De af Dagligt Allehanda anförda exemel, hvarigenom skolat visas, att traktatsestämmelserna innefatta en oförsigtig öfver-. ång till ett friare tullsystem, afse artikarne: sidenväfnader, ylleväfnader, handskar, häroch tagelarbeten, hattar och konstgjorda blommor. Hvad nu angår sidenväfnaderna, derå tullen skulle neigå från 15 tiil 374 proc. af varuvärdet, så ingår den tullfria råvaran till mera än Yadelar nti varuvärdet, hvilket här synes antsget till 40 rdr pr ; mes på den tullfria råvaran kan ju skyddstull iör fabrikanten. icke rimligen ifrågasättas. Tullkomiten her fullständigt, och på grund af sidenfabrikanternas eyna uppgijter, utredt ua hela tillverkvingskostvaden, förlagsräntan inberäknad, endsst uppgår tftll 9 rdr E:dei. På detta belopp utgjorde den förra tullsatsen 66?3 proc., och utgör, enligt traktaten, den närvarande 33!3 proc., samt den yttersta, som först 1868 kommer att tillämpas, 1673 proc. Denna yttersta tullsats, 1 rdr 50 öre 8:det, är icke mindre än 60 öre högre än tyska tullföreningen af Frankrike sig betingat. Kan väl då, med grundadt! skäl, påstås, att någon hejd på eftergifter från svenska sidan icke blifvit vid truktatsunderhandlingen iakttagen, då för denna!? vrtikel, en af Fceankrikes vigtigaste, men för J vår industri af så underordvad betydelse, Sverge förmått bibehålla icke mindre än 40 proc. högre tull än tyska tullförbundet? Och ken väl någon svensk industri skäligt fordra, att för sin tillverkniog få högre skydd, och af landets befolkning få taga högre skatt än 16?3 proc. af hela sin tillverkningskostnad? Riktigheten af denna procentberäkning tillåta vi oss bevisa med följande exempel. Om på råvaran blifvit satt en tullsats ar 3 rdr pr och på sidenväfvaden af 4 rdr 50 öre, så hade väl ingen kunnat anse siden: fabrikationen mera skyddad än med en tuil af I rdr 50 öre, då råvaran är fri; men lika omöjligt hade det varit att då säga, det tullen på sidenväfnader endest utgjort 354 proc. af varans värde, Örn ylleväfnaderna, andra slag. säger Dagl. Allehanda, att en del förut icke hade mer än 11 proc. skyddstull, och likväl blef tullsatsen genom traktaten nedsatt med 50 proc. Men hvarför döljer författaren att tulien å en del väfnader förut uppgick till mer än 120 — säger etthundratjugo — procent; att, enligt tullkomitens utredning, tullen på svenska ylleväfoader uppgått till 21,3. samt 18.1 procent, och på utländska från 25 ända till 1 procent, allt af varuvärdet och i medeltal, samt att tullafgiften, beräknad på svenska tillverkningskostnaden, uppgått till 36 å 40 procent? Kan någon, med dessa faktiska förhällanden för ögonen, — förhållanden, hvilka en utmärkt svensk klädesfabrikant, som deltog i komiten, ejelf vitsordat, — påstå, att den genom traktaten bestämda tullnedsättning å ylleväfnader vittnar om bristande försigtighet? Vi ega den tillfredsställelsen att mänga svenska yllefabrikanter förklarat sig fullkomligt betryggade af den nys, yttersta tullsaisen af 75 öre T:det, och tillägga endast att tyska tullföreningen i sin traktat med Frankrike nedgåst i allmänhet till 23 öre, samt, i intet fall, belingat sig högre än 57 öre för ylleväfnader. Artikeln handskar, hvarå tullen nedsatts från 3 till 1 rdr E:det, är en lätt smuggelbar vara, och intager dessutom visserligen icke något framstående rum inom svenska industrien, oaktadt äfven denna tillverkning under sednare tiders friare lagstittning gjort ganska vackra framsteg. Då tyska tulltöreningen på en gäng genom sin traktat med Frankrike nedsatt tullen å