Hvad särskildt angår sjöfarten bör man kunna vänta följande förbättringar, som i sanning icke utgöra småsaker, nemligen att skepparen i konsuln ser och verkligen finner en opartisk person, bekant med de 10kala förhållandena, som både vill och kan utreda alla de många tvister, som tyvärr äro oundvikliga, än med det främmande landets mvndigheter, än med lästemottagaren eller afsändaren. Deribland nämna vi särskildt frågan om liggedagarne, hvarpå skepparen nu nästan: alltid blir lidande, och det just dertöre att han står ensam i ett land hvars språk och lagar han ej känner. Vidare kaa konsuln vara sjöfarten till väsentlig nytta genom att upplysa den oinvigde Sian om platsens kurs och penningförkällanden vid frågan om fraktremisser eller andra penningtransaktioner, då det nu deremot stundom händer att frågor i denna riktning besvaras med en sxelryckning eller dylikt som gör skepparen ängslig, och hvaraf följden gerna blir att affären går genom konsulns händer mot en passande provision (!) för ett under andra omständigheter alldeles onödigt endossement at de köpta vexlarne. Ibland gär det bra äfven om skepparen på egen hand verkställer sådana penningoperationer, men det finns ock många bevis på motsatsen. Antalet deraf skulle dock betydligt reduceras och bätte kurser betingas, om större lokalkännedom stode skepparen till buds. I fråga om de förenade rikenas exportoch importhandel är det påtagligt att saken skulle vara af väsentlig nytta. Det är visst sannt att det blir hvars och ens egen sak att sörja för sig, liksom köpmannens att sörja för sina egna affärer; men om allar intresse kunde förenas genom den hjelp, som måste lemnas den enskilde, blir, ju det hela vida bättre. Köpmannens hufvuduppgift att åstadkomma det största möjliga ?plus? mellan inköp och försäljning, gör ut den mera omtänksamme eller insigtsfulle tör inköp eller försäljning söker de marknader som ligga varans produktion eller konpsumtion närmast; och just der är cet som skickliga konsuler med sina upplysvingar kunde vara handeln till största nytta. Ty just om dessa marknader är det i främmande land så svårt att få tillräcklig kännedom att mången måste afstå derifrån af brist på nödiga upplysningar. Visserligen blir varan, som skall köpas eller säljas, i allt fall köpt eller såld, men då på indirekt väg, hvarför också affären blir mindre god, alldenstund de goda engelsmän, hambnrgare m. fl., som då bli mellanmän, naturligtvis skola hafva något för sitt besvär. Särskildt för vår export torde det dock vara af änön större vigt att anskaffa nya marknader samt ökad afsättning af våra produkter på ställen der de förut blott undantagsvis varit kända. Ett sådant sökande efter nya afsättningsorter har heller knappast någonsin gjort sig så gällande som nu, emedan de förenade rikenas hufvudsakliga exportartiklar — trä, jern och stål, samt fisk för Norge — lida under trycket af en öfverproduktion, hvars följder ofta äro mycket sorgliga. Ehuru de hittills bekanta ge vanligaste marknaderna för dessa artiklar onekligen i ea förvånande grad ökat sin konsumtionsförmåga, har denna ikväl icke på det hela kunnat hålla jemna steg med produktionen. Detta gäller isynnerhet om trälaster, emedan införandet al ångsågar medfört en onaturlig ökning af skeppningsvirke. Såsom -ett glädjande be: vis på våra huivudexportartiklars verkliga värde kan dock anföras, att de vunnit bi fall nästan öfverallt der de blifvit introducerade och att importen beständigt ökats der icke onaturliga tu;lsatser eller andra hinder legat i vägen. Det måste säledes vara stäldt utom allt tvifvel, att dessa exportartiklar, om slumpen förr eler sedoare liksom hittills gör dem bekanta på främmande orter, der bli eftersökta; men det är dock orimligt att lemna en så TiptR sak åt slumpen och en aflägsen framtid. Tvärtom böra vi väl sjelfve arbeta för detta ändamål, och det torde väl vara obestridligt att det allmännyttigaste medlet derför är våra konsulers ointresserade rapporter öfver inoch utförsel, samt deras upplysningar om lokala: förhällanden på för oss mindre bekanta marknader. Häremot torde måhända invändas att en indirekt handel via London, Liverpool, Hamburg och med främmande länder, har sin naturliga förklaringsgrund i våra små förhållanden, som af många artiklar ej tillåta att importera eller exportera hela laddningar, helst sådana som ha en mindre förbrukning ; men det har redan visat sig, att våra hufvudsakliga exportartiklar med fördel kunna i hela laster försändas öfver oceanen, samt att isynnerhet trå och jern i förening lemna förträffliga resultater, i det frakten påjträlasten blir betydligt billigare derigenom; att man tager jern och stål till barlast i fartyget i stället för gråsten. Vi tillåta oss anföra. några bevis på huru eftersökta trävaror kunna blifva, om det en gång lyckas göra utländningen bekant dermed. Sålunda var det t. ex. först 1858 man allvarsamt började skeppa svenskt trä virke till norra Spanien, och nu ditsändas årligen 70 å 80 laster med utsigt till betydlig förökning. Mans torde: väl kunna finna någon orsak till denn afsättning i anläggningen af de spanska jernvägärne; men om våra trävaror icke förr begagnades der, så är egentliga orsaken dertill att man aldrig försökt att vinna afsättning för dem på det hållet. För omkring 10 år sedan var en nordisk