RIKSDAGEN Statsrådet Carlsons anförande i representationsfrågan i prestestån. det den 7 December 1865, (Forts. från lördagsbl.) Om allt detta ogillas, af hvilka elementer skal då en första kammare hos oss Kanske af stånden ? Men dem har mal yss öfver gifvit, då man förklarat stånd författningen vare ohålibar. Stånden äro ock till sin grundkarak ter alltför olikartade med den andra kammarens sammansättning, för att icke genom litandel af en sådan utväg skulle åstadkommas en ge nomgåcnde spänning mellan de båda kamrarne, och ståndselementerna skulle snart befinnas na erforderlig styrka, för att i en sådan spän. ning hälla denna del af representationen uppe. Eller skulle första kammarens ledamöter, såsom icke sällan, och äfven under denna dis! blifvit föreslaget, nämnas of konungen? detta strider mot sjelfva idn af en representation. Emellan denna kammares ursprung och dess upgpgitt skulle, då den tillsattes af konungen och borde S folket, uppkomma en 1 försvagade dess kammare syden så andra — a kamnes mig 7 den första ford att känna sig stark i förhålla en egenskap, vida vigt maren än en mera lyse ättning. Tiler skulle första ka nmaren illsättas genom val? Men om dessa något annat ä k dda stån ernas gränsor alltoch mot hvarandra för och praktiskt anskall man begagna den tider blifvit utomlands a särst ilda val anställas af de högst beskattade? Men derigenom utsätter man sig först rätt för den anklagelse, som redan blifvit riktad mot det nu föreliggande få nemligen att man vill bilda en plutokrati. V tan emellan igade och de oberättigade blefve då först d. Hvad man genom en sådan be: at, nemligen att bereda rum för den st rmögenhetens inflytande, synes ig på ett bättre sätt vara vunnet genom omningen efter skattegrund. Landstingen hafva, såsom valkorporationer till första kammaren, den fördel, att äfven de äro utgångna ur folket; men de utgöra på samma fine redan en elit-kår, pröfvad i allmänna vä ildningen och förmögenheten komma dem till sin rätt, men de verka icke genom blotta siffran!; de måste vara förenade med oflentlig verksamhet och uppburna af medborgerligt Törtroende. Landskapsförfattningen är ock hos 0ss urgammal och vida äldre än stånden. Den är icke, såsom dessa, bildad efter utländska mönster, utan af rent inhemskt ursprung och öfverensstämmande både med vårt lands natur, så olika i olika orter, och med dess historia. Stärkt genom-de allmänna föreskrifter, jag ofvan anfört, bör denna valgrund kunna uppbära en god första kammare. Att, när valkorporationerna är skap, man skulle, såsom här blifvit yrkadt, tilllägga såsom nödvändigt valbarhetsvilkor egenskapen att vara bosatt inom landskapet, synes vara öfverflödigt. En sådan bestämmel kan snarare vara påkallad, då valen utgå från vanliga valkretsar. Men då de väljande utgöras af sjelfva den institution, som lefver i besörjandet af provinsens angelägenheter, lärer man väl icke behöfva genom yttre föreskrifter erinra den om att ihågkomma provinsens n Hos den ben5genheten dertill säkert ändock gälfinde. Men triheten från bindande föreskrift g. då både provinsens och det allfördel understundom kan bättre ses till . som har annan boningsort. af första kammaren icke skulle en, har ansetts för en skadlig föreskrift, omöjlig att uppfylla. Men då man vet, att redan under nuvarande förhållanden ett med det föreslagna lika stort antalrepresentanter tillhörande ridderskapet och adeln uppehåller sig vid riksdagen på gen bekostnad, så är det svårt att inse, hvarföre k fva omöjligt att inna lika möng I samma upp ffring, när d ken dessa kunna agas, blifver så -arantier för en ot för obestämda bi att de skulle er rö af denna egenra lika till d den sa denna vid de möjligen inträffande, nma smröstningarne. Men vid bestä ide fu iktioners och den förutsättning, hvarpå en sö dan fordran blifvit byggd, nemligen att den a dra kammaren skulle planmessigt afs! sätta alla anslag, synes, öfverflyttad som den från de skilda ständens förhållande till hvarandra, icke vara fullgiltig. Ville man, för slutligt afgörande al anslagsoch bevillnings. agor, en nämnd ur båda kamrarne, så sk len Åöpa in just i den olägenhet, som nu vidlåder den förstärkta utskottsinrättningen, att nemligen sätta de skilda plurahteterna i stark spänning mot hvarandra En minoritet komme säkerligen att finnas i nåda kamrarne, hvarföre icke lata dess röster Den öreslagna ordningens följder för kyrkan, med rätta gjorda till föremål för så mycken uppmärksamhet inom detta stånd, äro redan af föregående talare med den grundlighet utvecklade att jag icke lärer behöfva vidlyftigt derom yttra mig. Jag vill endast i korthet uttala, att, efter min tanke, presterskapet k makt, för att trygga kyrkans oberoende eller hennes inflytande. Kyrkans stöd äro starkare än så. Hennes segrar vinnas genom helt andra vapen — de vapen som gå genom märg och ben, emedan de äro af andlig natur. Det är genom Guds ords utsäde, rikligt strödt öfver ndet och i välsignelse vårdadt, som kyrkans sty xer. (Det är den kristliga andan i representanternas ihjertan, som skall drifva den att vörda och att värda henne. Finnes icke denna anda hos dem, icke ersättes den genom stundens strider med rereseutanter af ett annat stånd, som de misstro Ferföre att de som oftast ligga i delo med dem om verldsliga ting. a inflytandet åter har sitt rätta ställe på kyrkomötet, hvarest kyrkliga frågor kunna, ördt af de politiska stridernas sorl, behandla: as. Det är derföre min fasta öfvertygelse, r bättre för kyrkan, bättre skapet, om det förevarande förslaget blir lag, än om den nuvarande ordningen bibehålle: Det har blifvit anmärkt såsom oriktigt, att riksdagen skulle få initiativet i kyrkolagsfrågor oh kyrkomötet blott ega veto, i stället för att shållandet borde vara omvändt. Men så vidt kan förstå, finnes den ordning, man önskar, förut stadgad. Kyrkomötet har ju ini , då dut har oinframställningar kunna ju i sedan agen, för att blifva föremål för des: beslut. ter utesluta riksdagen från allt initiativ i frågor lärer väl icke vara riktigt. Då detta nas, ifrågakommer stadgandet om en bederätt i sista handen, för kyrkomötet — less veto. fen, invänder man äfven. denna beslutandeär icke betryggad. Angående detta veto orde hafva funnits en särskild grundlagsparaf, som förebyggt dess borttagande. Men finnes sjelfva verket större säkerhet än ett grundlagsstadgande? Skulle det verkligen vara behöfligt, att, sedan man i grundlagen infört ett stadgande derefter tillägga en annan grundlagsparagraf,