) , VA SCKIA SIS I OUPpnNoOrug CirKiulalon lel må vi intet ögonblick förglömma, att lik oit som våren, hvilken betingar hela året, ha er läfven ungdomen sin mission för hvarje a historiens epoker. Men derför fattas vi också af en miss stämning, som närmar sig till ängslän, hvar helst vi se en ungdom, som så litet förstå sin kallelse, att den i stället för att med lus och -mod gå främst i tiden, endast med mot spänstighet låter sig af denna släpas med, och det är omöjligt, att dölja för sig sjelf, at hvarest detta är händel der är det röta djupt i generationen. När en hoppfull son nyss inrullerad i ?Ljusets riddarvakt, kom. mer till sin vördade upphofsman och me enitke illa anbragt rynvkhing öfver ögom brynen, yttrar till denne: Min fsr, ni gå ur för långt i edra politiska åsigter; äfven om ne edra liberala grundsatser kunna ha någo ae I för sig, fordrar dock klokheten, min far, att man deraf afprutar något till förverkligandis ix af samhällets id; ni r Rydin och blii ce I ensidig, tillåt mig att I er ett arbete ai ne I Boström, som på ett alldeles ovedersägligs Fält algör frågan 0.78. v. 0. 8. v., när en hoppfull son sälunda talar till sin hr far. så är detta visserligen tillräckligt uppoch nervändt; men egentligen blott för att bl: vändlist komiskt. När deremot samma hr sen och hans samtliga kamrater, blomman af ett universitet, framtidens lärare, vetenskapernas adepter, midt i ett nationelt jubel; som fyller land och stad, ett jubel lika 1. Thaturligt, som anledningen dertill, ett at ir Ikonung och folk: gemensarst utfördt sekulae I riskt arbete, är stor och betydelsefnall, midt el l under lofsångerna i kyrkorna och dessa s! flammande fester, der till och med män, s hvilka aldrig förr druckit en konungs skål. el göra för denna gång ett storartadt undantltag, när — säga vi — midt under allt detta , Jen akademisk ungdom står upp och med el handen betänkligt under hakan uttalar sitt e I tvifvel (från statslärans högre synpunkt!) om e I Pbefogenheten? af allt detta, sin si ägglösa reservation mot majoriteternas rätt att så,lunda afbryta den historiska kontinuiteten, r silt beklagande af det moraliska tryck, som s) blitvit utöfvadt på vördnadsvi träditios e nella korporationer, sin misströstan om ett el älskadt fäderneslands framtid under Popröfvade nya former?, o. m. d., då är detta il uppoch vervändt icke mer i riktning af ) det komiska, utan i riktning af något myc sl) ket allvarsarat, ty i detta spel är. det icke LI d blott de kära respektiva papporna, som ha en insats, utan hela fosterlandet. ) Vi hafva här för oss ett af de många fall, der ?studentpolitiken? synes oss så naturlig. I jatt dess uteslutande skulle i vår tanka till och med vara vidunderligt. Det handlade om en så pass allmän fråga, att enhvar måtte kunna förstå åtminstone dess hufvudI karakter, och dess vigt för hela vårt land var så utomordentlig, att den ?fria studenI ten? i sjeliva verket lika litet, som hvilkem icke-akademisk borgare som helst, hade lojf platt ignorera den eller att för examensoch ;) fack-studier betrakta den såsom något för ;I honom Palienum?, Men det är på samma gäng eit fall der hans politik borde på förhand varit gifven i tidens hela riktning oci Jingen annan. Upsala universitets studerav de ungdom har också för sin del gansk: riktigt ådagalagt detta. Det borde icke fun nits en enda ung man, njutande den lyckan ait tillhöra högskola och i sin egenskap at odlingens alumnus egande framtiden för sig, som icke åtminstone genom naturlig instinkit måtte hafva insett eller kännt på sig?, attt detta var en sak, hvaröfver företrädesvis dett uppväxande slägtet, det unga Svergen,, borde med sin konung och hans folk fröjd sig, och det skulle tyckas, som behofvet aff ett