det har till oviikorlig följd, att man snar önskar återhöra dessa underbart rika ska pelser, men cå med klarare begrepp, me ännu innerligare vördnad för den tonskald hvars like ett helt århundrade ännu ick mäktat ånyo framställa. Sanning blir allti sänning. Ibland de sinom tusende, hvilk: i all välmening och i möngfeldiga riktninga arbeta med notpennor, finnes dock numer: ingen enda, om hvilken Jean Paul, mec skäl, kunnat säga: Hvarje tanke var er känsla.? En mängd af Jahn vid tillfälle instucknt historiska anekdoter skydda äfven de este tiska betraktelserna för faran att blifva om sägningar, åtminstone till sätt och skick De uppehålla textens konstnärlisa lif, så at den städse förblifver frisk och tilldragande. Eller är det kanske icke roande attläsa. utt det frunlimmer, som, vid sjuttoir års ålder; första sången sjöng och spelade Pa. mina, Anna Gottlieb, född 1774, sedermerö eom 68-ärig matrova fick bivista Mozarts festen i Salzburg år 1842; ja till och med, ännu äldre vorden, det jubileum, som firades i Wien på Mozarts hundraåriga födelsedog år 1856? Har väl någonsin en: konstvärligt märkvärdigare jubelimagister funnits till, än Mozarts första Pamina, den qvinna, för hvilken: han hade skrifvit duetten: När kärlek. tändt en ynglings bjerta?, — arian: Himmell. ack! han mer ej brinner?, — trion: ?Skall jeg min älsklipg mer ej se?? 0. BV. — — Tryck och papper äro särdeles vackra, ja så vackra, dt Pri läser boken dubbelt gerna. Hir Norstedt Söner förtjena ett värmt erkännande deref, att de, säkerligen mera för den goda sakens skull, än för perspektivet af en betydlig vinst, låtit ett så omfångsrikt verk som Jahns äfven till ytan uppträda festligt smyckadt och en Mozart värdigt. Abraham Mankell. Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre härad i Östergötland; af L.F. Rääf. Fjerde delen: Kyrkliga förhållanden m.m. (Örebro 1865:) Om vi sade, att det bekanta arbete, hvars fjerde del härmed anmäles, vore en underbållande bok, gkulle författaren sjelf vara den förste att jäfva våra ord: han säger i ett motto uttryckligen ifrån; att han ej skall behega hvilken läsare som helst, liksom icke heller hvilken läsare som helst kommer att behåga honom. Den stora allmänheten, som på populära föreläsningar och i lättlästa skritter rår vetenskapens resuliat framlagda för sig. såsom angenäma smakbitar, kan lätt förvärfva den föreställningen, att vetenskapsidkaren utan bekymmer och ansträngningar stiger. från den ena klarheten till den andra, att hans vetenskapliga lif alltigenom äx en vistelse på soliga -böjder, der han endast behöfver utsträcka sina händer, för att nå de stora vetenskapliga resultatens gul!dfrukter. Det minsta sysslande med hvilken vetenskap. som shelst -skoll-semellertid skingra detta misstag. Snarare kan vetenskapsmeannens Jif jemnföras meddagåkarlens, med dess: tunga ch triviala mödör, dess älis serviendo consumor?, och endast sparsamt komma de ögonblick, då den halfdager, hvari han mestadels vistas, utbytes mot ljuset ef bågon vy sånnings uppenbarel-e: Har vetensköpen sölbeglänstä höjder, så bar den ock: stepper, dem det fordras kärakter till att. öfvergå. Sådana vetenskapliga stepper, som vi antydde, äro bland andra de förarbeten, utam hvilka, så fattiga och magra de må före: fallå, den historiska vetenskapen mer. eller mindre, värmar sig det pråliga strunt, som betecknats-med benämningen historisk konstruktion?: Om vi derföre säga, att nu fö: veliggande srbete till större delen har en viss litterär stepp-kärakter — Nkväl kan okflanören äfven der träffa de nöjsammaste vaser — så fär detta ej.tagas som klander: letta arbete kan och vill: ej hafva-någon innan. I sitt slog är det ett mönster-arbete, och föranleder blott den önskan, att rätt nånga delar af vår dyra fösterjord mätte blitva behandlade med samma flit, intellisens och kärlek, som: Ydre härad här: blifvit: Man kan jemnföra-dylika historiskt.opografiska detaljbeskrifningar med naturvetenskaperåss Mikröskopiska undersökningar, genom .hvilka dessa, efter att-ha lemnat de förnäma och tomma spekulationernas stråt, vunnit sä många begrar: Visan. föra endast ett exempel, på hvad blott en iten plägsed kan ibnebära och hvilket tillika visar huru en vetenskapsman — liksom konung Midas förvandlade ailt till guld, som han rörde vid — kanstilldogogöra sig drag, som för. den .-profane förefalla. likgiltiga, I Linköpings stift och på Gotland, som foriom lydde derunder (äfven under den tid sotland tillhörde Daumark — ett litet märkigt stycke praktisk skandinavism!) eger den sgenheten rum, att afträdaren at ett hemnan har häfdens rätt för sig att bruka och eså höstjorden och efter ein alflyttning ippberga hennes gröda. Hr Rääf jemnför letta med den så kallsde afskedsskörd, som orukas i en stor del af England och erinrar lerom, att kardinalen Nikolaus af St. Alvan (N. Preakspeard, som höll det allbeanta kyrkomötet i Linköping 1152, var enselsman — och har dermed måhända lem1at-ett nytt bidrag till historien om det inlytande, den engelska kyrkan utöfvat på Sverge. Men icke endast häfdeforskaren har ynd att göra bland de många materialier, ir Räät hopstaplat.. Då, för att taga ett :xempel ur högen, i N. Wij kyrkobok läes, att Anno 1699 giorde ohyra, stora grå naskar, sädan skada på höstsäden; att på ithskilliga gärden icke lembnades nogot strå svönt, icke grässroot i åkern, uthan han var såssom intet. sådd. Intet kunce man vetta att förekomma. slik ohyra: sombliga körde upp rogstämmen och sådde, och der ans ingen ohyra, uthan rogen blet wäll benållen; Somblige sådde andra gången något ör Matthesmessa. på samma åker som fel les, och der blef och så mycket wacker, ty hyran war då mästedels förtärd! af fogell, ch den igen war hade ingen kraft mehr? — så får ornithologen ett intyg för foglar