handskar till 30 öre T:det, lärer den af Sverge betingade mer än 3 gånger högre, åtminstone icke vittna om hejdlös eftergift för Frankrikes fordringar. För att i artikeln håroch tagelarbeten finna grund för beskyllnipgarne om oförsigtig framfert med vårt skyddssystem, behötves verkligen en mikroskopisk undersökning. Så vidt vi känna, har svenska industrien föga egnat sig åt tillverkning af ifrågavarande varuslag, hvaraf hela den lofliga importen är 1862 besteg sig till 52 I. Under rubriken hattar innefattas flera olika slag med skiljaktiga tullsatser, hvarför det icke med visshet kan bedömas, hvilka slag författaren egentligen afser. Viantaga dock, att han åsyiter de för industrien och förbrukningen allmännaste, eller manshattar f felb, som tillförene dragit 2 rdr tull, hvilken, enligt traktaten, slutligen nedsättes till 40 öre srycket. Beträffande den befarade vådan för svenska iudustrien, kunna vi upplysa, att en af Stockholms skickligaste hatimakare inför tullkomiten uttryckli sen förklarat allt skydd för denna artikel obehöfligt. Och slutligen hafva de konstgjorda blom. morna synts Dagl. Allehandas icke hafva blitvit med nog föraigtighet behandlade, då nförseltullen derå, som i tysk-franska trekiaten är bestämd till 65 öre pr svenskt , här skulle slutligen nedsättas till allenast 5 rdr eller mer än 7 gånger nyssnämnda be lopp. Vore ock tillverkningen af konstgjorda blommor föremål för nå on omfattande in lustri i vårt land, skulle visserligen den enklaste klokhet bjuda att icke bestämma n högre skyddstuil, som i sig innebure föredande lockelse till kringgående af lagbulet. Nu har införseln, för hvilken tull blifvit erlagd, år 1862 uppgått till endast 871 för hela riket; men huru mycket som icke förtullats, eller som införts under form af öfverlastade besättningar på fruntimmershattar, coeffyrer, m. m. förmäla icke tulljournalerna. På dessa anmärkningar i sak är det com Dagl. Allehanda grundar sina mot regerinsen gjorda tillviteiser om hejdlösa eftergifer och om oförsigtiga nedsävningar i förut svällande skyddstuliar. Det är för att undgå sådana eftergifter, som regeringen, enlgt lagens protektionistiska Järor, bort helle afstå från traktatsförbandlingar, hvilka tör vär sjöfart, våra exportartiklar och våra kommersiella förbindelser ställt oss till Frankrike i jemnbredd med de mest gynnade nationer. Det är för att undgå dylika eftergifter, som Dagl. Allehanda manat ri kets ständer att bryta stafven öfver lundets regering och sönderbryta traktaten jemte de vänskapliga förbindelser, hvilka genom densumma blifvit ytterligare befästade mellan överge och desa, under alla eventusliteter, aturligaste bundsförvandt. Representatioen skall pröfva om det är på sådant sätt om rikets sannskyldiga nytta kan främjas, undets aktning hos främmande nationer uppätthällas, och konungamaktens prerogalier hållas i helgd. Sedan dessa upplysningar voro nedskrifna, var Dagl. Allehanda i gårdagens blad iniört n ytterligare rtikel i trågan. Den anslår 0 tonart, som vi icke anse tillsiändigt att vemöta; den företer en art af bevisning, om den sjelf kaliar allvarlig, men som vi cke kunpa erkänna såsom sådan. Äfven i hafva sagt hvad vi anse för några allarliga ord: allmänheten må ou döma. Hvad förtattaren yttrar om 1827 års trakat med Preussen, bevisar endast att han cke fullständigt gjort sig reda för denna raktats innehåll. för sta hör vid id och lap inti pro me före gre den Endast ett måste sägas: när författaren på8 vttrundan blifvie föllda act I höndiilsn