alldeles omedelbart, ungdomsfriskt och framförallt (i himlens namn!) fördomsfritu uttryck för denna känsla borde varit så starkt. och ögonblickligt, att något torrt oeh långsläpigt och surmulet och doktrinärt och gudsnådligt räsonnemang aldrig dervid skulle kunnat komme i fråga. Hela landet har i denna första känsla rest sig med ett öfver berg och dal, öfver skogar och slätter dånande glädjerop, brödraiolket har låtit samma rop af hänförelse skalla öfver fjällen, Finland har deltagit deri, Danmark icke mindre; Lunds studenter hafva — satt frågan om sin glädje på dagordningen, diskuteral densamma, och lagt den till handlingarne! Man skall måhända anmärka, att hela denna lilla studenthistoria är i sig sjelf för obetydlig, för att göras till föremål för länga tidningsartiklar; vi svara nej. Frågan har sin vigt. Det cke likgilugt för vårt fosterland, hurudan den ungdom är i afseende på politiskt sinnelag och så till sägandes politiskt temperament, hvilken, säsom det så ofta blitvit på vers och prosa sagdt, Pframtiden hörer till?. Det är icke bkgiltigt, om våra unga män från universiteterna träda ut i lifvet med friska själar och tidsenliga grundsatser, med intresse för sitt folks olitiska utveckling och med kärlek till andets nya institutioner, eHer om de från högskolan sprida sig på olika :lefnadsvägar med förutfattade afvogheter mot det nya, med inympade gammaldags föreställningar, med hufvudet fullt af utanlexor, som tillhöra doktriner utan tillämpning på vår tids förhållanden, om de i den ålder, då pulsarne skola gå med höga slag och lifvet spela friskt genom ådrorna, då till och med en öfverdrift af frihet är jemförelsevis ursäktlig, börja med vanor af — diplomatisk betänksamhet, och pedsantisk öfverklokhet, för att utveckla sig till min af pergament i stället för af kött och blod, om det, med ett ord, blir ungdomens sed att vid hvarje steg trefva sig för och hellre af idel visdom stappla, än röra benen med lefnadslust, och om det i omvänd ordning är ålderdomen, som i stället skall i vår tid lära de yngre att åt minstone vandra utan kryckor: Vi återkomma här helt otvunget till den fråga, vi framkastade redan i början af denna vår uppsats, hurnvida detta sjukliga förhållande må anses, endast tilltälligt eller snarare kroniskt och af ren organisk natur. Det gör oss ondt, att vi efter de sednast förekomna indicierna nödgas bekänna, att saken synes oss mer än någonsin framställa sig ur den sist antydda synpunkten. En ungdom, helsosamt påverkad eller till och med icke påverkad alls, skall omöjligt kunna örete en dylik vrångbild af sig sjelt; den menskliga naturen är dertill i sin frihet alltför ädel och bestämmes i sina valfrändskaper allför mycket af dessa djupa, henmnlighetsfulla ingifvelser för det riktiga ocih det sunda. Det gör oss dubbelt ondt attt nödgas tillstå, det fenomenet icke synees oss kunna förklaras annorlunda än i förhindelse med åtskilligt, som angår sjelfva universitetet i fråga, sjelfva detta sydsvenska smästadsuniversitet och dess skaplynne i allmänhet. Vi hafva den förmånen att personligen känna flera af denna högskolas ärare, hvilka ieke blott äro män af stort vetenskapligt anseende, utan äfven förträffliga medborgare, lifvade af den bästa anda och ingalunda sjelfva gamla i förtid, men det är uppenbart, att dessa befinna sig i minoritet och att det öfverhufvudtaget numera hvilar öfver Lunds akademi en temligen tung luft. Det är liksom en af dessa permanenta dimmor, hvilka äfven i andligt ecnde lätt alstra reumatiska åkommor och egentligen endast äro gyonsamma för — champignoner. Vetenskapen är der utan solsken och studierna sakna frisk luft. Vi t a spåra inflytandet häraf i mycket, icke minst Fo ohuaad cam mensen HaanaEn4t ÅTAR KÄR Ae