STOCEHOLM den 21 Dec, Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent.) Berlin den 16 Dec. Konungens af Belgien död har under der förflutna veckan upptegit den civiliserad verlidens uppmärksamhet. Den, som någo noggrannare följt med betygelserna af sak nad och deltagande i den offentliga menin gens organer, mäste konstatera den säll synta företeelsen, att konung Leopold icke efterle:nnat någon fiende. Derföre också samra uttryck af högaktving och djupt be klagsnde i legitima sövel som i demokrali: ska kretsar, på tronerna såväl som i kojor na. Denna enighet i känslor, för hvilker alla purtiskiljokugheter fåt! vika, är mycket anmärkningsvärdare, fom den sflidne konungen genom sin visa sjelibeherrskning i sin pereon framställde den moderna kon stitutionalismens princip förkroppsligad. Un der sin 34-åriga regering har konung Leo ld visat, med hvilka enkla, lojala och loka medel de staten inifrån och utifrår hota.de farorna kunna besegras utan eds brott och utan någon uppoffring af der nationella sjeliständigheten. Bourbonerna dessa sista r.presentanter af det gammal Franska SLtiat cest moi, blefvo förjagade från sina troner. Dceu på intrigei rika ätte läggen af det baierska konungahuset måste. likt en förlorad son, åiervända till Mänch-r från de helieniska kusterna; endast ke Leopold, eom förstud årbundradets f de anda och lämpade sin regering derefter, uthärdade alla 1843 ärs stormar, ej mindre är den kroviska imperialistiska faran och afled i hög ålder, välsignad af sitt folk och ända till slutet föremål för de främmande folkens och furetarnes beundran och afund. Betraktar nan saken från en annan sida, kan det liberala partiet i Tyskland icke undgå att göra den iakttagelsen, att inom några få är tre tyska furstesöner dött, hvilka i England, Belgien och Portugal under svåra förhållanden höjt en fullkomlig parlamentarisk regerinzs fana och gjort det tyska namnet heder. Men i sjeliva moder landet vill hvarken den nationella enheten förkroppsliga sig eller den parlamentariska regeringen slå rot. Hvadan denna bedröfliga företeelse? De rådande förhållandena och de gällande lagarne skulle säkert icke lägga något varsktigt hinder i vägen: de rätta männen, som uppbäras af den nationella strömmen, ha städse förstått att öfvervinna dem och omforma dem såsom lera, I kunskaper och rättrådighet kan den tyska tjenstemannaklassen täfla med hvilken annan som helst i verlden. Sannerligen saknar icke heller flertalet af folket sinne för det stora fäderneslandet. Det kan väl icke påstås, att borgareklassen blott tänker på sin närmast liggande nytta, men icke kan eldas för de stora etatsintressena. Det onda ligger annorstädes. Det ligger i de medeltidsartade, f-odala qvarlefvorna, dem Tyskland, mindre lyckligt än andra länder, icke i rättan tid utrotat eller genom sammansmältning med de folkliga elementerna neutraliserat. Dessutom kar efter den sista tyska revolutionens mis lyckade försök en fatalistiek pessimism bemäktigat sig de politiska männen, hvilken pessimism spekulerar på någon oväntad händelse, som ären 1815, 1830 och 1843 inträffade med nästan samma regelmessighet som ebboch flod, samt derför tförsummar de politiska pligternas dagliga kraf, Detta nästan apatiska missmod, hvilket erhåller ny näring al den preussiska författningskonfliktens långvarighet, har erfarit en helsosam reaktion genom den stora händelsen i Sverge. Redan i min sedvaste korrespondens sökte jag skildra det intryck, som det glada budskepet från Stockholm frambragte här i landet. Likt en tändande gnista nedföll den underrättelsen i sinnena, att ett folk i lugn utveckling ervätt nyaoch varsktiga garantier för sin frihet och sjelfständighet. Sedermera ha ala oberoende organer gifrvit uttryck åt dessa känslor och burit vittnesbörd om dessa lysande skandinaviska häundelsers återverkan på sinnena i Tyskland. Skandalen i Mänchen, hvilken jag i mitt förra bref vidrörde, har sysselsatt alla tidningar såväl inom som utom landet. Måvga pikanta upplysningar ha vunnits. Man påminde sig en mängd dylika kriser, hvilkas skådeplats det sköna Baiern varit. Analoien med upproret år 1847, hvilket föraneddes af konung Ludvigs sväghet för Lola Montez har jag redan -antydt. Äfven år 1859, då konung Max beskyldes af presterna att tärka på ett förbund med Frankrike och Italien mot Österrike, tvangs konungen af det upproriska folket att afskeda sin vän, baierska sändebudet i Paris, Wendtland. Då uttalade konungen de ryktbara orden: ?Jog önskar fred med mitt folk.? Beträffande den nuvarande episoden i Mänchen, så var det isynnerhet i striden mot den inflytelserike kabinettssekreteratren Plistermeister som kompositören Waguer låg uvder. Alla vittnesbörd öfverenstämma deri att Wagner har begått många oförsigtigheter. Den höga ställning, som kovuggens gunst bredde honom, har tydligen kommit honom att förlora sinnesjemvigten, och hans vänner, hvilka genom omäiliga antall i pressen mot konungens omgifning slutligen uppretade alla partier, ha endast påskyndat Wagners fall. Allmänheten utenför Baiern skrattade åt de trsgi-komiska scenerna i palats revolutionen i Minchen. Men hela saken bar icke varit något gyunsamt förebud för Baierns framtid under den upge, föga bevåfvade konungen. Alexander Dumas d. ä. befinner sig, enligt de sednaste underrättelserna, i Pesih, stoltserar der i den ungerska nationaldrägten och söker med löjhg suffisance trösta nig öfver det fiasco, ban lidit i Wien och på andra ställen. —L Franska handelstraktaten. Vi återgifva här fortsättningen och slutet