-STOCKEHOLM den 9 Jan. De förenade rikenas konsulatväsen. Rörande detta ämne innehåller norska Morgenbladet en artikel, författad af en pergon, som längre tid varit bosatt utomlands, och hvilken synes förtjeot af uppmärksamhet: Såsom ett bihang till hvad på sednare tid blifvit skrifvet 1 såväl den svenska som norska pressen om önskligheten af några konsulaters upprättande i Kina, Japan ete. semt en i samma riktning utgången uppmaning till bildande af exportföreningar, tillåter man sig att framkomma med några på erfarenhet grundade upplysningar om vårt konsulatväsendes nuvarande tillstånd, om sättet för dess förbättrande, och slutligen om de deraf härflytande sannolika fördelaroe. Då här är meningen att tala om vårt konsulatväsendes dåliga beskaffenhet i allmänhet, med deraf ofta uppkommande skadliga följder för handel och sjöfart, måste uttryckligen anmärkas att bland våra konsu ler finnas många dugliga och nitiska män, hvilka således ej böra känna sig sårade af hvad vi kunna komma att säga. Om man ger akt på hvilka personer som i allmänhet bekläda våra konsulater eller eftersinnar orsaken hvarför de eftersträfvat sådana befattningar, skall det knappt kunna förundra någon att vär skeppsfart och handel från detta håll mötes med så ringa ibtresse och så stor likgiltighet som nu är händelsen. Att bli svensk-norsk konsul anses helt naturligt nästan öfverallt mera som en ?hederssak? än något annat, och detta är ingenting underligt då man vet att inkomsterna i många fall knappt betäcka utgifterna. De sökandes mål är således för det mesta titlar och hvad som dermed kan stå i förbindelse. Men detta torde dock icke vara den enda källan till det onda. -Konsulatväsendets förfall och den opålitlighet som der råder ha väl närmast sin grund i innehafvarnes ?dubbelhet? och deraf följande beständiga konflikter mellan egna och konsulatets intressen. Man har nemligen vid besättandet af sådana tjenster — ofta af nödtvång — företrädesvis fästat sig vid sådana sökande som varit chefer för större handelsfirmor, och specielt för handelshus som haft direkta affärer med Sverge och Norge; men vi tro att båda dessa vilkor verka just motsatsen af hvad man dermed åsyftat. Ty den som något känner till hvad chefen för ett större handelshus har att tänka på, vet också att han har ailtför liten tid öfver för att sköta ett konsulat som sig bör ; ochden andra omständigheten, att han sjelf har affärer med Sverge och Norge; ger blott ökad anledning till konflikter mellan firmans och konsulatets pligter, vare sig i fråga om räd — till en skeppare, som blifvit adresserad till handelsfirman, eller till en af konsulns grannar (koukurrenter) — eller i fråga om de merkantila rapporter som tid eliter annan böra insändas till moderlandet. Exempel på missbruk i båda falJen torde mången ha i friskt minne, men meningen med dessa rader är icke att utpeka någon enskild person. Skulden för allt detta oskick kan hvarken kastas på dem som haft med befattningens tillsättande att göra eller på någon annan, utanden är endast och allenast att söka i sakens förvända organisation. Det finnes väl knappast mer än ett sätt att afhjelpa det förfall, hvari de vigtiga konsulatbefattnipgarne kommit, och detta är alldeles icke nytt, ty mänga nationer ha redan längesedan användt det, nemligen att tillsätta fasta och aflönade konsuler der sådana äro af nöden, och för hvilka det är ett hufvudsakligt vilkor, att hvarken sjelfva göra affärer eller vara på något sätt intresserade deruti. Skulle det nu efter mogen pröfning visa sig rädligt och gagneligt för Sverge och Norge att också adoptera detta system, så kommer man omedelbart till frågan : ?Hvarifrån skola medlen dertill-tagas?? Utan tvifvel vore det mest tidsenligt att sådanå medel utginge af de förenade rikenas budget. säsom fallet hittills varit med de få nu varande fasta konsulaterna; ty förutsatt att saken länder till de förenade rikenas nytia, så skulle ju dessa penningar återkomma mångdubblade på indirekt väg. Men stora anslag möta vanligen starkt motståud hos riksdag och storthing, och derföre kunde man föreslå att -tminstone en del af ut gifterna utkräfdes af Sverges och Norges sjöfert och handel, hellre än att frågan af sådan orsak skulle falla. Men då man i vära dagar just arbetar i motsatt rikining, kan man vara beredd på ett starkt harskri från våra skeppsredare. Och rederierna ha till en viss rad rätt, ty hittil!s ha de sällan erhålit nägon equivalent för de penningar, som de utbetslt under denna form; orsaken dertill tro vi 0ss likväl redan ha antydt, och vi bedja för öfrigt herrar skeppsredare och köpmän öfverväga, om ej de sannolika resultaterna af ett ordentl-gt orgsniseradt konsulatväsende böra föredragas framför den tvifvelaktiga nyttan deraf i dess nuvarande skick: r Med stöd af den erfarenhet man har om svenska och norska embetsmins samvetsranna uppfyllande af sina pligter i allmänhet, samti om den rättvisa, regeringen i de flesta fall visar vid utvämningar af embetsän, bör man man med säkerhet kunna på. NIPTSERINIEESTE SUPEKAt BOTSEL FIRSPNN en Si LÄNS