3 j för att försäkra, att detta stadgande är på all var menadt? När jag hör sådana fordringar på stöd för kyr kan framställas, har jag icke kunnat undgå at erinra mig ett ställe I ett at Luthers bref. Ha I berättar der, huru han under en klar afton efte .j solens nedgång sett ut genom sitt fönster. Hai skådade det praktfulla himlahvalfvet med all: sina stjernor, och han beundrade det. Men har såg inga pelare, genom hvilka mästaren, som byggt detta hvalf, gifvit detsamma stöd. Än. dock stod det herrliga hvalfvet uppe. Men bredvid .honom voro några, som sökte efter sådana pelare och ville kunna taga på dem. När de det icke kunde, fruktade de, såsom om himlen skulle för visso instörta, af ingen annan orsak än att de icke kunde se eller taga på pelarne. Om de blott kunde taga på dem, så stode himlen fast.? Må man ej glömma de stöd, som icke synas! Ett hufvudsakligt inkast är slutligen, att en representationsordning, sådan som den föreslagna, skulle försvaga konungamakten. Genom detta påstående anser man sig liksom sätta kronan på alla andra invändningar. Men man har dervid föl att samme lagstiftare, som grundlade vår nu gällande regeringstorm, samma 1809 s konstitutionsutskott framställde förslag om en riksdagsordning, byggd på enahanda grunder med dem, som nu äro framställda. Den ena kammaren skulle enligt detta förslag väljas at alla, som innehade egenskaper af botast, oberoende och myndig. Den andra kammaren åter de utses med röstberäkning efter bevillning. 1 upphofsmännen till vår nuvarande uttning, dessa min, som med så riktig politisk blick förstodo att utstaka konungamaktens gränsor och bestämma dess verksamhet — skulle de hafva varit i fråga om representationen så blinda, att de icke förmått bedöma, om denna konungamakt kunde oförsvagad bestå tillsammans med den af dem föreslagna valförfattning eller icke? När de förordade grunderva för denna författning, funno de hindren för dess utförande blott deri, att den ej hade tillräckligt stöd af allmänrna öfvertygelsen och att de statistiska beräkningar saknades, som derför borde ligga till grund. Det synes i sjelfva verket blifva svårt att visa, huru konungamakten skulle kunna blifva svagure derföre, att representationen blir ctt sannare uttryck af folket. Om konungamakten, såsom otvitvelaktigt har till sy att främja allas väl, bör den icke snarare i detta förhållande finna en fördel, emedan den har ett starkare stöd? Och emot vådan af förhastade beslut är samhället skyddadt genom konungens rätt att upplösa riksdagen och anbefalla nya val. Förgäfves uppkallar man dessa skräckbilder. Man har sett dem framkallas vid hvarje föresl gen större förändring. Hvilka olyckor förespåddes icke då den lika arfsrätten infördes, då borgareståndets nya representationssätt infördes, då gionsfribeten föreslogs! Och likväl har verkligheten icke bekräftat dessa farhågor. Hufvudkliga skälet, hvarföre jag icke tror att d domar nu mera än förr skola förverk! gas, är det, att vi redan ega en politisk erfarenhet, hvilken, äfven under förändrade former, säkerligen skall göra sig gällande. I sjelfva verket är hvad som nu blifvit föreslaget en slutsten till 18069 års statsskick. Uppgi ten att utföra det har blifvit af detta-statsskicks grundläggare lemnadt oss i arf. Den allmänna öfvertygelse, som de icke funno vara för handen, har under ett halft århundrade mognat. Må vi då icke längre dröja att besluta hvad som allmänt erkännes såsom påkalladt af behofvet! Att förena meningarne om ett förslag, synes innebära den största svårighet. som ställer sig i igen för representation-frågans lösning. Kan man hoppas, att samma förtroende skall i högre srad vinnas för ett annat förslag? Om ett sålant flyttar sig antingen mera åt höger eller nera åt venster, gå icke meningarne genast ngre från hvarandra? Icke heller lärer det nu amlagda förslaget vara dödt, derföre att det ned knapp majoritet i ett eller två stånd afslås. ka olägenkomma af ett uppskof? Den gheten kan väl något bida och . Jag svarar: det finnes 1 politiska förällanden något, som kallas det rätta ögonblicket. fter min öfvertygelse är detta ögonblick för re;resentationsj ns lösning nu inne. Om det cke begagnas, återkommer det aldrig. Ett biall nu skulle påtrycka förändringen en prägel f frid, af harmoni med det föregående, som ore en oskattbar, varaktig fördel. Ett afslag mu skulle äter öppna dörren till en framtid full f split, af brytningar, af oro. Om en sådan ris skulle vara oundviklig, hvilket jag icke kan öreställx migy må den åtminstone icke framkalns at dem, som äro fridens härolder på jorden, f det gudomliga ordets förkunnare, folkets herar och själasörjare! Jag tillstyrker på dessa grunder bifall till det u föreliggande förslaget. Man säger: hvarföre just nu? Hv heter kunna