständigheter i Roberts uppförande mot henne klara vid skenet af det nya ljus Hickman gifvit henne. Hon gjorde en ansträngning och återvann yttre fattning. Nå, sade hon stolt, hvad gördet mig? Icke just mycket, hoppas jag. Gif mig er hand, Rose; jag bryr ig inte-om någon flicka mer än ni. Och sätt ut dagen, om ni vill vara så god. Nej, nej!t utropade Rose Mayfield, nära att gråta af förargelse. Jag vill ej gifta mig med någon af er karlar, ett följe af skälmar och dumhufvuden. Och om detär sannt, så tackar jag er inte för det ni talat om det. Ni är en slug, illasinnad sqvallrare, och jag bryr mig inte om hurn ofta ni rider mitt hus förbi utan att haka tygeln vid grinden, Dick Hickman. Hickman bet sig hårdt i läppen, men beherrskade sig. Hvad, skall jag utstå allt detta, för att Bob Hathorn ej har så god smak som jag? Bör jag få lida för hans därskap? Åh, det är inte för det, tro ej det! Men jag vill inte ha en älskare, som har störtat andra qvinnor; det har ej lycka med sig, minst sagdt. Och allt det här, för att en flicka kastade sig i armarne på mig en vacker dag, Seså, jag är inte så sträng emot er. Jag hör nog också historier om er, må ni tro; men jag bara skrattar — jag. har allt hört kent om Frank Fairfield och er, (Mrs aytield spratt ofrivilligt till.) tHvarken ni eller jag äro några englar, ser ni. Hvarföre skola vi vara stränga mot hvarandra? Mrs Mayfield afbröt honom, röd som en eld: