EE BRAY VE ESR PPM MS I andras, och samtidigt dermed lugat och vär digt försökte att sansa den, hvars lynne och föreställningar drifva honom m utom det skickliga — tro mig, i sådant fal skulle def gå bättre med flottans utveckling — till gagn för individerna säväl som fo. sterlandet. LITTERATURTIDNING. Innehåll: 0. Jahn, Mozart. — Rääf, Samlingar och anteckningar till en beskrifning öfver Ydre bärad. — i Ewald, Johannes Falk... — Nordenilyaoht, Die schwed:sche Staatsverfassung: — Litteraturoch konstnotiser. W. Å. Mozart. Af Otto Jakn. Öfversättning af O. Strandberg. 2 delar. . (Stockholm Norstedt söner 1865.) i Namnet Strandberg har i vår litteratur en särdeles god klang, men tillika en ?flertydigt. Hvem känner icke C. W. A.och C. 6. Sirandberg? Här uppträder emellertiden nys flitig och-skicklig penna, hvars initialbokstaf är 0: Detta är ju eamma förnamn som tillhör vår älsklige trubadur: Olof-Tamino Strindberg. Visserligen är det ock han, som öfversatt detia Jahns arbete, densamme, som i Mozarts (enligt Beethovens yttrande) största verk: Trollflöjten så ofta förtjust oss genom den evigt unga sängen: SAck, detta är en engels bild!4 — han; som mot den mystiske Iris-tjenaren slungat orden: SDå är alltsammans: hyckleri 4. — densamme, com, med den ömhet och mjukbet i klangfärgen, hvilken i hela touriket endast och allenast står ep, icke i Paris dresserad, utan på Guds eget varde tillkommen tenorstämma till buds, frågåt de osynliga väsendena: Lefver Pamina än?4 Det mäste vara en egendomlig, en lycklig, känsla, att, sedan man sjelf, såsom OlofTsmino, under långa år varit en af de ypperste presterna i det Apolio-tempel, der icke röst-konstmakerier, utan hjerthg; verklig, melodisk. sång, diktad af en Mozart, utgör hufvudsaken — till på köpet veta sig hafva offrat tid och möda åt syftet, att göra det bästa, som om ens poetiska idol blifvit skrifvet på utländskt språk, tillgängligt jemväl för fäderneslandets stora allmänhet. d Men öfversättaren förtjenår beröm ick blott derför att han, utan äfven för huru han öfversatt. Jahn är väl återgifven. Pill vinst för det hela har en och annan förkortning af. tyskens. SWeitschweifigkeitt vidtagits, och egna sunda anmärkningar aföfversättaren saknas ej heller, : Ke SS Att Jahn är det bästa hittills af verklig såkkännare om Mozart skrifna utförliga arbete, är i tonkonstens vetenskapliga verld en bekant sak... Men äfven en. hvar, fom endast i egenskap af dilettant studerar: tonkonstnärliga verk, skall deruti finna ej blott ett nöjsamt tidsfördrif, utan jemväl en Tik undervisning. Jahn är hävryckt af Mozarts herrlighet, men han fått.bibehåla sitt fulla förstånd och talar städse son sund menniska. Sådana förrycktheter som vissa ibland Beethovens loftalare skrifver han icke: Utrop t. ex. som dessa:: SSinfonien (Beethovens nionde) Sär en menniskorna lyckliggörande företeelse. utan exempel i verldshistorien?; — eller: SNionde sinfonien framstår :obestridligen:som denstörsta bragd i historien, allt sedän kristendömens grundläggning och. såsom menskilighetens.framtidsevangelium;4 — eller: Beethoven får icke bedömas med örat, utan måste bedömas med någonting annat?, — vanpryda Jahns verk aldrig: Deremot låter Jahn oss, klarare och tydligare, än rågon annan af Mozarts biografer hittills förmått, blicka in i de olika graderna af uppfattning, för hvilka den musikaliska verlden vid öfvergången till sednare hälften af. 1700-talet var möttåglig, samt gör klart på hvad vis denna mottaglighet småningom stegrades. På den tiden, då Mozart ännu var mycket ung, ville de lärda härmningarne; det blotia förståndets bråkande efter regelböcker, ännu på intet vis lemna poesien, den fagra musiken, ett rum bredvid -sig, utan ville gälla allt allena. Sålunda skref äfven Mozart fugerade och kanoniekt sammanburradett arbeten ;i rikligt antal, med eller utan anda, men i korrekt form. . Efter formens korrekthet be-d dömdes ju mästaren. -Då sedermera ur Josef Haydns mennetter fältropet: ?Glädje, jubel, qvickhet!? skallade, tog den musialiska verlden, liksom vaknande ur dystra lrömmar,. plötsligen ett öfverraskande steg framåt, och inom henne icke minst Stonernas furste, det fullvuxna barnet, Mozart. Med en blott kärf kontrapunkterine fann sig denne genius nu icke vidare tillfredsställd. — Inflytandet at Italiens melodiska lägring på yngliogen Mozart var utomordentligt stort: Det genomtrände hela hans väsende till den grad, att han sjelf blef allt mer och mer Krösusrik på nya, tjusande motiver, på uppenbarelser från en bättre, fullkomligare verid, der anande själens urhem, — ända tilldess han framstod så melodisk, att Beethoven kunde kalla nonom källan af allt skönt i tonkonstens rike. Detta allt4, dessa olika stadier i Mozarts lefnad, äfvensom sättet huruledes en huld försyn städse fastknöt dem invid hvarandra, så att det redan genomlefda staliet alltid blef en ren vinst för det derpå följande och Mozart sålunda utvecklade sig ill det mest mångsidigt märkvärdiga fenomen ibland verldens yppersta tonsättare, — detta och mycket annat finna vi hos Jahn tydligt, varmt och vackert framstäldt. Men boken förklarar. jemvälvissa, ofta enmärkta, skenbära motsägelser i Mozarts skrifsätt och smak. Sedan men läst Jahn, kan det exempelvis ej vidare förundra, att Mozart i sin ungdom till en icke stor orkester. likväl ej sällan satte 12 (säger tolf) trumpeter, ja att han, vid särdeles högtidliga tillfällen, väl ännu ytterligare bifogade ett par extrasmattrande tonverktyg af sam ma slag, — då hans öra dock sedermers, ju äldre han blef, allt mera ohghagligt angleo8 och ajntlicen: reniaf led af trumne