de icke mera säkert gått förlorade än de nu voro det för den man, hvars kortsynta orymhet hade gjort sitt till att sänka henne en förtidig graf. Mr Gervoise var icke någon ung man. Njutningen hade på sista tiden förslappat en kroppskounstitution, som ursprungligen hade varit af jern och stål; han hade på den sista halfrimmen lidit förfärligt och dämpat detta lidande med en energisk, men farlig kraftansträngning. Nu kom reaktionen stark och vådlig. Han kände blodet rusa mot hjernan, det susade för hans öron likt bruset af väldiga strömmar, och en grå dimma lade sig öfver hans ögon. Han uppf ett skri, och en annan fruktan, än den att förlora Carnoosie, grep honom nu. Lifvet sjelft gled bort från honom, likt stranden från den drunknande menniskan. Med vansinnig brådska ringde han på klockan. Panel!? stönade han; då tvenne tjenare kommo inspringande. Panel! — äåderlåt mig! — Panel? ans ansigte var purpurrödt, ögonen stodo stela, rösten var hes och stockad och händerna rörde sig konvulsiviskt; men om förskräckelsen sällade sig till dessa symptomer och ökade faran, så var det å andra sidan denna starka sjelfkärlek, hvilken var ett utmärkande drag hos mr Gervoise, som nu räddade hans Nf. Inom fem minuters förlopp stod monsieur Panel vid sin herres sida med lansetten i hand och åderlät honom med yrkesmessig öfning och lugn. Blodet flöt ymnigt frän mr Gervoises blottade arm och som det rann, lefde mr Gervoise så småningom upp igen. Annu en gång var det hemska odjuret, apoplex:en, fälld till märken, och ett illa användt lif var ryckt ur sjelfva dödens käftar. Då mr Geryoise åter kunde tala; befallde