wr Edouard Thierry; direktören vid Theåtrerangais, för feghet och finna det högst! impet, att han låtit skrämma sig af en ip2-en-Bois och dennes band. Uti ett bref, om författarne anmodat flera tidningsredakioner att offentliggöra, tala de vidt och redt om sina förtjenster och finna den utvisslade pjesen genom dess litterära egenkaper fullt värdig Thååtre-Frangais?, hvilen opinion torde få stå för herrarne Gonourts räkning. Pjesen är mycket klen, an man säga utan att begå stor orättvisa. ) n det också är sannt, att stilen, enligt örfattarnes eget offentliggjorda intyg, ?är cke mycket underlägsen den stil, som fines i den nyare repertoiren, bevisar detta yvärr ej särdeles för att stilen skulle vara od. Men det är icke stilen,-som är pjeens svagaste sida. För den händelse att ni icke ännu skulle jafva tagit kännedom om innehållet af frågavarande s..k. dramatiska stycke, .nåsot .som knappt dock är att förmoda, vill ag i största korthet återgifva detta innehåll: än hederlig fru, 40 år gammal, har fått let infallet, att låta sin man föra sig på ;peramaskeraden. Der blir hon för en tund skild från sin äkta hälft och förolämvad af en herre, som på balen håller på utt taga afsked af sitt glada ungkarlslif. Till den goda fruns bistånd skyndar en ngling, hvilken af sin äldre bror denna fton föres ut i verlden, i den verld som vå operamaskeraden firar sina orgier. Yngiogen blir naturligtvis kär i den goda frun, wvilken icke ett ögonblick lemnar sin mask. )ch så skola den förolämpande herrn och en ridderlige ynglingen naturligtvis duelera. Det brukas så i Frankrike. Slut på örsta akten. N Ynglingen har under mellanakten blifvit sårad i duellen och händelsevis förd till den iederliga fruns och hennes hederlige mans andtgäård, der andra akten försiggår. Den sårade har åtojutit god omvårdnad och är wu på bättringsvägen. Han anar icke att han befinner sig hos damen på operamaskesaden. Händelsevis upptäcker han dock hvem den goda frun är, och då blir han ännu kärare i henne. Frun, som är 40 år, sod maka, förståndig mor till en giftasvuxen dotter och i allt den mest exemplariska qvinsa, blir naturligtvis också kär i den unge mannen. Det är klart. Slut på andrå akten. ss Vid början af tredje akten har det ömma förhållandet emellan den hederliga frun, den goda makan, den förträffliga mocren, och den älskvärde ynglingen redan fortfarit någon tid, och det på fullt allvar. Men Henriette, truns dotter, hvilken föröfrigt icke visar sig mycket, är naturligtvis också kär i den unga vackra karlen. Fruns: man ser naturligtvis ingenting, förrän en domestik fäster hans uppmärksamhet på de misstänkta spår efter mansfötter, hvilka synas hvarje morgon i trädgården. Det blir natt. Fruns man håller bättre utkik och tränger ini fruns våning för atv med sin pistol taga reda på egaren till mansfötterna. Unga Henriette har sett huru det står till, hon vet att modren är hennes rival, men hon är ädel och uppofirar sig. Hon lägger sig på knä midt på golfvet i ett mörkt rum och jäter sin far af misstag skjuta ihjäl sig. Slut på pjesen. Hvar och en kan sjelf bedöma rätta halten af eft så beskaffadt opus, och icke behöfver det just vara någon afundsjuka eller någon föröfrigt illasinnad komplott för att det icke skulle väcka bifall. Men bröderna Gontourt anse sig för offer. De äro för öfrigt ett par högst aktningsvärda litteratörer, dessa bröder, hvilka dessutom njuta af en icke obetydlig förmögenhet. De :skrifva alltid tillsammans: Edmond Goncourt är nu en man på några och fyratio är, men Jules Goncourt är hela åtta åren yngre. Det är nu femton år sedan de debuterade inom litteraturen. Ibland mycket annat af mer eller mindre värde hafva de skrifvit en ganska intressant skildring af det inre franska samhället under revolutionen och direktoriet (la Sociste frangaise pendant la Revolution, hvaraf första upplagan utkom är 1854, samt la Socigt francaise pendant le Directoire, tryckt första gängen är 1855). -Rene Mauperin än en af deras mest lästa romaner. I är hafva de gilvit ut en roman, Germinie Lacerteux som har anspråk på att vara en skildring ur folklifvet, men tillhör det slag af litte ratur och konst, som kallar sig realistisk fastän med realism då ej menas annat är att fotografiskt återgifva det fula, det vi driga och afskyvärda. De eleganta brö derna Goncourt tycka om att nägon gång gräfva sig ned i smutsen. Deras skildring ur folklifvet är otäck och äfven osann. Vil ni läsa en lika täck som sann skildring a folkets lif, så tag: Erckmann-Chatrians ny: bok Histoire dun: Homme du. Peuple, hvara ännu blott första delen utkommit. Herrarne Erckmann och Chatrian äro mästare, och de är glädjande att se det franska publiker numera så ifrigt läser deras arbete, ehurt dessa äro så vidt skilda från den tendens den ton och. det språk, som finnas i t. ex Ponson. du :Terrails. vidriga romaner. Nu känner ni kanske något så när brö derna Goncourt. Men hvem är den förskräck Tlige Pipe-en Bois? En student, har ja sagt. Ja, Pipe-en-Bois är kanske endast e I myth, ehuru han nu lefver öfverallt på fo kets läppar. Jag har, oaktadt många re lationer inom Quartier Latin, omöjligt kur nat, få reda på en verklig Pipe-en-Boi: Der finnas dussintals Pipes en Bois, me den rätte, den som har till specialitet a :saterpjeser, slår icke att DPI hvissla ut ter : TI täcka. Det är en republikan, denn I Pipe-en-Bois, säger den beskeavg. 0urgeol! som säljer strumpor i Rue Saiut-Denis, vv Idet är i sin egenskap af-öd, som ogerninogs I mannen ansett sig böra hvissla åt de aristo I kratiska bröderna Goncourls pjes, hvilken fö ar an