SEE Statsrådet Carlsons anförande i representationsfrågan i prestestån. det den 7 December 1865. Fastän jag, för snart tre år sedan, haft tillfull att. utförligt uttala. min mening i den vigtiga fr ga, som nu är under öfverläggning, mäste Ja likväl anhålla att äfven nu få derom yttra någr: ord. Frågan är icke från i går. Under loppet af et fjerdedels sekel har hon, i form af fullständig utarbetade lagförslag, trängt sig inpå det offentliga lifvets män. I mera än ett halft sekel har hon varit föreraål för allvarligt öfvervägande, så. de ur ett erkändt behof. Men hen: cka sig vida utöfver århundradet: pväxt ur sjelfva den småningom tundsförhållan emedan hon fortgående förändring , som sa denas utveckling medför, Detta utgör hemligheten af den styrka, med hvilken hon nu träder i dagen. Den grundar sig helt enkelt derpå, att en djuptgående förändring egt rum i samhällets inre, i seder, i lagar. utan att den representativa formen följt denna utveckling. Just deri, att denna förändring oupphörligt fortgår, förefinnes ock anledningen, hvarföre den af en och annan icke bemärkes, äfvensom orsaken, hvarföre hon med hvarje dag starkare låter känna sin inflytelse. Deri ligger ock vådan. Ty när i en stat, som eger representativ författning, folket 1cke mera känner sig representeradt i den form, som finnes, då är ställningen icke utan våda. Medeltidens samhälle var bygdt på korporatio. nerna; det allmänna, hvad vi kalla staten, hade knappt rum för dessa starkt utpreglade, inom sig and afgränsade, mot hvarandra fiendtligt sw ande samfundsbildningar. Hvar och en af dem tgjorde i samhällets mindre som i dess större kretsar ett helt för si; Den nyare tiden har genom århundraden upp: löst dessa samhällsbildningar, har fört deras elementer, beröfvade sitt fordna, inbördes samband och blandade om hvarandra, in i ett nytt arbete. Den moderna staten är byggd på kommunerna, i hvilka dessa fordom söndrade, ännu olikartade elementer samverka med hvarandra nmansmälta till ett nytt helt Men denna nyare stat har tillika en märklig likhet med vårt folks gamla samhällslynne; hos oss blefvo nemligen medeltidens skapelser, korporationerna, aldrig så starka, att de kunde utplåna den urgamla kommunalförfattningen. å länge dessa korporationer ännu friska och obrutna fortlefde i samhället, så länge hade de lif och kraft äfven i representationen, så länge var ståndsrepresentationen en sanning. Men i den mån gränseskilnaderna mellan dem afnöttes och den upplösningsprocess fortgick, i kraft at hvilken den enas företrädesrätugheter öfverflyttades på den andra eller på alla, i samma mån rubbades äfven grunden till den gamla byggnaden. Så länge adeln innehade all rikets offentliga tjenst och egde uteslutande rätt att besitta frälsejord, så länge stånden hade sinsemellan olika lagstiftning 1 familjrätt, 1 beskattningsförhållanden, o. m., så länge genomträngde standsförfatt ningen samhället 1 det hela och uppbar riksc ens ståndsförfattning. Men snåningom hafve lessa företrädesrättigheter öfvergått till medbor gare i allmänhet; skatterna gå hka öfver alla jod kan besittas af alla, näring dufvas af en välfrejdad medborgare som helst. sig genom hela sambäliet och det vill göra sig gällande äfven 1 medelpunkten. Denna länge fortgående förändring har numera funnit sitt fullständiga uttryck äfven i lagstiftningen. De nya kommunallagarne hafva gitvit gestalt åt kommunernas nyväckta lit; den nya evillningsstadgan bar bekri stånd icke mera äro till inom kretsar, såsom egande olika förhållanden i ende Få beskattningen. Den nya näringslag: ningen har nedbrutit de skrankor, som ännu häm. made arbetets frihet. Dessa lagar hafva gifvi ökad styrka, bestämd form åt det nya, och till. lika påskyndat upplösningen af den representa: tion, som var uppförd på grundvalen af medel. se